Vi ska få en mangel i inflyttningspresent av mina föräldrar.

Jag tycker det ska bli jättekul. Att mangla. Man blir så nostalgisk av manglande. Och allt blir så platt och fint.

Hädanefter ska vi sova i manglade lakan och äta på manglade dukar. Om inte Darlingen passar sig så kommer jag säkert mangla hans jeans också.

Jag är självutnämd chef för mangeln. Darlingen är utsedd till mangelassistent. Jag tror inte att han fattat hur infernaliskt tråkigt det är att sträcka tvätt inför manglingen.

Det vore dumt att förvarna honom.

Darlingen packar för att åka imorgon. Det är inte kul.

På jobbet är det bara en massa strul. Implementeringar av produkter som inte är färdiga och där vi inte har koll på alla komponenterna. Jag och min svenska kollega verkar vara den enda som tänker ur ett kundperspektiv. De som håller i implementeringen är mest intresserade av att pricka av projektet som slutfört. Strunt samma vilken kvalitet det får. Jag lider, protesterar och känner mig besvärlig för att jag envisas. Trots att de är "de andra" som envisas med att inte sätta sig in i detaljerna i en komplex produkt.

Det är lika segt på adoptionsfronten som tidigare. Men nu börjar det påverka mig eftersom jag har tid att fundera på det.

Jag försöker justera min vikt och vill se resultat. Det är magert. Resultet alltså. Idag vägde jag mig när jag kom hem. Resultatet fick mig inte att göra volter. En stund senare gick jag på toaletten. Då kom jag på att vågen kanske stod ojämt. Jag letade upp ett plant ställe, klädde av mig (man måste väga sig utan kläder) och steg upp på vågen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag hade gått upp 2 hekto på en timme. Trots toalettbesök. Är det konstigt att jag tror att jag har drabbats av fettvirus?!

Så nu har jag fattat. Jag har grav separationsångest, prestationsångest och resultatångest. Jag kan inte komma på något positivt i min tillvaro just nu.

Förresten har jag inga kläder som passar vädret.

Äh.