Idag har vi gjort stordåd med plånboken. Vi har köpt sten. I alla fall en del av all sten vi kommer att behöva. Vi har en plan. Del 1 innebär att vi bestämt oss för stensort till muren och för att staga upp vår trädgård gentemot grannarnas.

Jag drabbades plötsligt av beslutsfäighet. Det har varit lite si och så med det tidigare. Det har inte känts rätt. Vi lämnade Flisabys gåramur därhän och gav oss på Flisabys fornmurn. Den är närapå svart och rufflig. Ser gammal ut. När jag såg den föll bitarna på plats och sedan gick det snabbt. Och blev dyrare än Darlingens kalkyler. Men inte så mycket.

Sedan blir det Flisaby plateua grågrafit med inslag av gatustenar för den rätta ålderdomliga looken. Jag hade egentligen velat ha gatusten överallt men det blir både dyrt och knövvligt att gå på. Så vi fick kompromissa.

Känns bra att vara med i matchen igen. Imorgon ska jag och Fru Hjort till tantelantan som ska lägga ner sin trädgård. Där kanske vi hittar ett och annat guldkorn av lite välvuxna växter - gratis. Jag hoppas på en stor syrén. Mörklila. Men jag har inte tänkt ut hur man flyttar en stor syrén ännu. Så jag kan även tänka mig liljekonvaljer, fingerborgsblommor, en och annan ros, lavendel och buxbom. Jo, tjena...

39 dagars enveten kamp mot Kroppen har resulterat i daglig viktnedgång på 76,92 gram.

Extrapolerar man det till ett år så blir det 28.076 gram. 28 kg.

Långsamt är bra. Då hinner skinnet med. Att krympa ihop sig alltså.

När man dör blir kroppen 21 gram lättare. Det är själens vikt. Det är en ganska sunkigt viktnedgångsresultat för en så stor personlig insats som döden. Men man kanske kan blir lite skrämd och nervös istället? Då går kroppen i alert-mode och reagerar genom att skicka sin ägare på toaletten för att göra både det ena och det andra. Enligt stenåldersteori (eller nåt) beror det på att kroppen gör sig redo för flykt. Jag tycker egentligen att kroppar är ganska korkade - det är väl inte så smart att skicka sin ägare på toaletten när den blir skrämd och vill fly. Det är ju tidsfördröjande att gå toa istället för att kuta som tusan. 

Fast ändå. Jag tror jag ska be Darlingen skrämma mig lite ikväll. När jag minst anar.