För en stund sedan satt jag i soffan nere i källaren. Hade hittat min gamla stövelkartong som är helt fylld av gamla brev och lappar. Vykort, julkort, små kärlekslappar, fickkalendrar med viktiga noteringar, kärleksbrev, brev från kompisar, glad tillrop från gamla kursare. Så mycket jag har glömt. Så mycket jag har gjort. Så mycket av allting. Och så mycket känslor det rör upp. En del som får mig att skratta högt. En del som får mig att vrida mig av obehag. En del får mig att gråta.

Det slutade med att jag fick tag i ett vykort från mamma och pappa när jag fyllde 25 år. Det är ett vykort med ett foto på mamma och den vävnaden hon vävde till mig när jag fyllde 25 år. Mamma såg så ung ut på fotot. Det är 16 år sedan. Jag blev sentimental och nostalgisk. Vi hade så mycket framför oss som vi inte visste något om. Mamma har åldrats. Jag har åldrats. Det finns inga oceaner av tid tillsammans kvar. Jag vill vrida tillbaka tiden. Jag vill vara liten igen. Tankarna fladdrar om vad som kommer hända 15 år framåt i tiden. Oro för det som komma skall. Tårar. Ynklighet. Så mycket kärlek och så lite tid tillsammans. Jag vill stanna tiden. Jag vill bara vara. Jag vill hinna med så mycket mer. Jag vill inte bli en gammal mamma för mitt barn. Jag vill ha mer tid. Jag vill ha en stor familj. Jag vill ha katt och guldfiskar och inte bekymra mig om någonting. Jag vill inte att min arbetskamrat ska dö. Jag vill inte bli gråhårig och fortsätta vara tjock. Jag vill att min bil ska laga sig och att värmepumpen ger varmt vatten igen.

Mina tankar skuttar, hoppar och beter sig orationellt. Det är plågsamt. Det gör ont. Det är känslosamt. Jag vill att det ska gå över.

Min kropp kan inte skapa liv men den kan skapa en och annan dag av helvete för mig. 

Jag njuter. Det är söndag. Det är tyst. Jag är ensam.

Vi var på ytterligare ett midsommarfirande igårkväll. Dagenefterfirande. Vi var inte i vårt livs bästa form. Trötta och oinspirerade. Men det tog sig. En frozen marguerita senare så var jag beredd att snapsa Smirnoff till lax.

Hjortfamiljens japanskinspirerade trädgård börjar falla på plats och det har blivit så fint. Trädäck överallt, en liten hörna med mjuk bambumatta, en damm med 5 tjocka guldfiskar, sten med vattenrinn (kitsch men medvetet kitsch), en liten bågnande bro, sjösten i alla hörnor, amerikanska (ligger inte i Japan) däckstolar och sprillans ny megagrill.

Jag längtar jättemycket efter vår trädgård samtidigt som jag nästan känner mig lamslagen av att ha en helt tom yta att planera på. Det vore skönt om det åtminstone fanns ett gammalt äppleträd att ta hänsyn till....

Även om både sällskapet och maten var god så orkade inte våra kroppar ytterligare en sen afton. Vi cyklade hemåt strax innan midnatt och nu är det konstaterat - mitt nya cykellyse fungerar inte.

Nu är bilen sönder. Cykelns lampor fungerar inte. Värmepumpen gör ingen värme.

Just nu känns det lite träligt med det moderna samhället.

Igår försvann varmvattnet. Vi gick ner till Stora Apparaten och tittade dumt på den. I displayen stod att det är tryckfel. Tryckfel som i tryckfelsnisse vet jag ju. Men tryckfel som i inget varmvatten vet jag inget om.

Jag är tämligen irriterad över att nya saker skapar ljunket vatten. Speciellt med tanke på hur många kronor Stora Apparaten kostade. Och att den väljer att gå sönder midsommarhelgen. Dessutom har jag blivit jätteirriterad på att vi aldrig fått någon genomgång av tekniken i vårt hus. Jag blir så FRUSTRERAD.

Nu får jag vara skitig i minst ett dygn till.