Idag kommenderas Darlingen ut i jordgubbslandet för att självplocka jordgubbar till vintern. Jag hade tvärglömt att han har ett rejält handikapp när det kommer till jordgubbsplockning. Han är färgblind.

Själv kastades jag tillbaka till min barndomssomrar och mitt första sommarjobb. Min mormor och morfar hade jordgubbsplantage och dit skickades jag och mina bröder för att förtjäna vårt levebröd under jordgubbsveckorna. Det var tämligen trivsamma veckor om än något tidiga morgnar. JDet var sålunda ren och skär nostalgi att återigen beträda ett jordgubbsfält. När vi var små och plockade jordgubbar så fick man mackor med stekt ägg. De vuxna drack kaffegök i vägkanten. När jordgubbarna var plockade för dagen skulle hönsen matas och ägg skulle samlas in. Grisarna gick ute i hagen bakom stallet - det luktade vämjeligt men grisarna var oerhört lockande ändå. Ibland fick vi leta i flera dagar för att hitta kattungar som var nyfödda på loftet. Då och då fick vi kuta för livet när det kom en flock bin på villovägar. Hade man tur så stannade bina i sina bon och då fick man samla in honung. Det var marknad, munkar och tävling i hur långt man kunde fräsa ut biggaråkärnor ur näsborrarna (nej, det var ingen vuxen som visste vad vi höll på med). Och så var det halvfrusen hallonsoda, borstnejlikor och tagetes (varför hade alla gamla tanter borstnejlikor och tagetes?), en ilsken getabock som hette Emil och varje år fanns det en tjur eller en liten kossa som var tjudrad vid en kedja och som varje dag skulle flyttas till en ny gräsplätt. Utedasset var prytt med bilder på medlemmarna i kungahuset - det var kallt om ändalyckten och luktade besynnerligt.

*åter till nuet*

Jag for omkring som ett skållat troll i jordgubbsraderna. På jakt efter de ultimata jordgubbarna. Till sist blev Darlingen så tvär att han satte ner bärhållaren med schvung och meddelade att han minsann inte tänkte tolera att jag rände i förväg. Så jag fick med lock och pock få över honom till den Ultimata raden och så kunde vi äntligen stillna i plockningen. Det är en mycket störig egenskap - att drabbas av jordgubbstorhetsvansinne.

För att vara färgblind klarade Darlingen sina uppgifter besynnerligt väl. I början visade han upp bären och frågade om de var rätt i färgen. Till sist verkade han ha programmerat vilken gråskala (enligt hans synsätt) som gällde för en mogen jordgubbe. Jag är mycket fascinerad av hur det egentligen går till och vad han egentligen ser. Ibland säger han till mig att jag har röda kinder. Men hur kan han veta det? Jag kanske bara är skitig?

Hur som helst så tillbringade vi resten av dagen hos mamma och pappa under stillsamma former. Jag tror jag ätit minst 2 liter jordgubbar. Hoppas jag inte får något slags allergisk överreaktion.