Jag förstår inte vad det är med och vattenkannor. Jag drabbas av ha-begär så fort jag ser en liten smäcker skapelse. Igår, när jag trängdes runt loppisborden, fick jag syn på en spetsnosig kopparkanna. I botten fanns ett personnummer inristat med gammalmansskrivstil, 170311-xxxx. Ville ha. 10 kronor senare kände jag mig redo att lämna loppisen. 

Jag har gjort ett litet utflyktskit i vår kartbok. I en plastficka samlar jag små annonser på sånt som kan vara värt ett besök. Eftersom vi inte kände oss färdigutflyktade kollade vi efter inspiration i kartboken och hittade Västra Strö 39 - en sakletarbutik. 

Västra Strö hade så mycket prylar att det var svårt att överblicka. Vi var tvugna att fika i deras fantastiska trädgård innan vi hade kraft nog att börjar titt-sortera. Det är alltid likadant. Jag vill ha allt. Och så kommer jag hem med en liten glasburk som ser alldeles malplacerad ut utan sina kompisar. Denna gången koncentrerade jag mig därför på att inte kolla på burkar. Märkligt nog var det Darlingen som var drivande i alla inköpen - en lampa med svart järnfot, en tvål (!) och två tavlor med gammeldags motiv.

Idag ska vi hämta Bonusen i Pukavik. Jag har spanat in en annons för en auktion på Sätesholms Herrgård utanför Tollarp. Dit ska vi. Med picknick. Hoppas att det inte finns några vattenkannor till försäljning där....

Trädgårdsgrävaren har blivit häktad för grovt vapenbrott. Polisen gjorde husrannsakan hos honom i förra veckan med anledning av en hälerimisstanke - det var därför han inte kom för att slutföra trädgårdsgrävandet. Överraskande nog hittade polisen en mängd vapen utan licens i hans hus och garage. Och en stor mängd ammunition, sprängkapslar, landmina m.m Nu jobbar polisen på att spåra vapnens ursprung.

Jag känner mig ganska förskräckt. Och samtidigt lite fascinerad. Vi pratar om tjejen som är så präktig att hon aldrig någonsin blivit erbjuden att köpa droger. Det har nästan alla mina vänner blivit. Jag känner mig nästan lite misslyckad utan denna brist på erfarenhet. Inte heller har jag sett några vapen eller misshandel. Aldrig blivit rånad. Visserligen har jag haft två inbrott men det är allt. Och nu har jag matat en "kanskebrottsling" med stekt potatis, chorizo och prinskorvar (han gillade inte chorizo utan koncentrerade sig på prinskorvarna). Dessutom har förmodligen polisen haft span på honom när han befunnit sig på vår tomt. Skulle inte tro att man planerar en husrannsakan utan att ha lite koll på var vederbörande befinner sig. Eller?

Min fantasi har löpt amok med mig alltsedan detta hände. Den mest dramatiska fantasin är följande:

Grävaren blir dömd för grovt vapenbrott (det är trots allt ett ganska allvarligt brott att inneha vapen utan licens). Han hamnar i finkan. Vi anlägger vår trädgård klart - planterar små violer och syréner. Ett knotigt äppleträd silar solens strålar. Smultronen är mogna. Ett ställe där man bara måste ha ljumna kanelbullar och hemmakokt saft. Typ rabarber. Plötsligt en dag kommer vi hem från jobbet och upptäcker att hela trädgården är uppgrävd. Det finns spår efter ett stort antal motorcyklar. Stora stygga motorcykelgängen att varit på besök. I jakten på de förlorade vapnen som grävaren grävde ner i vår trädgård.

Det är några moment i min fantasi som inte tål en närmare granskning:

1. Finns inget tecken på kopplingar till motorcykelgäng

2. Vi har inget knotigt äppleträd

Äh. Man ska inte vara för petig med sina fantasier. Då blir de tråkiga. Liksom normala. Och det passar inte en sällsynt person. Nu ska jag till Apoteket för att köpa medel för att ta bort det sällsynta.

Jag äter Kåvepenin mot läskigheter i näsan. Det går bra. Om det inte vore för den lilla detaljen att jag drabbats av en sällsynt biverkan. Färre än 1 person av 1000 drabbas. Tänker banne mig inte avslöja vad men tänk på en pinsam reklamfilm med en tjej som skuttar omkring med ipod i öronen och gör något som är karaktäristiskt för denna typ av åkomma.

Typiskt mig att få en sällsynt biverkan. Jag vill vara normal!

Darlingen och Anderslövaren gräver, paddar, bygger, bär och flyttar grus. Tack och lov för Anderslövarens benägna assistans. Själv står jag för marktjänsten och jag hinner inte med så mycket mer. Jag handlar, fixar frukost, lunch och middag, köper plantjord och rosjord, städar, tvättar och är allmänt huslig. Jag är utled på det. Samtidigt vill jag ha en trädgård. Så jag försöker låta bli att klaga.

Vädret är perfekt för trädgårdsanläggning men inte för sol och bad. Kanske lika bra eftersom jag inte är så hågad för att visa upp mig i offentlighetens ljus.

Vi prenumererar på tidningen Lantliv. Den är bedårande.  Och vi tittar på trädgårdsprogram. Till och med Ernst-programmet. Nu har jag spottat en trend. Det är massvis av familjer som figurerar i trädgårdsprogram och inredningstidningar som har adopterat! Dessutom är flera av föräldrarna läkare till yrket. Detta borde någon forska om - sambandet mellan inredning/trädgård, adoption och läkare. 

Idag började vår semester på allvar. Vi har varit mycket arbetssamma. Anderslövaren är här och styr upp vår trädgårdsanläggning. Därför har det under dagen skapats en mur som går som en båge runt vår upphöjda uteplats. Nu skapas det fler murar. Det är ett elände med höjdskillnaderna. Skåne ska ju vara platt?!

Själv har jag putsat fönster, strukit tvätt, skurat 1/3 av gatan (sen fick jag en blåsa) och agerat hushållerska. Nu luktar jag skunk och ska duscha av mig dagens lukter.

Inget nytt på grävkillefronten. Jag är så him lans nyfiken på vad som händer.  

Nu ska vi vara lediga i 4 veckor. Det är en fantastisk känsla. Jag tror aldrig mer att jag vill jobba igen.

Jag förstår att personer som mordhotar politiker anonymt via internet är emot FRA-lagen.

Jag har varit med två väninnor och kollat på SiC. Jag var tveksam innan. Nu är jag såld.

Det var bara en sak som retade upp mig. I filmen har Charlotte adopterat en liten flicka som heter Lily. Lily är med i många scener. Ända tills Charlotte berättar att hon är gravid. Efter det syns inte Lily till nämnvärt. Såklart nämns också i filmen att adoption underlättar graviditet....

Med andra ord var Lily ett slags fertilitetsbefrämjande maskot. Stackars lilla barn.

Varit på krogen med min vapendragare i arbetslivet, Fru Docka. Drack hyfsat mycket rödvin och blev sådär frispråkig som man inte borde bli. Men oj så roligt det är att utbyta information och skvaller!

Fru Docka har utvecklats till en oumbärlig person för mig. Jag har känt henne i flera år men vi har inte umgåtts på tu man hand mer än 1 år. När jag var singel så sög vårt singelgäng upp alla singlar och svepte med dem i en tillfällig virvel av singelgöromål. På den tiden lärde man känna nya människor utan större ansträngning. Nu är det inte lika självgående. Och det är faktiskt rätt skönt - det känns speciellt att träffa personer som passar ens personlighet istället för ens civilstånd. Personer som tillför MIG något. Fru Dockan och min vänskap har utvecklats lugnt och naturligt. Inga krav eller måsten. Bara ren och skär trevlighet. Allvar blandat med hysteriskt skrattande och konspirationsteorier om vår arbetsplats.