För en stund sedan satt jag i soffan nere i källaren. Hade hittat min gamla stövelkartong som är helt fylld av gamla brev och lappar. Vykort, julkort, små kärlekslappar, fickkalendrar med viktiga noteringar, kärleksbrev, brev från kompisar, glad tillrop från gamla kursare. Så mycket jag har glömt. Så mycket jag har gjort. Så mycket av allting. Och så mycket känslor det rör upp. En del som får mig att skratta högt. En del som får mig att vrida mig av obehag. En del får mig att gråta.

Det slutade med att jag fick tag i ett vykort från mamma och pappa när jag fyllde 25 år. Det är ett vykort med ett foto på mamma och den vävnaden hon vävde till mig när jag fyllde 25 år. Mamma såg så ung ut på fotot. Det är 16 år sedan. Jag blev sentimental och nostalgisk. Vi hade så mycket framför oss som vi inte visste något om. Mamma har åldrats. Jag har åldrats. Det finns inga oceaner av tid tillsammans kvar. Jag vill vrida tillbaka tiden. Jag vill vara liten igen. Tankarna fladdrar om vad som kommer hända 15 år framåt i tiden. Oro för det som komma skall. Tårar. Ynklighet. Så mycket kärlek och så lite tid tillsammans. Jag vill stanna tiden. Jag vill bara vara. Jag vill hinna med så mycket mer. Jag vill inte bli en gammal mamma för mitt barn. Jag vill ha mer tid. Jag vill ha en stor familj. Jag vill ha katt och guldfiskar och inte bekymra mig om någonting. Jag vill inte att min arbetskamrat ska dö. Jag vill inte bli gråhårig och fortsätta vara tjock. Jag vill att min bil ska laga sig och att värmepumpen ger varmt vatten igen.

Mina tankar skuttar, hoppar och beter sig orationellt. Det är plågsamt. Det gör ont. Det är känslosamt. Jag vill att det ska gå över.

Min kropp kan inte skapa liv men den kan skapa en och annan dag av helvete för mig. 

Jag njuter. Det är söndag. Det är tyst. Jag är ensam.

Vi var på ytterligare ett midsommarfirande igårkväll. Dagenefterfirande. Vi var inte i vårt livs bästa form. Trötta och oinspirerade. Men det tog sig. En frozen marguerita senare så var jag beredd att snapsa Smirnoff till lax.

Hjortfamiljens japanskinspirerade trädgård börjar falla på plats och det har blivit så fint. Trädäck överallt, en liten hörna med mjuk bambumatta, en damm med 5 tjocka guldfiskar, sten med vattenrinn (kitsch men medvetet kitsch), en liten bågnande bro, sjösten i alla hörnor, amerikanska (ligger inte i Japan) däckstolar och sprillans ny megagrill.

Jag längtar jättemycket efter vår trädgård samtidigt som jag nästan känner mig lamslagen av att ha en helt tom yta att planera på. Det vore skönt om det åtminstone fanns ett gammalt äppleträd att ta hänsyn till....

Även om både sällskapet och maten var god så orkade inte våra kroppar ytterligare en sen afton. Vi cyklade hemåt strax innan midnatt och nu är det konstaterat - mitt nya cykellyse fungerar inte.

Nu är bilen sönder. Cykelns lampor fungerar inte. Värmepumpen gör ingen värme.

Just nu känns det lite träligt med det moderna samhället.

Igår försvann varmvattnet. Vi gick ner till Stora Apparaten och tittade dumt på den. I displayen stod att det är tryckfel. Tryckfel som i tryckfelsnisse vet jag ju. Men tryckfel som i inget varmvatten vet jag inget om.

Jag är tämligen irriterad över att nya saker skapar ljunket vatten. Speciellt med tanke på hur många kronor Stora Apparaten kostade. Och att den väljer att gå sönder midsommarhelgen. Dessutom har jag blivit jätteirriterad på att vi aldrig fått någon genomgång av tekniken i vårt hus. Jag blir så FRUSTRERAD.

Nu får jag vara skitig i minst ett dygn till.

Ingen midsommar utan midsommarkris.

Idag handlade det om Indiana Jones lego. 379 kr lego. Bonusens hela habegär sattes igång. Vi blev ovänner. Han har 379 kr i sin sparbössa och kroppen full av "JAGVILLHA". Vi hade inte alls samma känsla  i våra kroppar och ville att han skulle spara legoinköpet till en annan dag. 

Dessvärre drabbades jag själv - en stund senare - av exakt samma känsla. VILLHA-känslan och MÅSTEHÄROCHNU- känslan när jag hittade en röd sjukvårdslåda i plåt. Jag kunde inte bärga mig och försökte låta bli att utstöta så många glädjetjut. Bonusen är smart nog att inse att en sjukvårdslåda för mig motsvarade lego för honom... För att gjuta olja på eventuella vågor köpte vi en av luxuryducks fantastiska små ankor - "Lucky Duck".

Sedan ägnade vi några timmar åt att vara ovänner.  Midsommarblomsterplockningen möttes av kompakt tystnad. Bonusen satt och surade i en varm bil och vägrade prata. Jag fick tisteltaggar i trampdynorna. Det vara massa läskiga djur i blommorna. Och inga blåklint så långt ögat nådde. Vi kom hem med en rafsig bukett och jag fick skutta in i duschen för att duscha av mig eventuella fästingar. 

Vi åt en improviserad midsommarlunch (skulle egentligen firat tillsammans med kvällssällskapet med det blev inställt pga vädret) och cyklade sedan på fördrink hos Geijrarna. Därifrån traskade vi vidare till Hultarna där smärre kaos rådde. Vi har inte vant oss vid att huset är fullt av minimännsikor som dessutom börjat gå. Plötsligt satt alla tjejerna samlade i soffan och det var lite tyst. Då blev vi så ställda att vi inte visste vad vi skulle prata om. Så vi fick ta till lite krystat semesterpratande. Jätteskumt. Vi har ju aldrig problem med samtalsämnena annars!

Vi hade jättetrevligt men något midsommarkänsla infann sig inte. Det var som vilken kväll som helst. Vi fick grillad lax med bönsallad med räkor och starka korvar, ananassalsa och picklad rödlök - kryddstarkt som tusan. Det var tur att Bonusen åt 20 delikatessköttbullar innan han åkte hemifrån... 

Darlingen och jag diskutera ofta hur vi ska kunna gå ner i arbetstid. Båda två. Samtidigt. Vi strävar inte vidare i våra karriärer - vi är nöjda. Jag är tämligen säker på att jag inte vill ta på mig en ledande roll. Darlingen likaså. Vi vill ha mer tid att bara vara. Tillsammans eller var för sig. Med familjen.

Så hur gör man? Darlingen arbetar inom vården och räknade ut att om han går ner till 80 % får han 22 lediga veckor om året. Det blev jag mycket avundsjuk på. Effekten på om jag går ner till 80 % är minsann inga 22 veckor. Med 22 veckors ledighet kan Darlingen ta jobb några veckor utomlands för att hålla upp sin inkomst. Någon vecka då och då kan man ju stå ut med. Det är som en lång tjänsteresa ju.

Vi kommer definitivt gå ner i tid när vi blir föräldrar. Men vi vet ännu inte hur vi ska fördela föräldraledighet och mindre arbetstid. Med tanke på att det kan 2-3 år ytterligare att bli föräldrar så är vi sugna på att göra förändringen redan nu. Men vi det här med huset måste sätta sig först. Och vi måste hinna spara ihop till adoptionen. 

Det är många i min omgivning - i samma ålder - som diskuterar likadant. Fritidens värde har ökat. Det är lättare för de som har barn - de har rätten på sin sida att gå ner i tid. För alla oss andra är det ingen självklarhet. Det finns personer på mitt arbete som blivit nekade deltid eftersom de behövs på jobbet. Därför borde finnas ett lagligt stöd för barnlösa/fria som behöver "mittilivetledigt" eller gå ner till deltid. Till samma villkor som föräldralediga. Men förmodligen skulle det inte låta sig göras. Någon ekonom skulle säkert räkna ut att det blir stora samhälleliga förluster i stil med att de som inte får några barn kommer ´vara alltför tärande på kollektivet. De får ju inga barn som längre fram kommer att bidra med produktivitet. Ingen tänker på att de också arbetar mer sett över livscykeln. Och med tanke på babyboomen har arbetsplatserna inte heller möjlighet att låta barnlösa/fria också vara lediga - de behövs i arbete. (jotack, det är nog många varse om...).

Men jag tror att vinsterna med "mittilivetledigt" hade blivit stora . Folk hade mått bättre, man hade haft en möjlighet att stanna upp och fundera över vilken inriktning ens senare del av livet ska ha (idag är det svårt att byta arbete efter 50 år så man måste finnas på rätt plats när man väl kommer dit). Och man hade återkommit till arbete med förnyad kraft.

Jag tror att man måste börja tänka i nya banor i arbetslivet. Folk orkar inte jobba år efter år i det höga tempot som råder i arbetslivet just nu. Allt ska effektiviseras och man kräver mer och mer på mindre och mindre antal huvuden och tid. Det går inte ihop. I Frankrike har det gått så långt att mängder av människor tar livet av sig på arbetsplatsen. Där har man börjat diskutera att cheferna inte får sända mail till sina medarbetare på kvällarna (!). Man har 35-timmars veckor på pappret men det fungerar inte i samhället eftersom arbetsgivarna inte är villiga att anställa fler för att skapa drägligare arbetsvillkor. Samtidigt är arbetslösheten i Frankrike rekordhög så alla är rädda för att förlora det arbete de har. En dröm för arbetsgivare...

Dessutom tror jag inte att unga människor på väg ut i arbetslivet är lika lätta att övertyga om att de måste jobba för någon annan (läs arbetsgivaren) ska få det bättre. De vill jobba för sig själv. Och när de är nöjda så drar de. De jobbar för att få ihop pengar till sin fritid.

Samtal med min 10-åriga bonus:

"Vad vill du bli när du blir stor?"

"Fotbollsproffs"

"Men om du gör illa ett knä och inte kan bli fotbollsproffs då?"

"Då ska jag bli fotbollstränare och tjäna mycket pengar"

"Det finns inte så många tränarjobb som ger mycket pengar. Har du några andra idéer?"

"Nä"

"Vad är viktigt?"

"Tjäna MYCKET pengar"

"Då måste man kanske studera? Ska du gå i pappas fotspår (läkare)?"

"Näe. Usch. Det är jätteblodigt. (lång utvikning om ett litet sår på handen som blödde jättemycket)"

"Men vad skulle du vilja göra då?"

"Tjäna JÄTTEMYCKET pengar. Kanske sortera kulor?"

Jo, tjena. Man vill ha jättemycket pengar men vill inte göra något för dem. Mer än att sortera kulor. I och för sig en snygg omskrivning för pengar men det var inte medvetet. När jag var 10 år hade jag mer idealistiska tankar - inga monetära. Jag ville bli dirigent, arkitekt och sånt.

Skönt att vara ledig idag :-)

En av mina arbetskamrater har varit mycket sjuk en längre tid. H*n är i min ålder och har tre små barn. Idag fick jag reda på att h*n är inlagd på hospis. Det finns inte längre något som kan göras.

Det är så sorgligt att jag saknar ord.

Jag känner mig sunkig. Det är minsann inte så roligt. Nä. Och inte vill jag ha midsommar heller. Och åkte vi ur EM. Det känns obehagligt runt bh:n. Det är valkar. Och min mage känns liksom i vägen hela tiden. Mer än vanligt.

Jag är verkligen onöjd med livet.

Och en oinspirerad bloggare.

I dagens tidning fanns också en intervju med en kvinna som fyller 40 år. Hon är tvilling och adopterad från Etiopien. Enligt henne betyder det otur att få tvillingar i Etiopien och att de tvillingbarnen ofta överges. Tänk så dramatiska effekter skrock kan få. Om man planterat tanken att tvillingar betyder tur hade barnen inte övergetts. 

Varför är skrock alltid så dramatiskt?

Allt sitter i huvudet.