Imorse klev det på två väninnor med barnvagnar på bussen. En normal vagn och en dubbelvagn.

Vid nästa hållplats står ytterligare en mamma med barnvagn och vill åka med. Det går inte. Barnvagnskvoten är fylld. Då meddelar mamman att det är den femte (!!!!) bussen i rad som är "barnvagnsfull".

Snacka om babyboom. På ett sätt är det skönt att vi inte kommer ha en batting förrän det värsta babyboomandet är över. Kanske.

Jag brukar gilla Telias reklam. Inte denna gången. Tycker faktiskt att den är direkt ofin gentemot skåningar. Det är tydligen enklare att googla än att prata med en skåning.

Fast det säger kanske mer om stockholmare (i synnerhet reklamskapare) än om skåningar. 

Jag tror jag ska tillskriva Telia om min åsikt.

Min kropp har i viss mån kapitulerat. Den har i alla fall gått ner ett ynka kilo. Jag ser det som en stor seger eftersom Kroppen kämpat emot med alla fettceller som finns.

Men nu har Kroppen börjat med ett nytt trick för att förarga mig. Eller förfinat ett gammalt trick. Mina fötter och anklar svullnar. Och det är ingen liten fjantig svullnad - nä, det är rejält! Det är så illa att fötterna nästan väller ur skorna. Det ser inte klokt ut. Ont gör det också. Det blir stumt och konstigt.

Jag och Kroppen är verkligen inte kompisar. Och det är ganska dumt eftersom vi måste dras med varandra. I resten av livet.

Jag har rättat min postkodlott på nätet. Den hade inga vinster. Nu är jag förvirrad. I min fantasi är jag ju redan miljonär. Nu får jag dubbla signaler - internet mot ett missat telefonsamtal från Postkodlotteriet.

Kanske har jag vunnit en dragning som ännu inte publicerats?

Så måste det vara. 

Jag har varit i Stockholm i 2 dagar. Kom hem till ett tomt och tyst hus eftersom Darlingen är på krogen för att se fotboll. Jag tycker inte fotboll är så kul men jag hamnade ändå framför TV:n i andra halvlek. Det gav utdelning. Jag såg det väsentliga - målen.

Stockholmstrippen innebar bl.a att jag höll en utbildning för några kollegor. Ryktet sa att de var ganska aviga till förändringen så jag var faktiskt ganska nervös. Det var så illa att jag inte kunde äta ordentlig frukost. Jag fick tvinga i mig massor av frukt för att få energi. Eftersom utbildningen började kl 13 så fortsatte min mage skicka pirr hela förmiddagen. Alltså blev det ingen vidare lunch - jag lyckades PRESSA i mig en korv.

Hur som helst så gick utbildningen över förväntan. Sedan rusade jag mot Arlanda där jag ÄNTLIGEN kunde få i mig lite mat. Jag fantiserade om panpizza men sansade mig och åt en räksmörgås och fruksallad.

Jag borde jämt vara nervös. Då hade jag varit slank som en vidja.

Jag har missat ett samtal. Det kom från Postkodlotteriet. Klockan 19.21 Vad vill de mig? Det var inte så länge sedan de försökte sälja ytterligare en lott till mig. Det ville jag inte. Så det har vi klarat av.

Alltså måste det innebära att de vill meddela mig att jag har vunnit. Minst en miljon. Eller en bil. Det vore bra. En där kylarvätskan stannar kvar. Hoppas jag slipper stå i ett gäng förhoppningsfulla lotterister och se bilen lottas ut till någon annan. Det vore fadäsligt. Jag har dessutom varit med om det förut så jag vet att det är menligt för min mentala hälsa att komma tvåa.

Jag tror jag ska kosta på mig champagne. Man ska njuta medan man är miljonär.

Det hände mitt i ett rödljus. Det kom konstiga ångor från min bil. Jag klev ur och såg säkert lite allmänt förvirrad ut. Vad gör man när det kommer ångor ur bilen? Springer åt andra hållet och skriker "BOMB"?

Jag körde vidare.

Men inte så långt. Röken tilltog så jag fick stanna på en parkeringsplats. Eftersom jag fortfarande var lite inne på explosion klev jag ur bilen och gick 5 meter bort. Som om det vore nog när bilar exploderar. Där stod jag och glodde lite dumt tills jag kom på att jag kanske skulle ta ut handväskan ur bilen. Och de dyra solglasögonen. Och instruktionsboken till bilen. Det gick bra. Ingen explosion.

Så jag blev lite mer karsk och dristade mig till att öppna motorhuven. Det fräste rätt rejält under den. Jag fattar inget under motorhuvar. Jag vet var jag fyller på olja och spolarvätska. That's it. Men med instruktionsboken i handen lyckades jag lokalisera problemet till kylarvätskebehållaren.

Så kalaset blev inställd. Jag fick gå hem. Det var svettigt. Sen kom en buss. Den var sval. Två kvinnor med barnvagnar blev rejäla ovänner och skrek glåpord efter varandra.

Jag tror Sverige behöver kylas ner. Både min bil och kvinnor med barnvagnar. Och min fötter.

Jag har vant mig vid att det alltid är soligt. Därför har jag inte varit så solstressad. Idag gick det upp för mig att inget varar för evigt. Så den där obehagliga väderstressen kom på besök. Rackarns.

Vi stuvade oss i en bil och åkte på stenutflykt. En ganska tråkig men nödvändig sysselsättning. Det var svettigt. Jag blir ganska trött, sur och loj när det börjar plaska i mina skor. Jag tror att alla mina svettkörtlar sitter i fötterna. Nä... förresten... de sitter nog överallt. Jag svettas till och med om knäna när det är riktigt illa.

Efter ett tag övergick stenutflykten i mer behaglig utflykt och vi for till Tirups Örtagård för att fika. Det var lyckosamt att sitta under solsilande träd, prata lite om ditten och datten och sedan ge sig i kast med deras hinderbana. Jag gav mig inte så mycket i kast eftersom det är halt invändigt i skorna när man har fotsvett. Det är inte alls bra när man ska balansera på stubbar och stockar. Det blir liksom dubbelhalt - både utvändigt och invändigt.

Till Bonusen stora lycka bestämde sig Darlingen för att ta honom på en golfrunda. Själv tog jag filten under armen och gick ner till vår favoritgräsfläck för att göra något åt väderstressen. Jag somnade. Och blev liksom klibbig hela jag. Jag är som en sån där gammaldags flugfångare. Klibbig och rälig. Och inte doftar man timotej heller.

Usch. Jag är en riktig ofräsching. Och är dum nog att berätta om det.