Har jobbat kväll. Är inte på gott humör men mindre stressad.

Nu kan jag gå och klippa mig med gott samvete i morgon eftermiddag.

Imorse provade jag en svart bluss(blus är ett ganska töntigt ord) som tidigare varit behaglig på kroppen. Det är den inte längre. Och inte är det blusen som krympt....

Därför är det extra bra att jag äntligen hade tid för ett "allvarligt talat" med mig själv i helgen. Darlingen jobbade helg och jag ålade omkring i en solstrimma på vardagsrumsgolvet. Exponerad för obarmhärtigt ljus. Där på golvet kom jag fram till att jag MÅSTE gå ner i vikt. På allvar denna gången. Jag är över 40 år. Det blir inte enklare med åren.

Denna gången ska jag ändra förutsättningarna. Jag har gjort en självanalys och kommit fram till att jag måste anpassa metoden efter min personlighet. Jag är nämligen extremt plikttrogen. Speciellt om någon kontrollerar mig. Man kan också kalla mig en ögontjänare :-). Personligheten har den lilla bristen att målgång innebär totalt tappad kontroll och jag blir som en yster kviga utsläppt på sommarbetet. Det är alltså inte själv resan nedåt som är problemet. Det är det som händer sedan. På sommarbetet.

Och utan resa nedåt kan jag inte ta itu med "det som händer sedan". Jag kan inte använda en dålig kavslutsaraktär som en ursäkt att inte gå ner i vikt. Jag måste helt enkelt fronta mig själv. Och om jag busar till det när jag nått mitt mål så måste jag väl ta kontakt med en terapeut. Eller viktcoach. Jag klarar viktnedgången själv. Men jag klarar inte vidmakthållandet själv.

Snacka om märklig personlighet.

Denna gången ska jag gå ner i lugn takt. Inte rusa åstad 10 kg nedåt och falla till ro. Inte plåga mig igenom ett minimum antal kalorier utan tillåta mig lite guldkant emellanåt.

För att uppmuntra mig själv skapade jag en omfattande excelfil där allt väsentligt loggas. Dagligen. Med belöningssystem på vägen. Bara det faktum att en excelfil är uppmuntrande för mig visar på vilken konstig hjärna jag har. Men nu har jag hjärnan och då får man väl utnyttja den till att göra något positivt. 

20 kg ska bort till 2008-11-30. Sista belöningen är en ny cykel. När jag berättade det för Darlingen tyckte han att vi skulle ändra cykeln till en resa till Thailand. Ljuvliga Darlingen. Min första tanke var "Nä, herregud, jag tänker minsann inte vara på en strand. I bikini". Sedan kom jag på att det var ju därför jag ska gå ner i vikt. För att kunna vara på en strand. Där ser man så indoktrinerad jag är av min tjockhet.

Vet inte om vi har råd att resa till Thailand men det kändes fint att han ville stötta. Det är samma gull som troget promenerar varje dag tillsammans med mig. Värt att minnas är förra gången det begav sig. Då stod en Rom-resa på spel och jag skulle gå ner 10 kg. Jag gick ner allt utom 0,5 kg (vi pratar inte om hur hjärnan tänkte när den gav upp). Det blev ingen resa till Rom. Darlingen var obeveklig och jag är övermoralisk även mot mig själv så jag tjatade inte ens. Jag hade ju inte klarat målet. 

Idag påstod hantverkarna att de skulle bli klara. Med allt. Fast när vi kom hem hade de fortfarande grejor kvar här. Så jag tror att de misstog sig....

Vi tog en lång promenad i det fantastiska vädret för att ladda inför badrumsstädning. När vi kom hem var Darlingen mest laddad och gjorde hela jobbet. Själv stod jag och tjattrade med några kompisar som spontankom och ville titta på huset.

För övrigt är det för fint väder för min kroppskonstitution. Jag är liksom inte i skick att lätta på klädseln. Men jag har i alla fall på allvar tagit itu med det. Tror äntligen att jag hunnit varva ner tillräckligt mycket för att hinna tänka på mig själv. Det är nyttigt.

Soffan är på plats i sin hörna. Det blev så fantasiskt bra. Rummet blev mycket mysigare. Och färgen är kanon!

Nu behöver vi en ny tavla. 

Alltid är det nåt man känner ett obetvingligt behov av.

Typ choklad.

Som jag inte ska äta.

Fast det gör jag förmodligen ändå.

Så var det äntligen dags för slutbesiktning. Hela huset fullt av folk - både besiktningsfolk och hantverkare. Och mitt i allt ringde Mio för att leverera vår nya soffa. Kaos.

Huset blev godkänt. Det var småfel som måste åtgärdas. Barnsäkerhet, isoleringar, smidesräcken som saknades, fransk balkong som saknas å sånt. Nu har byggaren 2 månader på sig att åtgärda - hoppas att det inte dröjer så länge.

Idag råkade vi ut för två bakslag - återigen elen. Klantskallen till elektriker hade satt uttaget för handdukstorken på en standardhöjd utan att ta reda på vad vi valt. Vid detta laget borde han förstått att vi har starka åsikter om allt i vårt hus och att det är mycket osäkert att utgå från att vi vill ha något som är standard.

Samtidigt upptäcktes att elen till överskåpet i badrummet satts på fel höjd. Röret var utdraget på fel höjd vilket innebar att man tvingades hacka nytt hål i kaklet. Jag har försökt bevara lugnet länge men denna gången fräste jag ur mig med iskall röst:

"Måtten på kommod och överskåp har varit kända för er sedan augusti förra året. Ändå har ni lyckats dra tomrören helt fel. Och felet är så infernaliskt dumt eftersom ni dragit ut elen i näshöjd - hur TÄNKTE ni?!"

Det är faktiskt en mycket befogad fråga. Hur tänker hantverkar? Är det helt världsfrånvända?  

Har bevittnat ännu en gripande människoödesdokumentär. Denna gången handlade det om 35-åriga Ulrika som är normalbegåvad och som växt upp med två utvecklingsstörda föräldrar.

Efter programmet studsade mina tankar omkring. Är det förenligt med att se till barnets behov att låta ett barn växa upp med utvecklingsstörda föräldrar? Är det en rättighet att bli förälder? 

När jag såg Grunewald och Kollberg försvara de utvecklingsstördas rätt till föräldraskap slogs jag av hur lite de brytt sig om att se ur barnets perspektiv innan de levererar sina åsikter. Det hade varit intressant att låta Ulrika träffa dem och konfrontera deras forskarvärld med en livs levande människa som kämpar för att lära känna sig själv och förstå sin uppväxt.

Jag anser inte att föräldraskap är en rättighet. Varken för normalbegåvade eller utvecklingsstörda. Jag förstår itne varför det är så laddat att debattera utvecklingsstördas rättigheter medan det inte är så laddat att debattera normalbegåvades rättigheter. Konsekvenserna för barnet är ju långt mer omfattande om föräldrarna är utvecklingsstörda. Det handlar inte om att älska sin avkomma. Det handlar om ansvar, insikt och förmåga. När man behöver en klocka som talar om för en att barnet ska äta - är man en lämplig förälder då? Vad hade hänt om en normalbegåvad person vårdade sitt barn på samma sätt som en utvecklingsstörd person vårdar sitt barn? Troligen hade barnet blivit tvångsomhändertaget. Det är alls inte lika tabu att ställa krav på normalbegåvad föräldrar som på utvecklingsstörda.

En person jag känner är född av en utvecklingsstörd mamma. Hon fosterhemsplacerades som liten. Hon säger idag att hon är tacksam över fosterhemsplaceringen men önskar att hon istället adopterats så hon kunde vara trygg. Istället fattades kortsiktiga beslut - hon var alltid beredd påa tt tvingas flytta hem igen. Hem till en mamma som inte kunde ta hand om henne. Hon tycker att det är märkligt att hennes mamma tiläts få barn - mamman förstod inte vidden av att ha oskyddat sex. Mamman fick även en son som bodde kvar hos mamman. Det går inget vidare för honom. ´

Måtte programmet leda till en debatt om dessa barnens villkor. 

Jag blir så uppgiven när jag ser hur människor vanvårdar sina barn. Både medvetet och omedvetet. De har förmågan att reproducera sig men saknar  kapaciteten att ta hand om sin avkomma. Andra har dokumenterad kapacitet att ta hand om barn. Men saknar förmågan. Vad är rätt och vad är fel? Jag vet vad jag tycker.

AC i Danmark har meddelat att den administrativa pausen för licensförnyelser i Bolivia är hävd.

Igår var Rosenfamiljen på besök i nya huset. Jag dukade med finporslinet och lagade oreganokyckling med färskpotatis och melonsallad med grädde/matlagningsyouhurt/vispgrädde. När stämningen var som toppigast skulle jag duka av. Tog tre fintallrikar i händerna och gick rakt in i en vägg. Uppenbarligen har jag inte lärt mig var alla nya väggar står. Denna gången var det stödbensväggen där kaminen hänger. 

Stämningen var allmänt hög - så som den kan bli med Rosenfamiljen. Deras tre flickor börjar bli stora och deltar i samtalen vid middagsborden. Eller rättare sagt styr dem. Det gör inte så mycket för de har en härlig humor och självdistans. Ibland tittar jag på hela familjen och tänker att jag önskar att jag och Darlingen träffats tidigare, bildat familj och fått möjligheten att bli en hel och närvarande familj. Ofta önskar jag att vi får flera barn som får möjlighet att leva tillsammans. Det ger en alldeles särskild dynamik. Det är så svårt att vara familj med en son som bor 30 mil bort. Vi hinner knappt komma i ro med varandra innan han ska åka tillbaka igen. Han lever sitt liv och vi lever vårt. Hur vi än anstränger oss för att motverka det.

Av och till blir jag en smula sorgsen över att jag inte kan få biologiska barn. Sorgen kommer vid de mest otippade tillfällena och beror numera oftast på oförmåga att föra vidare mitt arv och mina gener till kommande generationer. Som när företagssjuksköterskan sa att jag har mitt genetiska arv att tacka för att jag är så frisk. Eller när någon frågor mig om jag har blåa kontaktlinser eftersom mina ögon är så blåa (fast det är bara i visst ljus). Jag vill dela med mig av de saker med mig som är bra. Som på beställning kommer de andra tankarna. Om allt som är fel med mig: endometriosen, migränen, skruttig fortplantningsförmåga, övervikten och knasig fotkonstruktion. De tillkortakommandena skulle jag vilja behålla för mig själv. I min släkt har vi annars inte så mycket hälsoproblem. Några enstaka svaga nerver, lite starr på äldre dar, färgblindhet. Ingen cancer, inga hjärtproblem eller blodtryck som är fel åt endera hållet.

Det är bråttom nu. Jag vill inte vänta för länge. Längtar efter vår familj. Vill inte hinna bli mer gråhårig och rynkig innan det är dags. Vill att kusinerna och Bonusen ska vara hyfsat unga när Battingen kommer. Jag inser hur viktigt det är för mig (och för andra) att vara en del i något större. En fungerande och funktionell familj.

Idag är en känslomässig dag.