På självaste födelsedagen fick Fru Rosen syn på mina svullna stockar. "Herregud - hur ser du ut?", utbrast hon. I ett försök att slinka undan granskande blickar försökte jag ställa mig med benen bakom bardisken. Jag höll på att tippa. Hon visade ingen större hänsyn utan började klämma på mina spända underben. Hon såg bekymrad ut. "Om du inte gör något åt detta kommer vätskan att krypa ut ur benen - det ser man jämt på gamlingar". Jag blev ett utropstecken och ett frågetecken samtidigt. Ett likblekt sådant. 

Vem vill ha rinnande underben?

Vart rinner vätska från underbenen? Jo, ner i skorna.

Vad tycker jag är obehagligt? Fotsvett som klafsar i skorna

Alternativ? Sitta med torktrasa och svabba underben? Skulle inte tro det. 

Därför svalde jag snällt en vätskedrivande som låg och skräpade i medicinskåpet. Därefter beordrades jag upp i soffhörnet med benen i Darlingens knä. Fick lägga en kudde över benen för de var så förfärligt fula i sin svullenhet. Toalettrännande var humant och till min stora lycka började jag svullna av. Inte så mycket men dock.

Jag fick dessutom veta att jag inte ska flyga utan stödstrumpor och att jag bör använda dem mer frekvent - även när jag inte flyger. Jag vill inte. Men jag vill inte ha svullna underben heller. Sedan blev jag tillsagd att mäta anklar, vad och övervad och bege mig till Apoteket för stödstrumpsinköp. Jag tänker säga att det är till min sjukliga mormor. Kanske kan jag brodera ut min historia så att det verkar mer trovärdigt: "Hon är så svullen att hon är sängliggande och inte kan köpa stödstrumpor själv. Det har till och med börjat läcka ur dem. Det är förfärligt. Kan hon dö?"

Jag mätte mig morgonen därpå. Sedan svalde jag  ytterliggare en vätskedrivande och krånglade in fötterna i gamla stödstrumpor jag köpte till en skidresa för många, många år sedan.

På kvällen kunde jag åter se ådrorna på ovanlädret. Jag var smal runt anklar. Jag rörde mig lätt. Jag mätte mig igen. Jag hade minskat 1.5-2 cm runt hela underbenet. Det är ganska mycket. Ställde mig på vågen. Hade gått ner 2 kg. Nu vet jag att jag haft ett kg vätska i vardera underben. Hur käckt är det på en skala?

Frågade Darlingen vad vätskesamlandet kan bero på. Han inledde brutalt med att säga hjärtsvikt. What?! Jag tänkte genast "goodbye adoption". När Darlingen upptäckte min chockade min tillade han lite snabbt "men du har ju inte varit andfådd". Sedan rabblade han upp doktorns mantra "vikt och  motion". Vafan - kan de ALDRIG förnya sig? Min kära mor har föreslagit inre åderbrock. Mormor hade förfärliga åderbrock. Det är ärftligt.

Jag har valt att ignorera Darlingens och min mors diagnoser. Ingen av dem känns som något jag vill ha. Nu går jag omkring och känner mig normal. Jag har till och med beundrat mina "nya" underben i spegeln. Jag känner mig lätt om foten och glädjs åt mina ovanläderådror. 

Nu undrar jag om någon vet namnet på rumpvätskedrivande också? Eller kanske lite överarmsvätskedrivande?

Har inte tid längre. Ska googla "inre åderbrock".

 

A

30 juni 2008 23:10

Har du kollat dina blodvärden? Med toklågt järnvärde kan man få svullna vader, det fick jag. Men det är enkelt att laga!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...