Till min förskräckelse läste jag i dagens tidning om en 35-årig kvinna som drabbats av andningsuppehåll under ett aerobicpass. Det ledde till att hon ådrog sig en hjärnskada.

Man blir ganska ödmjuk inför livet när man läser sådant. Att en så vardaglig sak som ett aerobicpass kan leda till permanent skada i hjärnan.

Jag cyklade till jobbet idag. Det tar sisådär 20 minuter och jag förvånades över hur lätt min nya cykel är att trampa på. Inte minsta lilla flåsning kom från dessa läpparna. "Åh vad jag är vältränad", tänkte jag morskt.

Fast det var en chimär. Jag hade nämligen medvind. Fast sånt begriper man inte när man befinner sig mitt i medvinden. Det är inte förrän man är i motvind man fattar hur mycket medvind det var åt andra hållet.

Och sen när jag kom fram till jobbet kom jag på att jag inte hade portkoden till gården. I fredags skrev jag upp numret på min hand. Men det hade jag ju tvättat bort. Så jag fick invänta en sopgubbe med sopärende till gården. Han var sådär sopgubbekäck och meddelade att han minsann kom ihåg alla nummer (underförstått: som han hade fått mellan lakanen). Jag drabbades av akut sopgubbetrötthet och fann mig inte så bra. Flinade mest fåraktigt. Såklart borde jag dräpt konversationen med något i stil med "Det kan inte vara så många isåfall... "

Man är aldrig så slagfärdig som när man saknar åhörare.

Idag kommenderas Darlingen ut i jordgubbslandet för att självplocka jordgubbar till vintern. Jag hade tvärglömt att han har ett rejält handikapp när det kommer till jordgubbsplockning. Han är färgblind.

Själv kastades jag tillbaka till min barndomssomrar och mitt första sommarjobb. Min mormor och morfar hade jordgubbsplantage och dit skickades jag och mina bröder för att förtjäna vårt levebröd under jordgubbsveckorna. Det var tämligen trivsamma veckor om än något tidiga morgnar. JDet var sålunda ren och skär nostalgi att återigen beträda ett jordgubbsfält. När vi var små och plockade jordgubbar så fick man mackor med stekt ägg. De vuxna drack kaffegök i vägkanten. När jordgubbarna var plockade för dagen skulle hönsen matas och ägg skulle samlas in. Grisarna gick ute i hagen bakom stallet - det luktade vämjeligt men grisarna var oerhört lockande ändå. Ibland fick vi leta i flera dagar för att hitta kattungar som var nyfödda på loftet. Då och då fick vi kuta för livet när det kom en flock bin på villovägar. Hade man tur så stannade bina i sina bon och då fick man samla in honung. Det var marknad, munkar och tävling i hur långt man kunde fräsa ut biggaråkärnor ur näsborrarna (nej, det var ingen vuxen som visste vad vi höll på med). Och så var det halvfrusen hallonsoda, borstnejlikor och tagetes (varför hade alla gamla tanter borstnejlikor och tagetes?), en ilsken getabock som hette Emil och varje år fanns det en tjur eller en liten kossa som var tjudrad vid en kedja och som varje dag skulle flyttas till en ny gräsplätt. Utedasset var prytt med bilder på medlemmarna i kungahuset - det var kallt om ändalyckten och luktade besynnerligt.

*åter till nuet*

Jag for omkring som ett skållat troll i jordgubbsraderna. På jakt efter de ultimata jordgubbarna. Till sist blev Darlingen så tvär att han satte ner bärhållaren med schvung och meddelade att han minsann inte tänkte tolera att jag rände i förväg. Så jag fick med lock och pock få över honom till den Ultimata raden och så kunde vi äntligen stillna i plockningen. Det är en mycket störig egenskap - att drabbas av jordgubbstorhetsvansinne.

För att vara färgblind klarade Darlingen sina uppgifter besynnerligt väl. I början visade han upp bären och frågade om de var rätt i färgen. Till sist verkade han ha programmerat vilken gråskala (enligt hans synsätt) som gällde för en mogen jordgubbe. Jag är mycket fascinerad av hur det egentligen går till och vad han egentligen ser. Ibland säger han till mig att jag har röda kinder. Men hur kan han veta det? Jag kanske bara är skitig?

Hur som helst så tillbringade vi resten av dagen hos mamma och pappa under stillsamma former. Jag tror jag ätit minst 2 liter jordgubbar. Hoppas jag inte får något slags allergisk överreaktion.

Efter flera månaders uppehåll har jag återigen börjat föra lite adoptionsstatistik utifrån AC:S väntelistor.

Deppigt.

Vi är på plats 31. Före oss har vi 12 familjer som ENBART står i kö till Landet. De köar inte till något annat land. AC har sagt att Landets kölista rör sig mest pga av avhopp i samband med att man kommer fram för att skicka papper till något land. Det stämmer inte. Bara för att beta av de som inte köar till något annat land kommer det ta över ett år. Sedan har vi alla de andra också.

Det en massor av gamla könummer som knött sig in. Syskon? Ska alla ha syskon på en enda gång?

Och jag hamnade rakt ner i hopplöshetens träsk.

Låter som en variant av kräkkollaps. Man kan se framför sig hur Zlatan utför sin kräkkollaps och sedan - när han är klar - utbrister "Gepäck"!

Gepäck låter äckelpäckel. Tvi. Blä. Som nåt som man inte vill vara med om.

Men egentligen gepäck bagage, resgods, packning.

Jag känner mig nästan lite lurad att ett så roligt ord har så tråkig innebörd. 

Zlatan har haft en kräkkollaps.

Det låter överjäkligt. Att inte bara kräkas utan kollapsa samtidigt.

Om det är en kräkkollaps som krävs för att vinna mot Spanien ikväll så hoppas jag att Henke Larsson också får en kräkkollaps. Ju fler desto bättre.

Just nu är kräkkollaps mitt favoritord. Men det är ganska sällan man får anledning att använda det. Så man får ta varje chans man får. Typ.

Idag har vi gjort stordåd med plånboken. Vi har köpt sten. I alla fall en del av all sten vi kommer att behöva. Vi har en plan. Del 1 innebär att vi bestämt oss för stensort till muren och för att staga upp vår trädgård gentemot grannarnas.

Jag drabbades plötsligt av beslutsfäighet. Det har varit lite si och så med det tidigare. Det har inte känts rätt. Vi lämnade Flisabys gåramur därhän och gav oss på Flisabys fornmurn. Den är närapå svart och rufflig. Ser gammal ut. När jag såg den föll bitarna på plats och sedan gick det snabbt. Och blev dyrare än Darlingens kalkyler. Men inte så mycket.

Sedan blir det Flisaby plateua grågrafit med inslag av gatustenar för den rätta ålderdomliga looken. Jag hade egentligen velat ha gatusten överallt men det blir både dyrt och knövvligt att gå på. Så vi fick kompromissa.

Känns bra att vara med i matchen igen. Imorgon ska jag och Fru Hjort till tantelantan som ska lägga ner sin trädgård. Där kanske vi hittar ett och annat guldkorn av lite välvuxna växter - gratis. Jag hoppas på en stor syrén. Mörklila. Men jag har inte tänkt ut hur man flyttar en stor syrén ännu. Så jag kan även tänka mig liljekonvaljer, fingerborgsblommor, en och annan ros, lavendel och buxbom. Jo, tjena...

39 dagars enveten kamp mot Kroppen har resulterat i daglig viktnedgång på 76,92 gram.

Extrapolerar man det till ett år så blir det 28.076 gram. 28 kg.

Långsamt är bra. Då hinner skinnet med. Att krympa ihop sig alltså.

När man dör blir kroppen 21 gram lättare. Det är själens vikt. Det är en ganska sunkigt viktnedgångsresultat för en så stor personlig insats som döden. Men man kanske kan blir lite skrämd och nervös istället? Då går kroppen i alert-mode och reagerar genom att skicka sin ägare på toaletten för att göra både det ena och det andra. Enligt stenåldersteori (eller nåt) beror det på att kroppen gör sig redo för flykt. Jag tycker egentligen att kroppar är ganska korkade - det är väl inte så smart att skicka sin ägare på toaletten när den blir skrämd och vill fly. Det är ju tidsfördröjande att gå toa istället för att kuta som tusan. 

Fast ändå. Jag tror jag ska be Darlingen skrämma mig lite ikväll. När jag minst anar.