Jag har upptäckt att det ökningen på Landets väntelistan beror på att det knallat in ett antal familjer 6-7 som parkerat sig i toppen. De har tillkommit på en månad! Antagligen är det par som "brer ut sig" när de upptäcker att de ligger bra till i flera väntelistor.

Så visst.... de som ligger i topp kommer troligen att få skicka till andra länder. Men när de försvunnit kommer det nya som "brer ut sig". Hela tiden. Var kommer alla ifrån?!?

Ett exempel: Paret som nu står först i kön idag var 3:a i oktober 2007! 7 månaders väntetid för att avancera två platser! Det är helt sjukt!

Jag är så frustrerad. Jag är så irriterad. Min hjärna säger att det är familjer som köat längre tid än vi och allt är rättvist och fint. Ändå blir jag förbannad. Vill spotta ur mig otrevligheter. Vårt land kommer troligen alltid att vara ett reservland för många. Dit många köar i hopp om att pricka rätt när det äntligen kommer en öppning att få skicka handlingar. För alla oss andra - som inte kan köa i en massa länder - är det djupt frustrerande att det månad efter månad slinker in hugade spekulanter som ser att de ligger bra till i väntelistan. Dessutom oroar jag mig mycket för vad som händer i Vietnam och hur det påverkar. Ve och fasa om hela Vietnam-kön börjar röra på sig nu när det blivit oroligt i landet. Måtte oroligheterna i Vietnam öka barnbeskeden till Sverige. Sedan har vi alla frustrerade familjer som väntar i Kina-kön. Det är säkert fler än en som tänker på att dra tillbaka sina handlingar från Kina och skicka till ett annat land. Typ "vårt". Visst det kostar en slant men vi hade gladeligen betalat kostnaden om vi började få ont om tid och upptäckte att vi skulle få gräddfil någon annanstans. 

Sicket ruttet system. Ändå finns där väl en plågsam rättvisa. Men jag vill inte tänka på rättvisa. Jag vill tänka på OSS och våra möjligheter att bilda familj. Åt skogen med alla andra. Sorry.

Ja, jag hade förmodligen gjort samma sak om jag någonsin får chansen. För det finns inga rationella känslor i detta inlägget - bara en hoper frustration, irritation och ledsamhet.

Idag kom AC:s nya väntelistor. Ju längre vi köar desto längre ner faller vi. Vi backar, backar och backar.

På www.a-c.dk publiceras idag en debattartikel  - Adoption i Krise - om förhållandena i adoptionsvärlden.  Om korrumption, ökat antal organsiationer som konkurrerar, organsiationer som bryr sig mer om att tillfredsställa barnlösa människors behov av ett barn än ser till barnet. Detta drabbar de länder som har en seriös förmedling dubbelt - man konkurrerar med fler organisationer och dessutom organsiationer och givarländer som inte arbetar enligt vedertagna riktlinjer. Det är deprimerande läsning.

På www.danadopt.dk meddelas att man upphör med samarbetet i Polen och Portugal pga att de barn som adopteras till utlandet är mycket belastade med sjukdomar. Detta kräver tid och information och de polska myndigheterna har föredragit att sända barnen till "snabbare" länder. Man stänger Portugal av samma anledning - det är endast de hårt belastade barnen som förmedlas till internationell adoption.

Jag är så less. Så infernaliskt less. Vi har så många odds emot oss. Vår ålder är bara ETT dåligt odds. Det händer så mycket i vår omvärld som riskerar att försvåra för oss. Jag tror egentligen inte det finns något som arbetar FÖR oss längre. Tiden är vår fiende.

Jag märker att jag allt oftare prövar mina tankar om permanent barnlöshet. Jag måste förbereda mig på det. Kan vi inte bli föräldrar genom adoption finns inga fler möjligheter. Det finns inte mer tid. Jag är fullkomligt klar över att min önskan om barn är inte så stark att jag kan ta emot ett barn med svåra medicinska problem. För det är snart de enda barn som givarländerna adopterar till utlandet.

Tunga insikter.