Det hände nåt konstigt precis. Tvingade en något motvillig kropp ut på promenad. Halvvägs genom promenaden greps jag av obetvinglig lust att börja springa. Så det gjorde jag. Och sedan kunde jag inte sluta!

Nåt konstigt är det. Det är inte meningen att man ska få lust att jogga när man känner sig låg. Det är sånt man gör när man är på topp. Och inte ens då.

Det är nog bäst att Darlingen skyndar sig hem från utlandet. Annars kanske jag gör något mer obetänkt innan dess. Typ blir nudist. Och går till kallbadhuset.

Normalt skulle jag säga att det är en utopi. Nu är jag inte längre så säker.

Många dagar kommer jag hem och undrar vad jag gjort hela dagen. Jag ligger sjukt långt efter med det projekt jag är anlitad för eftersom jag har varit behjälplig i andra projekt.

Idag var det telefonmöte på förmiddagen (1 tim). Bokade resa till Linköping (20 min). Förberedelse inför intervju fram till lunch (1,5 tim). Bokning av utbildning i Stockholm i slutet av maj (10 min). Lunch (45 min). Intervju kl 13-15 (2 tim). Sammanfattning av intervju (1 tim). Samtal med en kollega och vän (30 min). Dagen slut.

Jag känner mig inte speciellt levererande. Det är jobbigt. Ska jobba ikväll. Mest för att jag kan och känner att jag ligger efter.

Önskar att jag kunde sluta kräva så mycket av mig själv men tror att det beror på att jag distansjobbar. Min chef ser inte vad jag gör dagligen och jag har ibland svårt att inför mig själv förklara vad jag ägnar hela arbetsdagar åt.

Just nu är jag inne i en period då jag tvivlar på att det kommer bli fler projekt. Jag måste kanske återgå till mitt gamla jobb. Det gör mig lite låg. För jag vill vara duktig och önskansvärd.

Vissa dagar ifrågasätter jag mig själv starkt. Allt jag gjort och sagt i helgen har jag vänt och vridit på. Och i alla vridningar har jag kommit fram att det jag gjort inte varit gott nog. Jag dissar mig själv. Snacka om att bryta ner sin egen självkänsla.

Finns det piller mot sånt?

Lille Anderslövaren bestämde sig för 2 år sedan att anlända på storebrorsans födelsedag. Idag firades båda två. 

I svägerskans släkt finns nu tre småttingar i åldern 1,5 - 2 år. Jag betraktar dem nyfiket och tänker på vårt framtida barn. Och blir alldeles tagen, charmerad och bedårad. Tänk vilken förmån att få komma in i en liten persons liv när han/hon börjar bli medveten om vad som händer runt omkring.

Fler småttingar är på väg. Om allt går vägen sker leverans okt/nov.

Jag undrar om vårt framtida barn redan finns. Och jag sänder en bön om att det inte dröjer alltför länge. Det är så fantastiskt att se alla kusinerna tillsammans och jag vill så gärna att vårt framtida barn kan vara en del av "röran".

Det är längtigt idag.

Sista gästen gick hem strax efter 3 imorse. Jag vaknade kl 9 och är seg. Jätteseg.

Igår insåg jag hur mycket jag saknat mina väninnor. Det har inte funnits så mycket tid sedan vi inledde projekt "ivfgiftermåladoptionbyggahus". Äntligen blir det mer tid över. Tills Battingen anländer. Sedan blir det lite tajt igen.

Jag är fortfarande förundrad över att det kan vara lätt att ha gäster i det här huset. För första gången i mitt liv har jag ett kök som är lättarbetat. I vårt gamla hus utvecklade jag och Darlingen en köksdans med väl avvägda moves. För första gången har jag ett matbord som det bara är att lägga en duk på så är det klart. I förra huset fick jag flytta bordet, mattor och stolar för att få plats med gäster. Här finns en tvättstuga som sväljer tvätten - gäster innebär inte längre krav på strykning av 2 veckors tvätt för att gästerna ska få plats. And so on.

Och herregud vad alla är duktiga på viktreduceringsfronten! Möllevångskan har gått ner 17 kg - hon ser så fräschoch sund ut, brun som en liten pepparkaka. Kronprinsessan har gått ner 7 kg. Geijerskan har också gått ner. Almbackafröken var som vanligt slank och nypiffad i håret och inte alls i behov av viktnedgång. Tack och lov att jag tagit itu med mitt eget fläsk. Fast 1 kg var inte så värst mycket att skryta om :-).

Nu ska jag ta hand om min hang-over.

Jag ska ha tjejmiddag idag. En av tjejerna har en stor och snäll hund. Skulle tro att den väger sisådär 50 kg. Tassar och klor är dimensionerade därefter.

Jag har gruvat mig hela veckan för att vara ärlig. Hunden är nämligen inte välkommen hit såvida den inte vistas i hallen eller källaren där vi har hårda golv.

Nyss kom ett sms där hundägerskan frågade om  hon fick ta med sig hunden. Jag ringde och sa som det var. Att vi har mjuka golv. Människor går i strumpläst. Hundar går inte alls. Fast jag sa det lite ödmjukare.

Jag känner mig omständig och till besvär. Trots att det är mitt hus och mitt golv. Och det är ett mjukt golv. Alltför mjukt för att vara jättepraktiskt. Jag är inte riktigt bekväm med att göra de uppoffringar (som att inte ha skor inne eller välkomna hundar) som måste göras för att behålla golvet fräscht. Jag vet att småbarn kommer gå hårt åt golvet men det dröjer flera år innan vi får en till i familjen. 

Jag är inte så begiven på hundar. Tycker det är mycket konstigt att människor låta hundar pussa och slicka dem i ansiktet. Hundnosar är på alla möjliga ställen som människor skyr som pesten. De dras till andra hundars avföring. De luktar i andra hundars skrev. De dricker vatten ur toalettstolar. Har jag hört.

Varifrån kommer alla män/pojkar som har så snedvriden syn på kvinnor och barn att de måste våldföra sig på dem? Dagens skörd i Sydsvenskan:

"Tonåring häktad för våldtäkt" (18-åring som försökt våldta 14-åring på badplats)

"Ungdomsledare i sexhärva" (40-åring som misstänkt för våldtäkt mot barn i en idrottsförening)

"Pappa häktad för våldtäkt" (grov våldtäkt mot barn och grovt sexuellt utnyttjande 1998-2007)

"Fängelse för samlag med barn" (sexuellt utnyttjande av 13-åring som leder till en dom som ger förövaren 6 månaders fängelse)

"44-åring sålde sin fru" (44-årig man som sålt sin 19-åriga förståndshandikappade fru till minst 100 sexköpare"

Sedan har vi Alexandrarmannen, Engla-förövaren, bilskoleläraren som misstänkt för att vara serievåldtäktsman, man som är en bussåkande onanist som sätter sig bredvid tonåringa flickor och skvätter ner dem, två män som visat sitt kön för småflickor i Malmö, österrikaren som hållt sin dotter och sina barn han fått tillsammans med dottern fångna i en källare, Stureplansprofilerna.... jag kan fortsätta i det oändliga.

Vad tusan har hänt med det manliga psyket? 100 sexköpare har köpt sex av en ung förståndshandikappad kvinna... varifrån kommer de? Vem nyttjar prostituerade? Varför har så många en osund inställning till sex och saknar förmåga att styra sin drift?

Jag är en starkt förespråkare av jämställdhet. Men på senare tid har jag börjat fundera på effekterna av jämställdhet. Inte så att jag vacklar i min grunduppfattning men jag är rädd för att många män i dagens samhälle inte pallar för trycket. De känner sig förringade, marginaliserade, osynliga och  kompenserar det genom att utnyttja sin fysik till att dominera, utnyttja, skada och ta ut sitt självhävdelsebehov på en svagare part - en kvinna eller ett barn. Många av dem har haft en svår barndom. Jag skiter i deras barndom. Jag blir vansinnig när jag hör människor som använder sin barndom som ursäkt för sitt beteende. Barndomar som innehåller misshandel, våldtäkter och annat olämpligt beteende mot barn/tonåringar ÄR fruktansvärt. Men ett begånget brott kan aldrig sanktionera ett nytt brott. Jag vill inte vara delaktigt i ett samhälle som har kedjebrev med brott och tycker att det är ok. 

Surfade runt på mina favoritbloggar och hamnade hos Soff. Hon skriver om rädslor och tankar som man får när man står i begrepp att adoptera. Tankar ska processas. Man vänder och vrider på sina värderingar. För att anpassa sig till det som komma skall.

De sista dagarna har jag tänkt mycket på ålder. Ålder och föräldraskap. Att vara en gammal förälder. Ett adopterat barn har redan fått en tuffare start än de flesta och dessutom ska det "stå ut" med att ha föräldrar som tillhör den äldre skaran.

När min lillebror var liten brukade han gå in till mamma och pappa på natten för att sova. En natt vaknade pappa av att gossebarnet var alldeles skräckslagen över att se sin mamma sova med öppen mun och avslappnade ansiktsmuskler. Det har nu blivit en hang-up hos mig. Som jag minns det var jag - förr i världen - hyfsat sött morgonrufsig och sovsvullen i ansiktet när jag vaknade. Numera är jag mer kritisk. Nu inspekterar jag rynkorna och plufset. Och tänker "stackars lilla okända barn, du vet inte vad som väntar dig".

Snacka om att dissa sig själv.

Men allvarligt talat så finns det kanske en bäst före datum på föräldraskap. Undrar var den går? 42 år är kanske rätt. Eller inte.

Nu ska jag läsa om de nya riktlinjerna. Trevlig kvällslektyr.

Ikväll har jag försökt minnas vad jag gjorde när jag var singel. 

Jag minns inget förutom snabbmakaroner med ketchep. Och ett och annat ältande med väninnorna om olycksaliga kärlekshistorier. Och sms som aldrig kom eller innehöll det man ville. 

Inget av det känns som en lämplig fredagssysselsättning. Snabbmakaroner är icke lämplig föda för mig för tillfället. Ältande kräver något att älta om. Sms från Darlingen kommer när han landat någon gång imorgon.

Jaha.

Man får väl koka saft och städa induktionshällen istället.