Alla inlägg den 17 augusti 2008

Av Pipe Line - 17 augusti 2008 14:16

Jo alltså... jag lever. Däremot har jag inte varit så sugen på att blogga. Har försökt ägna mig åt andra saker eftersom jag varit så energilös. Man får hushålla med den lilla energi man har... :-)


Så bloggen, jag eller något annat är näppeligen nedlagd. Jag har försökt hämta mig från min semesterdipp. Jag upptäckte att den återkommit de senaste två somrarna och därför har jag försökt analysera anledningen. Analysen är klar. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför resultatet. Jag har nämligen kommit fram till att min semesterdipp till stor del beror på att jag blir heltidsmamma på semestern. Och det känns faktiskt inte helt ok med tanke på att vi står i begrepp att adoptera.


Jag tycker om enkelhet på semestern. Spontanta bilutflykter, solstolsliggeri, tystnad, Sommar i P1, läsa, läsa, läsa och lyssna på radio igen. Cykla en sväng, stanna där det ser fint ut, dricka ett glas vin och titta på människor, titta på fina saker. Äta när jag blir hungrig och träffa vänner när jag får tråkigt. Jag är så loj, så loj, så loj.


Mina semestrar såg ut så innan jag träffade Darlingen. Sedan blev vi sambo. Och plötsligt var all min ledig tid synonymt med att bli mamma på heltid. Den nakna sanningen är att jag inte fixar det. Första veckan går det bra. Andra veckan börjar jag tackla av och börjar känna mig ledsen och besviken över att få strida om det jag vill göra. Tredje veckan är jag lynnig, lättretlig och vill bara vara i fred. Om det råkar bli en fjärde vecka måste jag se till att hålla mig från hemmet för att inte explodera.


Jag vet att tillvaron tillsammans med Bonusen borde vara en god träning inför mammaskapet. Men det är oerhört påfrestande att från ena dagen till den andra gå in i en mammaroll. Plötsligt förlorar jag mina rutiner, min vuxentid både med mig själv och Darlingen. Allt inflytande över min egen tid försvinner i ett nafs. Istället för att tagga ner hushållsarbetet och ta det lite som det kommer måste jag tagga upp. Det är mer tvätt, regelbundna och näringsrika måltider, barnanpassad aktiviteter, ljud överallt - i synnerhet när det är kompisar här, ett barn som ständigt ska befinna sig mellan mig och Darlingen, renahänder- och fästingkontroller, övertrött barn som inte vill gå och lägga sig, rastlöst barn som tjatar om vad vi ska göra härnest, sociala aktiviteter som hänger samman med Bonusen (lekkamrater, släktingar som vill träffas ... "han är ju här så sällan"... och lite senare... "vi hinner väl träffas en gång till innan han åker?" ...


Krav, krav, krav, KRAV! Kraven fullkomligt överglänser de fina stunderna. Jag har knappt förmåga att se dem eftersom jag känner mig så snärjd av andras behov.


Med andra ord krockar mina semesterdrömmar med verkligheten. Semester har blivit synonymt med krav, frustration och åtsidosättande av mina egna behov. Barns behov är omättliga. De kan sluka minsta lilla syremolekyl. Ingenstans finns det utrymme för mig såvida jag inte väljer ensamhet. Det är inte så kul val - ensamhet eller barnets villkor. Inget av det jag uppskattar att göra på semestern uppskattas av barnet.


Efter varje semester råkar jag i adoptionskris. Jag tvivlar på min moderlighet och om jag är av rätta virket. Jag pratar med vänner som har både bonusbarn och egna barn. Men ingen har bonusbarn på det sättet som jag har. De har dem i mer jämn ström (=varannan vecka). Darlingen och jag diskuterar. Tack och lov förstår han att det inte är Bonusen som person som får mig att må dåligt utan det handlar om fenomenet - att semester blir synonymt med mammaroll. Det brukar ta en vecka av djup ångest och ifrågasättande av adoptionen innan jag hämtat mig från semesterupplevelserna. Efter en vecka brukar jag ha bestämt mig för att det är milsvid skillnad mellan att vara förälder på heltid eller att vara bonusmamma på semestern. Men det är plågsamt att konfronteras med sina egna svagheter och tvingas till rannsakelse om vilken fallenhet jag egentligen har för moderskap. Samtidigt inser jag att detta nötande är en del av att förbereda sig för att adoptera. Jag önskar bara att det inte gjorde så ont och att det inte var förenat med att känna sig som en dålig människa. Jag är helt säkert på att det inte finns någon som är lika förberedd på föräldraskapets nackdelar på samma sätt som blivande adoptivföräldrar. 


Åh vad jag önskar att jag fick vara som alla andra som blev föräldrar. Ett litet knull och sedan var det klart.


ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se