Pratade med Darlingen om mina tankar och hur det plågar mig.

Han tyckte det inte var så mycket att orda om. Att jag förstorar och tänker för mycket.

Känns skönt att han inte förväntar sig att jag ska ha moderskänslor för hans barn och mitt bonusbarn.

För en gångs skull log jag stort när han sa "Du tänker så komplicerat".

Bonusen var 7 år när jag lärde känna honom. Han bor hos sin mamma jättelångt borta. En mamma som ständigt finns i kulisserna och styr över vår vardag. Han bor hos oss var 3:e helg och på lov/semestrar. Jag har aldrig telefonkontakt med honom utöver när han bor hos oss (han har knappt tid att prata med sin pappa i telefon så jag har inga större förhoppningar om att han ska hinna med mig också...).

Mitt framtida adoptivbarn kommer också vara född av andra föräldrar i ett annat land. Biologiska föräldrar som inte kan ta hand om sitt barn som inte har inblick i våra liv eller sitter på våra axlar och övervakar hur vi beter oss med deras barn. H*n kommer vara 0-2 år (kanske äldre om vi ändrar medgivandet). H*n kommer bo hos oss alltid. 

Två vitt skilda relationer.

Ändå envisas jag med att jämföra.

Och plåga mig med outtalade krav på outsinlig kärlek. 

Om man inte kan få biologiska barn och ska adoptera - måste man älska alla barn? Ingår det i rollen som adoptivförälder att ha förmågan att känna stor och kravlös kärlek för alla jordens barn? Känner alla andra adoptivföräldrar det utom jag?! 

Måste man älska bonusbarn som sitt eget barn? Om man inte gör det - är det tecken på att man inte kan älska sitt adoptivbarn också? Får man älska bonusbarn och adoptivbarn olika mycket? Och hur ska jag se på fenomenet syskonbarn? Får man känna mer för dem än för bonusbarn? 

Gaaaaah! Jag blir tokig!