Nu har Darlingen åkt. Han ringde precis och sa hej då. Jag avskyr adjöande. Blir så konstig i ögonen. Och så stramar det lite i hjärttrakten. 

På ett sätt är det skönt att han åkt. Nu kanske jag kan få något gjort igen. Igårkväll strök jag omkring i huset på jakt efter sysselsättning och tankestimulans medan Darlingen strök kläder. Svårt resfebrig å hans vägnar. Till sist blev han ganska trött på mig och sa:

"Kan du inte ringa en kompis?"

Som om jag vore 6 år och svår att sysselsätta. Fast det var jag ju.

Så jag fick ringa kompisar. Ingen var hemma. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att vämjas åt Anna "äter man korv, ser man ut som en korv" Skipper. Hon är förresten bara 40 år. Där ser man vad bönor och levande föda gör för utseendet. Nä, det är bättre med fettceller som fyller ut rynkorna och påsarna.

Jag måste nog gå i resfeberterapi inför kommande adoptionsresa.

Jo, idag tror jag återigen att jag ska adoptera. Igår trodde jag att jag skulle hinna bli för gammal. Det är ganska konstigt att jag ändrat mig över natten med tanke på att jag faktiskt blivit äldre sedan igår.

Vi ska få en mangel i inflyttningspresent av mina föräldrar.

Jag tycker det ska bli jättekul. Att mangla. Man blir så nostalgisk av manglande. Och allt blir så platt och fint.

Hädanefter ska vi sova i manglade lakan och äta på manglade dukar. Om inte Darlingen passar sig så kommer jag säkert mangla hans jeans också.

Jag är självutnämd chef för mangeln. Darlingen är utsedd till mangelassistent. Jag tror inte att han fattat hur infernaliskt tråkigt det är att sträcka tvätt inför manglingen.

Det vore dumt att förvarna honom.

Darlingen packar för att åka imorgon. Det är inte kul.

På jobbet är det bara en massa strul. Implementeringar av produkter som inte är färdiga och där vi inte har koll på alla komponenterna. Jag och min svenska kollega verkar vara den enda som tänker ur ett kundperspektiv. De som håller i implementeringen är mest intresserade av att pricka av projektet som slutfört. Strunt samma vilken kvalitet det får. Jag lider, protesterar och känner mig besvärlig för att jag envisas. Trots att de är "de andra" som envisas med att inte sätta sig in i detaljerna i en komplex produkt.

Det är lika segt på adoptionsfronten som tidigare. Men nu börjar det påverka mig eftersom jag har tid att fundera på det.

Jag försöker justera min vikt och vill se resultat. Det är magert. Resultet alltså. Idag vägde jag mig när jag kom hem. Resultatet fick mig inte att göra volter. En stund senare gick jag på toaletten. Då kom jag på att vågen kanske stod ojämt. Jag letade upp ett plant ställe, klädde av mig (man måste väga sig utan kläder) och steg upp på vågen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag hade gått upp 2 hekto på en timme. Trots toalettbesök. Är det konstigt att jag tror att jag har drabbats av fettvirus?!

Så nu har jag fattat. Jag har grav separationsångest, prestationsångest och resultatångest. Jag kan inte komma på något positivt i min tillvaro just nu.

Förresten har jag inga kläder som passar vädret.

Äh.

Dagarna går. Det händer inget speciellt. Jag är håglös och oinspirerad. Inte deppig eller så. Bara loj.

Jag tror att jag har resfeber. Fast det är inte jag som ska resa bort. Det är Darlingen. Han ska till USA. I över en vecka. Och jag ska vara ensam hemma. Det är minsann inte så kul.

Det händer inte mycket. Och det lilla som händer är ganska tradigt. Igår var trädgårdsarkitekten här. Han hade ritat en jättefin trädgård med en cirkelrund gräsmatta med diameter 5 m, en "terrass" för kvällssol och en uteplats närmast huset. En häck som avskiljer carporten från trädgården och en massa buxbombollar var också inplanerade. Gott så. Tills vi började räkna på vad det skulle kosta att få den anlagd.... Med grovplanering, sten, växter och arbete hamnar vi förmodligen på några hundratusen. Det är pengar vi inte har. Vi hade satt av pengar till det men huset blev dyrare än beräknat så de rök i husbyggandet. Ett klassiskt fel. Vore det inte för att adoptionen kostar en hel del pengar hade vi klarat det. Men vi vill helst inte låna till adoptionen... Det ger lite märkligt perspektiv när man inser att trädgården kostar lika mycket som adoptionen

Det är en tungt jobb att anlägga en trädgård från grunden. Och vi såg fram emot att njuta av en totalt ledig sommar. Nu inser vi att vi kanske ändå måste fixa stora delar av trädgården själv. Darlingen har lagt sten förut så han vet hur man gör. Problemet är att det är så MYCKET plattor som ska läggas. Och vi vill ha små gammeldags gatustenar....  Dessutom måste det grävas ut och justeras för höjdskillnader. Hade varit så skönt att få allt gjort och sköta planeringarna själv.

Solen är dessutom borta och det har blivit vanliga majtemperaturer.

Äsch vad trist allt blev i ett trollslag.

17.000 steg och 1,5 timmes cykeltur. Har inte rört på mig så mycket på år och dag. 

Har en känsla av min kropp kommer protestera högljutt imorgon.

Vaknade kl 7. Genomsvettig. Vårt nya hus är ett mycket varmt hus. I alla fall om man ligger mitt i solstrimman. Jag skuttade upp ur sängen och ner på bottenvåningen. Fortfarande varm. Fick syn på fönsterdörren. Öppnade fönsterdörren och sedan ... gick... eh.... larmet... Taksirenen tjöt, inomhussirenen tjöt och Darlingen tjöt "För HELVETE" uppifrån sovrummet. Jag pep "hjälp". Och blev ännu mer svettig.

Det är andra gången det händer mig. Fördelen med denna gången var att jag fått en larmkod och vet hur jag ska larma av. Fast Securitas hann ändå ringa... Darlingens planerades sovmorgon kom av sig. Nu har han precis upptäckt att vi inte fått tidning idag. Jag är inte hans förtjusande fru idag. Mer nåt katten släpat in.

Det blev lyckat igår -  att ansvara för varsin del av middagen. Vi gjorde vitlöksräkor och rabarberkompott. Det sistnämnda är den sista nymodigheten på min matreportoar. En dröm av rabarber som kokats tillsammans med apelsin, kanel och socker. Skedas upp i lämpligt glas och toppas med vitchokladmousse (japp.... vispgädde och smält choklad). Midjemått, ack midjemått.... :-/

Minihultaren är en makalöst charmig ung man. Han har värsta kalaskulan och inte det minsta blyg. Jag fick en omfattande bäbisdos och blev lite konstig inombords. Sådär konstig som jag inte vill bli just nu. Liksom lite längtig.

Kl 23 höll Herr Hult på att somna vid bordet (satt ute) och Darlingens ögon började bete sig märkligt. Jag och Fru Hult var i finfin form - diskuterades arbetsliv. Med ganska yviga gester. När man är sådär i otakt är det lika bra att avsluta kvällen.

Så vi cyklade hemåt. Jag avskyr verkligen min "räsorcykkel". Måtte jag gå ner mina kilon snabbt så jag kan få köpa en tantcykel.

Äntligen kunde jag och Darlingen njuta av lite ledighet tillsammans i blagande sol. Åt frukost på morgonpromenaden, strosade på Orten tills vi blev ovänner om ett par jeans, pumpade däcken på cyklarna och packade picknick och gick ner till gräset vid havet för att läsa tidningen och solflasha huden.

Ikväll ska vi ha "vandringsmiddag". Hultarfamiljen kommer hit på förrätt och lite drinkar för att inspektera huset. Sedan ska vi cykla hem till Hultarfamiljen och äta huvudrätt för att kolla in deras nyrenoverade hus.

Och jag njuter av att vi har ytterligare en dag med sol framför oss imorgon. Blir nog ny picknick...

Solen gör underverk för välbefinnandet...