Det har hänt något med killen som anlägger vår trädgård. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Idag kom en kompis till honom och gjorde de sista grävarbetena.

Vet i stora drag vad som hänt men vet inte om det ligger någon sanning i det. Får se vad som händer de närmaste dagarna.

Känns olustigt.

I helgen anordnar Glamour (www.glamour.se) stilettklackssprint i Malmö. Klackarna måste vara minst 7 cm höga och max 1,5 cm breda. Man kan vinna 100.000 kr.

Jag övervägde att anmäla mig eftersom jag behöver 100.000 kr. Problemet är att jag är en smula otränad i stilettklacksspring. Eh... otränad i spring överhuvudtaget... För övrigt vore det kanske alltför mycket vardagsglamour att sprinta loss iförd stödstrumpor. Darlingen hade skämts ögonen ur sig och stannat hemma.

Äh... vad är väl en bal på slottet. Och förresten får man inte 100.000 cash. Vinnaren måste shoppa upp pengarna. Och jag är inte på shoppinghumör.

Jag kapitulerade inför mina svullna fötter och klädde mig i mina nyköpta stödstrumpor innan jag gick till väders med destination Stockholm.

Förutom att jag såg ut som Tant Berta på besök i Huvudstaden var det även varmt som ett smärre helvete. Éftersom jag fick en "stödstrumpefixering" examinerade jag nogsamt alla kvinnliga passagerare för att se om det var någon som delade min belägenhet. Det var det inte. Alla var smala och smärta runt anklarna och iförda små flippfloppskor. INGEN annan hade stödstrumpor. Det föranledde mig att genomföra en del gymnastiska övningar i syfte att gömma stödstumpefötterna. Först försökte jag vika in dem under min egen stol. Det gick bra tills jag kom på att dubbelvikta ben förmodligen stimulerade svullnad. Sedan försökte jag sträcka ut dem under framförvarande stol. Det gick bra tills stolsinnehavaren bestämde sig för att fälla sin stol för en tupplur. Då blev det lite för trångt.

Väl på marken i huvudstaden smet jag in i ett hörn och slet av strumpeländena. Slet är rätta ordet eftersom det är ganska snärjigt att få av stödstumpor på ett lugnt och sansat vis. Jag såg hemskans rolig ut när strumporna var av - alldeles randig. Svullnadsmässigt var det ok.

Resten av dagen tillbringade jag med att i smyg spana på mina fötter så fort jag kom åt. När jag inte ägnat mig åt smygtittande på mig själv har jag försökt röra på mig och befinna mig i skuggan på lunchen för att inte hetsa upp svettkörtlarna i onödan. Svett verkar nämligen inverka positivt på svullnad.

När det var dags för hemfärd tänkte jag först strunta i det strumporna. Jag fick dividera å det kraftigaste med mig själv. Så pass att jag misstänker att jag högt sa "Marsch pannkaka och sätt på stödstrumporna lilla vän". Och det gjorde jag. Jag smög in i en hörna och halade upp de svarta ribbstickade sakerna. Fasade för påtagningen som brukar åtföljas av stön och pust från min sida. Till min stora lättnad gick det relativt smärtfritt och jag fick bara ett enda förvånat ögonkast från min omgivning. En man som jag tror tänkte sno min handväska medan jag var insnärjd i strumporna.

Nå, hjälpte det då? Njae... jag har precis inspekterat fötterna och kan konstatera att de är bättre än vanligt men visst är de svullna. Vi får hur de ser ut imorgon - Darlingen har skrivit ut vätskedrivande utifall svullnaden inte går tillbaka.

Därmed har ett nytt orosmoment instått. Hur i h*lv*t* ska jag kunna flyga till Taiwan eller annat långtbortisantland för att hämta mitt framtida barn? Mina fötter kommer löpa amok av ett dygn på flygande fot. Jag vill inte ens tänka på det.

Och ju mer jag inte försöker tänka på det, desto mer tänker jag på det. Ytterligare ett av livets mysterium.

I Kina har det uppstått oro för hur enbarnspolitiken påverkar den sociala välfärden i framtiden. Kanske inte så konstigt med tanke på att varje barn som föds - som vuxna - måste försörja sig själv och sina föräldrar. Stackars små barn, de kommer få arbeta så in i vassen för att klara försörjningsbördan från alla föräldrar som bara satt ett barn till världen.

Dessutom finns tendenser att de som är enbarnsfamiljer blir "bortskämda" i så motto att de har råd att unna sig en massa som de inte kunnat om de skaffat fler barn. De vill helt enkelt inte skaffa fler barn även om enbarnspolitiken försvinner. Man får ju hoppas att föräldrar med ett barn har vett att avsätta en del av sitt ekonomiska överskott till sin ålderdom så att de blir mer självförsörjande som pensionärer.

Till sist oroar man sig för att ensambarn får andra värderingar än barn som har syskon. De kommer helt enkelt inte att se fördelarna med att få flera barn - inga av kompisarna har ju syskon. Normen är ensambarn. Det leder till att ensambarn bara vill ha ett barn. Och så riskerar problemet att eskalera. 

Med dessa insikter har man nu börjat luckra upp enbarnspolitiken i Kina. Det behövs helt enkelt fler barn för att dra runt landet i framtiden. Ett annat problem har varit naturkatastrofer som skördat många barns liv. Familjer har berövats sitt enda barn. Eftersom många kvinnor steriliserat sig när deras enda barn fötts har det skapat ett nytt problem - kvinnor som förlorat sitt enda barn kan inte få fler. Därför har man börjat specialbehandla dessa kvinnor för att de ska kunna fylla hålet efter de barn som avlidit. Jag tycker att det är bra att samhället tar ansvar för den förda enbarnspolitiken. Dessvärre är hoppet är ute för många kvinnor eftersom de börjar bli för gamla - enbarnspolitiken har ju funnits i några år och många är inte längre fertila. Vilket elände.

Såklart kommer detta att påverka adoptionerna från Kina. Ett ökat välstånd i kombination med färre födda barn samt insikt om vad enbarnspolitiken innebär i praktiken, kommer förmodligen att resultera i att Kina börjar visa mer omsorg om barnfamiljerna. Barnen är landets framtid.

Ytterligare nyheter som berör adoptionsvärlden är att Adoptionscentrum  i Danmark infört begränsningar för ensamsökande adoptanter. Danska adoptionsforum är "pang på rödbetan" och det skulle inte förvåna mig om detta även diskuteras i Sverige utan att kommuniceras till väntande adoptanter. Idag skriver AC i Danmark (www.a-c.dk) att många länder för närvarande överväger neddragning av adoptioner till ensamstående. För att förebygga och inte belasta väntelistorna har AC börjat arbeta enligt försiktighetsprincipen - man inför kvonter för ensamstående. På så vis hoppas man kunna hjälpa ensamstående att adoptera även i framtiden om än i mindre skala. 

De nya kvoterna innebär t ex att max. 10 % av ansökningarna till Etiopien får vara från ensamstående. Det ska vara minst 9 par mellan 2 ensamstående. I Vietnam, Tjeckien och Nepal är kvoten satt till 25 %. Utöver det finns flera länder som tar emot ansökningar från ensamstående men prioriterar par, t ex Colombia, Ecuador, Guatemala och Sydafrika.

Jag tror att detta bara är början på något som kommer fortsätta - kraven kommer att stramas åt. Säkert kommer många länder även se över andra krav för att minska på adoptionstrycket - barnlöshetsintyg, begränsningar i antalet adopterade barn i samma familj, förtur för barnlösa, åldersgränser, sjukdomar hos adoptanterna...

Man kan aldrig känna sig trygg när man adopterar. Jag är trött på att det ständigt finns externa hot mot vår familjebildning. Trött, trött, trött.

I England har man i många köpcentrum med s k hoodies. Unga personer - under 20 år - som hänger utan ärende och som går med huva uppdragen över huvudet. Det i kombination med ett stort antal besinningslösa knivdåd - tonåringar som knivhugger andra tonåringar till döds - har gjort att man vidtagit drastiska åtgärder.

Man har monterat några tusen "myggor" på allmänna platser där man inte vill ha ungdomar hängande. Myggan sänder ut ett högfrekvent ljud som gör det obehagligt att vistas på platsen för unga personer. Ljudet kan nämligen höras av unga personer men inte av äldre.

Det innebär alltså att jag varit gammal i 20 år redan utan att jag inte hört det?!?

Och vad händer med alla oskyldiga barn som också är under 20 år och hänger med sina föräldrar till köpcentrat? Barnplågeri?

Jag har funderat på hoodies förut. Jag har nämligen funderat över varför jag tycker det är obehagligt med människor med luva. Min slutsats har blivit att när jag inte kan se en persons ögon kan jag inte scanna min omgivning för att upptäcka eventuella riskområden. Det är en ganska läskig slutsats - jag är alltså på min vakt på andra människor utan att egentligen vara medveten om det. Det är först när jag inte kan se deras ögon som jag upptäcker mitt eget behov av att kalkylera risker. Storstadsfenomen?

Jag fortsätter att läsa amerikanska bloggar om adoption från Taiwan.

I en blogg berättas att det söks föräldrar till två syskon, 11 och 4 år. Det är något märkligt att läsa en kontaktannons för barn. Jag läser fascinerat men samtidigt mår jag dåligt inombords. Kan inte riktigt hantera känslorna. Det står "because of the sibling's close relationship, the kids will be placed together for adoption". Jag trodde att det var en självklarhet att försöka hålla ihop syskon?

En annan blogg berättas det om 7 barn från taiwanesiska barnhem som anlänt till USA för att hitta nya familjer. Det är andra gången man genomför programmet.  Förra programmet ledde till att alla barnen adopterades till USA. Det visas en filmsnutt på när barnen anländer till USA och blir mottagna med tjut, ballonger och en förfärlig hoper människor. Jag tittar fascinerat igen och känner mig bestört över att det blir en sådan cirkus. Men hur blir det sedan? Flygs alla tillbaka till Taiwan efter de 5 veckorna för att hinna säga adjö till sina kompisar på barnhemmet och de människor som tagit hand om dem där? Tänk om det finns något barn som inte blir adopterat? (hemska tanke), hur mår ett barn som blir en lokal celebritet på det sättet?

Ibland är det tufft för en blivande adoptant att konfronteras med verkligheten. Jag tycker det känns obehagligt att se oskyldiga barn utsättas för dessa jippon. Finns det inga andra sätt att finna familjer till dem? Varför låter man dem figurera på TV och internet på det viset? Det känns ovärdigt. Mitt hjärta blöder för dem samtidigt som jag försöker se det positiva i spektaklet. Barn får föräldrar. Eller fosterfamiljer.

Undrar om Batting är född....

I dagarna två har vi jobbat med trädgården. Eller rättare sagt - vi har tittat och en bobcat, en minigrävare och en anlitad grävare har gjort jobbet. Det är nåt skumt med grävmaskiner - jag faller i trance när de gräver. Kan inte se mig mätt på de enformiga rörelserna.

I lördags anlände grävkillen och ett lass med bärlager strax innan 7. Klockan 7 hade vi väckt hela grannskapet. Inklusive oss själva. Vi hade förvarnat de närmaste grannarna men inte övriga. Kan tänka mig svordomarna som osade när folk vaknade till ljudet av en bobcat som brummade och skrapade. Hela lördagen ägnades åt utgrävning. På kvällen skulptrerade jag och Darlingen trädgård med hjälp av markeringsfärg. Sedan slocknade vi i soffan.

Idag skulle den första lastbilen med bärlager komma kl 7. När jag hörde det så sa jag STOPP. Efter segslitna förhandlingar med en grävare som ansåg att grannar ska tåla en del, kom vi överens om kl 8. Hm.

Två bärlager och lite harpad jord senare börjar det likna nåt. Det ska fortfarande tillsättas en massa fyllningsmassa och jord men vi ägnade eftermiddagen och Darlingens födelsedag att köpa växter. En 2 meter hög syrén och en Austin-ros som Darlingen blev störtförälskad i. Rosen var jättesöt men det roligaste var Darlingens entusiasm - han har aldrig någonsin haft "begär" till en växt...

På kvällen såg jag en annan typ av begär. Jag spankulerade omkring på ägorna och noterade att några grannar kom ut på sin balkong. En man och en kvinna. De stod väldigt tätt - mannen främst och kvinnan bakom. Först reagerade jag inte så mycket på deras närvaro. Sedan såg jag vad de gjorde. De stod på en balkong och smekte varandra å det grövsta mellan benen samtidigt som de stadigt tittade på mig. Jag blev alldeles perplex och glodde tillbaka. Trodde inte mina ögon. Mitt gloende gjorde att hångelparets mod svek dem  och de vände inåt huset igen. Hon hade en tatuering på korsryggen. Jag hade till sist insett vad jag sett och blev alldeles fnissig och faktiskt - måste jag erkänna - lite störd.

För en tid sedan berättade en annan granne att den nu siktade "hångelgrannen" kallades för porrkungen. Det var en elektriker som gjort ett arbete åt Hångelgrannen och sett porrtidningar ligga överallt i hans boning. Jag tyckte att det var lite överdrivet att sprida rykten om, men nu inser jag att det nog ligger något i det där ryktena.

Inte tusan står man väl på en balkong mot andras trädgårdar och smeker varandras könsorgan?!

Nu kommer jag att vara tvungen att jämt glutta mot den där balkongen för att se om de kommer ut igen.

Thomas Beatie har blivit "pamma" till en dotter. Thomas är född kvinna men har bytt kön till man. Nu är han gift med en kvinna, Nancy. Thomas bestämde sig för att bära ett barn när hans hustru var tvungen att operera bort livmodern. Thomas - som inte vill vara kvinna - har nu utfört det kvinnligaste som finns. Burit ett barn. Han bytte kön till man men behöll det som kan skapa liv. Twilightzon? Tvehågsenhet?

Trots att jag själv inte kan bli gravid så blir jag mer och mer fundersam över de barnalstringsvägar som finns. Det får mig att fundera på hur långt man får gå i sin egoism att få barn.

Detta är ingen enkel fråga för mig eftersom jag själv inte kan bli bli gravid. Jag vet exakt hur det känns att vilja men inte kunna. Själv drog jag en gräns vid äggdonation. Det kändes inte rätt. Jag hade svårt för tanken att bära ett barn som genetiskt sätt inte var mitt - enbart Darlingens gener  skulle varit inblandade. Jag hade möjliggjort för barnet genom att tillhandahålla min kropp. Jag har delat blod med barnet. Men det hade inte varit mitt genetiskt sett. Jag ska medge att det fanns en stor portion av genetiskt utanförskap när jag/vi valde bort äggdonation. Jag ville inte hamna utanför i familjen - alla andra hade haft en delad genetisk uppsättning. Utom jag. 

Samtidigt insåg jag att samma tankar som fick mig att avstå äggdonation utgjorde grunden för adoption. Genetiskt påbrå skulle saknas. Det jag själv inte ville vara utsatt för utsätter jag mitt framtida barn för. Det är mycket klurigt. 

Adoption känns som ett renare och tydligare sätt att bilda familj. Man behöver inte fundera över genetik eller leta efter kroppsliga likheter. Det råder inget tvivel hur vår familj bildats (såvida det inte gäller adoption av ett barn med nordiskt eller europeiskt utseende men det kommer det inte bli för vår del). Alla vet vad det innebär att adoptera ett barn. Det är ett begrepp som är väl etablerat. Jag och Darilngen får vår barnlängtan tillfredsställd och ett barn får det bättre. Win/Win för alla inblandade. IVF är hålls också inom familjen - Darlingen är pappa och jag är mamma.

Äggdonation och insemination är något annat. Eller krogliggen där syftet är att få tag i en spermadonator. Jag får inte ihop delarna i mitt huvud. I det korta perspektivet är det självklart - någon som vill få ett barn får ett barn. Eller två. Men sedan då? Hur förklarar man sitt agerande för sitt barn? Barnet hade det inte svårt och behövde en ny familj. Barnet har inte två familjer och kan leta efter sina rötter. Hur förklarar man det för ett litet barn? Jag hade inte kunnat stå till svars inför mitt eget barn... Vad jag än fick för fråga så hade det varit ett egoistiskt motiv som lyste igenom i svaret:

"Mamma hade inga frön men ville så gärna bli mamma så vi lånade frön från en annan tant. Nej, vi vet inte vem tanten är. "

"Pappa sköt med lös ammunition så vi fick låna lite av en annan farbror. Nej, vi vet inte vem han är. "

"Jag ville så gärna ha dig mitt hjärta men jag hade ingen pappa. Så jag fick lite pappabaciller av en farbror. Nej, jag vet inte vem farbrorn är. "

"Mamma och Lotta är ihop. Och Kalle och Petter är ihop. Lika par leka inte bäst och vi lånade lite av varandra för att få dig. Det är därför du har en syster som bor hos Kalle och Petter och du bor hos mig och Lotta. "

Jag skulle inte fixa det på ett hedervärt sätt. Jag inser mina begränsningar. Mina begränsningar är säkert någon annans möjlighet. Det är jag fullt medveten om. Det viktigaste är att man vet sin egen inre gräns och att man kan stå till svars inför sig själv. Och inte minst sitt framtida barn.