Idag flyttade mangeln in. Den kom tillsammans med mina blommor som varit på semester hos mina föräldrar sedan några månader tillbaka. De är väldigt gröna och frodiga. Och det är inte min förtjänst.

Mangeln kommer bli en glupsk kamrat. Den är snabb som en vessla - man hinner knappt få ordning på duken innan den slinker in i mangelns gap.

Det var mysigt att få rå om föräldrarna ikväll. Allt jag gör i detta huset känns mysigt. Det gör mig lite pyrig av lyckopirr. Jag bor här! Det är vårt! Vi ägnade kvällen åt att äta middag, spana in trädgårdsritningen, se på semifinalen i eurovision song contest och småprata.

I övrigt har en stor och viktig knut löst sig på jobbet idag. Jag var på ett strålande humör när jag körde hem. Darlingen har hört av sig. Han har blivit förkyld. Liiiiite synd om honom är det. Men inte så mycket.

Jag möttes av ett tråkigt besked i mammans blogg idag. Hon kommer förmodligen att sluta blogga. Jag tror något omvälvande stort och livsförändrande har hänt henne :-)

Till mamman vill jag säga att jag vant mig vid din närvaro och ditt engagemang i min blogg och kommer sakna dig stort. Glöm inte att hälsa på min blogg i framtiden - det kommer göra mig glad!

Varje gång någon som befinner sig i adoptionssvägen beslutar sig för att sluta blogga känner jag mig sorgsen. Lite övergiven. Som blivande adoptionsförälder behöver man sina medsystrar och deras tankar.

Ändå har jag full förståelse för att man vill värna om sina barns integritet och dessutom omfattas man kanske av tystnadsplikt.