Bloggvärlden har fått en gemensam fiende. FRA. Jag har läst lite bloggar där ämnet behandlas. Många är agiterade och påstridiga. På gränsen till maniska. Och ve den stackare bloggare som vågar skriva ett inlägg utan tillräcklig kännedom och insikt i ämnet. "FRA-förståpåarna" drar sig nämligen inte för att ta sig friheter snarlika dem som de protesterar mot. Jag har läst kommentarer där man ber blogginnehavaren att inte uttala sig för att han/hon inte är tillräckligt insatt i ämnet. What? Man är emot FRA men vill styra över andras åsikter?

FRA ska spana på kommunikation över landsgränsen och som rör utländska förhållanden. Bloggvärlden hävdar att integritet måste omhuldas och att vi begår ett historiskt misstag när vi möjliggör för framtida åsiktsregistrering. Betänk om vi får en främlingsfientlig regering i framtiden? Eller om sjukdomar och sexuell läggning börjar registreras? Inskränkningar i religionsfriheten? Det låter ju inget vidare.

Men ja-skålen då? Där ligger möjligheter att förhindra terrorism, droghandel, människohandel, pedofili och allehanda skumrask affärer. Ja, jag extrapolerar lagen en smula - precis som FRA-motståndarna gör.

I Malmö går det omkring en 20-årig tungt kriminell person. Han är inblandad i en mängd bombråd, drogaffärer och förmedling av vapen. Han är en tickande bomb. FRA spanar förvisso inte på inhemska aktiviteter men 20-åringen måste väl importera vapen, bombmaterial och droger från något utland? Kan lite FRA förhindra hans framfart så är jag beredd att offra min integritet. Han har ju redan trampat på den utan att be om lov. Han gör mig rädd och osäker. Får mig att känna oro för framtiden. Tänk om ingen får bukt på honom?

För mig blir det väldigt enkelt. Jag är villig att ge upp min integritet för att förhindra att en endast människa slipper sprängas till döds av en terrorist. En terrorist trampar också på min integritet. Precis som FRA. Men en terrorist är oberäknerlig på ett annat sätt. H*n gör mig rädd och skrämd. Det gör mig galen. Galen för att jag inte kan påverka eller förutse. Galen för att en terroristcell eller en endast futtig livsföraktande människa är beredd att dö för sin (inte min) sak kan skrämma en hel värld. Jag är hellre övervakad av en regeringsmakt än utsatt för galna terrorister som löper amok på grund av teckningar på deras andlige ledare.

Så VAD är så upprörande med FRA? Jag är inte intresserad av flummet om den personliga integriteten och "tänk om". Såvida man inte kan underbygga det mer trovärdiga argument. Jag vill veta hur bloggvärlden som är emot FRA vill bekämpa terrorism och andra utländska hot. Jag vill veta hårdfakta. VAD är det som är så upprörande?

Jag har handlat. Och haft jättekul. Hela födelsedagspresenten från mamma och pappa gick åt. Plus lite till.

• Regnjacka som man blir glad av
• Två blusar ´
• en lång t-shirtcardigan
• 3 kuddar till soffan (nytt tema igen - nu ljusblått och brunt)
• En lampa i tenn med lampskärm i samma färg som en av kuddarna
• Extralång dörrmatta med texten "Carpe Diem"
• En liten skylt att sätta på badrumsdörren, "Bad"
• Två krukor med fat - postorder beställt men ändå...
• Två blommor till köksfönstret

Jag har länge varit emot uttrycket Carpe Diem. Alltså inte emot innebörden utan uttrycket.  Det är så söndertjatat. När jag vistades på dejtingsidor så dissade jag per automatik alla som smög in Carpe Diem någonstans i sin presentation. Det är okreativt, överutnyttjat och inflationsutsatt. Bort, bort, bort. Nu är jag inte på dejtingsidor längre utan i inredningsaffärer. Har Darling, bonusbarn och är blivande adoptivmamma. Med nybyggt hus och fetare kropp. Livet har verkligen svängt 180 grader på 3 år. 

Ännivejj så köpte jag dörrmatteeländet. Det är nämligen den enda dörrmattan jag funnit som är 120 cm lång, dvs. passar till en pardörr.

Och det blev inte så knasigt med nya dörrmattan. Rent av vackert mot den vita dörren. Nu ska jag bara lära mig att fånga dagen, leva i nuet. lukta på blommorna, vila i stunden, bara vara... kort samt CARPE DIEM:a.

För övrigt kom jag precis på att vår säng också heter Carpe Diem.

Phew.

... kan bli resultatet av inre åderbrock.

Vicket mög.

Jag ser ett samband. Med födelsedagen. Jo, så måste det vara. Ålderdom och krämpor.

På självaste födelsedagen fick Fru Rosen syn på mina svullna stockar. "Herregud - hur ser du ut?", utbrast hon. I ett försök att slinka undan granskande blickar försökte jag ställa mig med benen bakom bardisken. Jag höll på att tippa. Hon visade ingen större hänsyn utan började klämma på mina spända underben. Hon såg bekymrad ut. "Om du inte gör något åt detta kommer vätskan att krypa ut ur benen - det ser man jämt på gamlingar". Jag blev ett utropstecken och ett frågetecken samtidigt. Ett likblekt sådant. 

Vem vill ha rinnande underben?

Vart rinner vätska från underbenen? Jo, ner i skorna.

Vad tycker jag är obehagligt? Fotsvett som klafsar i skorna

Alternativ? Sitta med torktrasa och svabba underben? Skulle inte tro det. 

Därför svalde jag snällt en vätskedrivande som låg och skräpade i medicinskåpet. Därefter beordrades jag upp i soffhörnet med benen i Darlingens knä. Fick lägga en kudde över benen för de var så förfärligt fula i sin svullenhet. Toalettrännande var humant och till min stora lycka började jag svullna av. Inte så mycket men dock.

Jag fick dessutom veta att jag inte ska flyga utan stödstrumpor och att jag bör använda dem mer frekvent - även när jag inte flyger. Jag vill inte. Men jag vill inte ha svullna underben heller. Sedan blev jag tillsagd att mäta anklar, vad och övervad och bege mig till Apoteket för stödstrumpsinköp. Jag tänker säga att det är till min sjukliga mormor. Kanske kan jag brodera ut min historia så att det verkar mer trovärdigt: "Hon är så svullen att hon är sängliggande och inte kan köpa stödstrumpor själv. Det har till och med börjat läcka ur dem. Det är förfärligt. Kan hon dö?"

Jag mätte mig morgonen därpå. Sedan svalde jag  ytterliggare en vätskedrivande och krånglade in fötterna i gamla stödstrumpor jag köpte till en skidresa för många, många år sedan.

På kvällen kunde jag åter se ådrorna på ovanlädret. Jag var smal runt anklar. Jag rörde mig lätt. Jag mätte mig igen. Jag hade minskat 1.5-2 cm runt hela underbenet. Det är ganska mycket. Ställde mig på vågen. Hade gått ner 2 kg. Nu vet jag att jag haft ett kg vätska i vardera underben. Hur käckt är det på en skala?

Frågade Darlingen vad vätskesamlandet kan bero på. Han inledde brutalt med att säga hjärtsvikt. What?! Jag tänkte genast "goodbye adoption". När Darlingen upptäckte min chockade min tillade han lite snabbt "men du har ju inte varit andfådd". Sedan rabblade han upp doktorns mantra "vikt och  motion". Vafan - kan de ALDRIG förnya sig? Min kära mor har föreslagit inre åderbrock. Mormor hade förfärliga åderbrock. Det är ärftligt.

Jag har valt att ignorera Darlingens och min mors diagnoser. Ingen av dem känns som något jag vill ha. Nu går jag omkring och känner mig normal. Jag har till och med beundrat mina "nya" underben i spegeln. Jag känner mig lätt om foten och glädjs åt mina ovanläderådror. 

Nu undrar jag om någon vet namnet på rumpvätskedrivande också? Eller kanske lite överarmsvätskedrivande?

Har inte tid längre. Ska googla "inre åderbrock".

Migrän idag. Illa. Så illa att jag inledde dagen med vomering.

Har petat i mig en Maxalt (den sista). Är bättre men inte bra.

Bilen är lagad. En liten trevlig sommarutgift på dryga 2000 pix.

Nu är jag trött på oflyt. Skulle gärna vilja byta liv med någon. Någon som inte har ont i huvudet. 

Det har hänt något med min näsa. Den producerar obehagliga saker och kittlar mig till nysningar hela tiden.

Det finns 3 möjliga förklaringar - förkylning, allergi eller Nezerilkänslighet.

Alla tre är möjliga och jag är frustrerad över att inte veta vad som gäller. Det är nämligen olika regler beroende på vad det är. En förkylning sanktionerar en tupplur. Allergi ska motas bort med en allergitablett. Nezeril (minst sannolikt eftersom jag bara sprutat en gång i varje näsborre) ska leda till omedelbart upphörande av Nezerilsprut. 

Jag avvaktar. Gör inget. Och nyser vidare. Man blir trött av att nysa.

Men man ska vara glad för sina nysningar eftersom de kroppsligt sett är mycket lika orgasmer. Fast det har jag inte märkt. Jag har fullt upp med att snyta mig.  

Aldrig får man vara glad.

Jag känner mig som den där gubben i den gamla Pressbyrå-reklamen. Han som aldrig var nöjd och klagade hela tiden.

Blä. Fortfarande.

Min arbetskamrat dog i torsdags.

Vaknade imorse och var alldeles hormonklibbig och småsvettig. Eftersom varmvattnet är slut försöker jag undvika att svetta ner mig. Det gick tydligen inte. Vid första sväljet konstaterade jag dessutom att värdinnan på midsommarfesten smittat mig med sin förkylning. Ont i halsen.

Humöret är nu lika iskallt som vattnet.

Nu har jag gjort en kattatvätt med spisuppvärmt vatten. Håret tvättades i iskallt vatten. Jag försöker tänka positivt och bli nostalgisk igen. Så som jag var igår och drömde om att vara liten igen. När jag var liten tillbringade vi nämligen många somrar i en stuga som saknade varmvattnet och då fick man tvätta sig på det sättet jag gjort idag. Då var det spännande och roligt. Nu är det bara besvärligt och argframkallande.

Nostalgin lyste med sin frånvaro.

Jag behöver semester, varmvatten, en frisk hals och att det mensonda försvinner. NU!

Jag vill bli som folk igen.