Hos AC köar ca 3 000 familjer för att få adoptera.

Hos BFA fanns per årsskiftet ca 750 familjer som väntade. Närmare 400 av den tillkom under 2007. Vi ingår i den statistiken. Det är svårt att se hela bilden eftersom många anmäler sig hos flera organisationer för att hinna adoptera innan man faller för åldersstrecket.

Hos AC köar 500 familjer för att få adoptera från Kina. 100 av dem är öppna för barn med speciella behov.

Årets första månader kom 207 barn till Sverige. 2007 hade det kommit 288 vid motsvarande tidpunkt.

Man får räkna med 3-6 års väntan innan man blir familj med sitt barn.

Det är nog en bit kvar för oss. Måtte många bli biologiskt gravida det närmaste året. Är det inte så det fungerar - när man står i adoptionskö som slappnar man av och vips så är man gravid?  

Ytterligare ett stort stenlass har kommit för att bo hos oss. Hela "uppfarten" (nåja... ska bli en uppfart)... är fylld. Jag blev alldeles trött när jag insåg att bobcat:en troligen inte kommer att komma in i trädgården för att gräva. Stenen är i vägen.

Jag bannade Darlingen för hans logistiska förmåga. Det här har jag sagt hela tiden - vi kan inte ta hit en massa sten utan att ha grävt först. Jag fick rätt.

Hur som helst så ägnade vi större delen av gårdagskvällen åt att bära stenar. Precis som egyptiska slavar. Jag är klent utrustad och stenarna vägde sina modiga kilon. Vi har 5 pallar sten som ska bli en mur. Alla pallarna ska flyttas. Vi flyttade 2 igår. Sedan gick skottkärran sönder och jag i strejk.

Ikväll fortsätter slaveriet. Nu med grannens skottkärra.

Jag är lite skärrad över vädret. Det ska bli JÄTTEvarm på lördag. Våra hårt prövade grannar kommer att vilja vara ute i sina trädgårdar. Samtidigt som vi kommer att gräva och damma rejält. Därför har ett styck vattenspridare införskaffats. Den ska vattna den torra marken så att dammande håller sig på matten. Jag är inte helt säker på att min plan kommer att lyckas....

Jag har haft kontroll på mina adoptionstankar de senaste veckorna. Har vilat i tanken att inget kommer hända i år. Det har varit ganska skönt.

Igår publicerade BFA:s uppskattade väntetider. Det påverkar inte mitt humör så mycket - det är som det är. Men så hände det oväntade och lite beklagliga. På ett helt självklart vis började min hjärna tänka:  

"Det kommer att bli Taiwan"

Attan. Jag vill inte. Jag vill inte tänka så intensivt på ETT land. Jag vill hindra mina tankar men det är som att stoppa en getingsvärm. Nu är jag jätteirriterad över att ha dragit iväg till ett land som ligger en hel graviditet bort för oss. Och så  började jag räkna... kalkylera.... "hm... väntetid i Sverige = 18 månader. Vi har köat sedan början av feb-07.... *mässar månader och räknar på fingrarna*... tvårig bröllopsdag i april 2009... *räkna, räkna, räkna*... 26 månader.... borde räcka.... hm... hm.... Taiwan.... Taaaaiwan?.... T-T-T-Taiwan?... TAIWAN!!!!????*

Problemet är att jag INTE vill tänka på Taiwan i 9 månader utan att kunna göra ett jota. Jag vill softa och fortsätta kolla på väntelistorna i Landet. Det känns tryggare. Där går det inte så fort. Ofort är bra. Då hänger jag med. Landet och jag har utvecklat en vilsam symbios som känns tryggt. Vi är så långt ifrån att få skicka handlingar att det mest kan liknas vid avancerat tidsfördriv. Något att hänga upp tankarna på. Egentligen känner jag inget speciellt för det Landet - alltså LANDET Landet. Men man kan inte vara picky när man är över 41 år och suttit på glasberget för länge.

Jag insåg hur illa ställt det var med mig när jag blogg-googlade "adoption from Taiwan" och Darlingen och jag bänkade oss framför datorn för att kolla på adoptionsfilmer. Till och med Darlingen blev uppjagad och kunde mässa en massa om Taiwan, Formosa och konstiga namn på historiska personer som är viktiga för landets histora. Som värsta uppslagsverk. Det får mig att misstänka att han läst på utan att ha talat om det för mig... En snabb koll på vad det kostar att adoptera från Taiwan gjorde jag också. Och så började jag räkna igen... TRÖTTA MIG!

Hur som helst.

Åter till de amerikanska bloggarna. Många andades nämligen frustration. De bloggar jag läst om amerikaner som vill adoptera från Landet har varit mer hoppfulla och bubbliga. Taiwan-adoptionsbloggarna var lite deppigare. Det tar lång tid för en amerikan att adoptera från Taiwan. I en av bloggarna nämndes "Sweden". Jag blev såklart nyfiken och fick ställa om mitt "scanning-mode" till "läs-mode". Blogginnehavaren påstod att Taiwan inte längre adopterade friska barn till USA. Alla friska barn adopterades nämligen till Sverige!

Mot min vilja blev jag en smula road (det är en allvarlig sak med sjuka/friska barn). Här går jag omkring och tycker att USA beter sig som de äger världen - de kräver att få adoptera flickor, de köar i flera länder samtidigt, det ryktas om generösa donationer/mutor som ger dem gräddfil, ... och så sitter de kanske och tycker samma som om oss svenskar!

Nu är jag lite omskakade. Jag har nämligen utsett USA och amerikanska adoptanter som min huvudmotståndare i adoptionsvärlden. Det känns hyfsat riskfritt att spy galla över en annan kontinent. Förhoppningsvis är det inte så många som tar illa vid sig av det här i Sverige. EDn konturlös motståndare är bra. Jag har inte sett en enda amerikansk adoptant i ögonen. Hade jag gjort det hade jag förmodligen backat - vi sitter ju faktiskt i samma båt och har som högsta önskan att bli en familj.

Jag fortsätter att hålla Landet hemligt. Mest för att jag har vant mig. Jag kanske ändrar mig i sinom tid.

Taiwan?!

Igår jobbade jag sent. Ända fram till midnatt.

Idag jobbar Darlingen sent. Kanske ända fram till midnatt.

Semestern kommer att vara hett efterlängtad.