Jag har haft kontroll på mina adoptionstankar de senaste veckorna. Har vilat i tanken att inget kommer hända i år. Det har varit ganska skönt.

Igår publicerade BFA:s uppskattade väntetider. Det påverkar inte mitt humör så mycket - det är som det är. Men så hände det oväntade och lite beklagliga. På ett helt självklart vis började min hjärna tänka:  

"Det kommer att bli Taiwan"

Attan. Jag vill inte. Jag vill inte tänka så intensivt på ETT land. Jag vill hindra mina tankar men det är som att stoppa en getingsvärm. Nu är jag jätteirriterad över att ha dragit iväg till ett land som ligger en hel graviditet bort för oss. Och så  började jag räkna... kalkylera.... "hm... väntetid i Sverige = 18 månader. Vi har köat sedan början av feb-07.... *mässar månader och räknar på fingrarna*... tvårig bröllopsdag i april 2009... *räkna, räkna, räkna*... 26 månader.... borde räcka.... hm... hm.... Taiwan.... Taaaaiwan?.... T-T-T-Taiwan?... TAIWAN!!!!????*

Problemet är att jag INTE vill tänka på Taiwan i 9 månader utan att kunna göra ett jota. Jag vill softa och fortsätta kolla på väntelistorna i Landet. Det känns tryggare. Där går det inte så fort. Ofort är bra. Då hänger jag med. Landet och jag har utvecklat en vilsam symbios som känns tryggt. Vi är så långt ifrån att få skicka handlingar att det mest kan liknas vid avancerat tidsfördriv. Något att hänga upp tankarna på. Egentligen känner jag inget speciellt för det Landet - alltså LANDET Landet. Men man kan inte vara picky när man är över 41 år och suttit på glasberget för länge.

Jag insåg hur illa ställt det var med mig när jag blogg-googlade "adoption from Taiwan" och Darlingen och jag bänkade oss framför datorn för att kolla på adoptionsfilmer. Till och med Darlingen blev uppjagad och kunde mässa en massa om Taiwan, Formosa och konstiga namn på historiska personer som är viktiga för landets histora. Som värsta uppslagsverk. Det får mig att misstänka att han läst på utan att ha talat om det för mig... En snabb koll på vad det kostar att adoptera från Taiwan gjorde jag också. Och så började jag räkna igen... TRÖTTA MIG!

Hur som helst.

Åter till de amerikanska bloggarna. Många andades nämligen frustration. De bloggar jag läst om amerikaner som vill adoptera från Landet har varit mer hoppfulla och bubbliga. Taiwan-adoptionsbloggarna var lite deppigare. Det tar lång tid för en amerikan att adoptera från Taiwan. I en av bloggarna nämndes "Sweden". Jag blev såklart nyfiken och fick ställa om mitt "scanning-mode" till "läs-mode". Blogginnehavaren påstod att Taiwan inte längre adopterade friska barn till USA. Alla friska barn adopterades nämligen till Sverige!

Mot min vilja blev jag en smula road (det är en allvarlig sak med sjuka/friska barn). Här går jag omkring och tycker att USA beter sig som de äger världen - de kräver att få adoptera flickor, de köar i flera länder samtidigt, det ryktas om generösa donationer/mutor som ger dem gräddfil, ... och så sitter de kanske och tycker samma som om oss svenskar!

Nu är jag lite omskakade. Jag har nämligen utsett USA och amerikanska adoptanter som min huvudmotståndare i adoptionsvärlden. Det känns hyfsat riskfritt att spy galla över en annan kontinent. Förhoppningsvis är det inte så många som tar illa vid sig av det här i Sverige. EDn konturlös motståndare är bra. Jag har inte sett en enda amerikansk adoptant i ögonen. Hade jag gjort det hade jag förmodligen backat - vi sitter ju faktiskt i samma båt och har som högsta önskan att bli en familj.

Jag fortsätter att hålla Landet hemligt. Mest för att jag har vant mig. Jag kanske ändrar mig i sinom tid.

Taiwan?!