Darlingen och jag diskutera ofta hur vi ska kunna gå ner i arbetstid. Båda två. Samtidigt. Vi strävar inte vidare i våra karriärer - vi är nöjda. Jag är tämligen säker på att jag inte vill ta på mig en ledande roll. Darlingen likaså. Vi vill ha mer tid att bara vara. Tillsammans eller var för sig. Med familjen.

Så hur gör man? Darlingen arbetar inom vården och räknade ut att om han går ner till 80 % får han 22 lediga veckor om året. Det blev jag mycket avundsjuk på. Effekten på om jag går ner till 80 % är minsann inga 22 veckor. Med 22 veckors ledighet kan Darlingen ta jobb några veckor utomlands för att hålla upp sin inkomst. Någon vecka då och då kan man ju stå ut med. Det är som en lång tjänsteresa ju.

Vi kommer definitivt gå ner i tid när vi blir föräldrar. Men vi vet ännu inte hur vi ska fördela föräldraledighet och mindre arbetstid. Med tanke på att det kan 2-3 år ytterligare att bli föräldrar så är vi sugna på att göra förändringen redan nu. Men vi det här med huset måste sätta sig först. Och vi måste hinna spara ihop till adoptionen. 

Det är många i min omgivning - i samma ålder - som diskuterar likadant. Fritidens värde har ökat. Det är lättare för de som har barn - de har rätten på sin sida att gå ner i tid. För alla oss andra är det ingen självklarhet. Det finns personer på mitt arbete som blivit nekade deltid eftersom de behövs på jobbet. Därför borde finnas ett lagligt stöd för barnlösa/fria som behöver "mittilivetledigt" eller gå ner till deltid. Till samma villkor som föräldralediga. Men förmodligen skulle det inte låta sig göras. Någon ekonom skulle säkert räkna ut att det blir stora samhälleliga förluster i stil med att de som inte får några barn kommer ´vara alltför tärande på kollektivet. De får ju inga barn som längre fram kommer att bidra med produktivitet. Ingen tänker på att de också arbetar mer sett över livscykeln. Och med tanke på babyboomen har arbetsplatserna inte heller möjlighet att låta barnlösa/fria också vara lediga - de behövs i arbete. (jotack, det är nog många varse om...).

Men jag tror att vinsterna med "mittilivetledigt" hade blivit stora . Folk hade mått bättre, man hade haft en möjlighet att stanna upp och fundera över vilken inriktning ens senare del av livet ska ha (idag är det svårt att byta arbete efter 50 år så man måste finnas på rätt plats när man väl kommer dit). Och man hade återkommit till arbete med förnyad kraft.

Jag tror att man måste börja tänka i nya banor i arbetslivet. Folk orkar inte jobba år efter år i det höga tempot som råder i arbetslivet just nu. Allt ska effektiviseras och man kräver mer och mer på mindre och mindre antal huvuden och tid. Det går inte ihop. I Frankrike har det gått så långt att mängder av människor tar livet av sig på arbetsplatsen. Där har man börjat diskutera att cheferna inte får sända mail till sina medarbetare på kvällarna (!). Man har 35-timmars veckor på pappret men det fungerar inte i samhället eftersom arbetsgivarna inte är villiga att anställa fler för att skapa drägligare arbetsvillkor. Samtidigt är arbetslösheten i Frankrike rekordhög så alla är rädda för att förlora det arbete de har. En dröm för arbetsgivare...

Dessutom tror jag inte att unga människor på väg ut i arbetslivet är lika lätta att övertyga om att de måste jobba för någon annan (läs arbetsgivaren) ska få det bättre. De vill jobba för sig själv. Och när de är nöjda så drar de. De jobbar för att få ihop pengar till sin fritid.

Samtal med min 10-åriga bonus:

"Vad vill du bli när du blir stor?"

"Fotbollsproffs"

"Men om du gör illa ett knä och inte kan bli fotbollsproffs då?"

"Då ska jag bli fotbollstränare och tjäna mycket pengar"

"Det finns inte så många tränarjobb som ger mycket pengar. Har du några andra idéer?"

"Nä"

"Vad är viktigt?"

"Tjäna MYCKET pengar"

"Då måste man kanske studera? Ska du gå i pappas fotspår (läkare)?"

"Näe. Usch. Det är jätteblodigt. (lång utvikning om ett litet sår på handen som blödde jättemycket)"

"Men vad skulle du vilja göra då?"

"Tjäna JÄTTEMYCKET pengar. Kanske sortera kulor?"

Jo, tjena. Man vill ha jättemycket pengar men vill inte göra något för dem. Mer än att sortera kulor. I och för sig en snygg omskrivning för pengar men det var inte medvetet. När jag var 10 år hade jag mer idealistiska tankar - inga monetära. Jag ville bli dirigent, arkitekt och sånt.

Skönt att vara ledig idag :-)