Lille skutt

18 augusti 2008 21:39

välkommen att ta emot din utnämning här:
http://lilleskutt.wordpress.com/2008/08/18/blogging-friends-forever/

Hoppas den piggar upp lite?

Kram Lille skutt

mamman

19 augusti 2008 12:03

Hejsan Vännen

Du är kvinna och vill bli mamma, inte konstigt att du tänker komplicerat och så som du gör.

Dina tankar runt en vilsam semester utan att behöva stå på tå för andra känner jag igen. Fortfarande har jag lite svårt med att semestern inte innebär ett par timmar i hängmattan med en bra bok eller skvallerblaska. Jag tar alltid med mig många fler veckotidningar än jag i slutändan har hunnit läsa. Smaka på ordet semester. Visst låter det som lata dagar i hängmattan. Jag kan inte hjälpa det men så låter det.

Kärlek till bonusbarn är nog superkomplicerat. Jag tror att det handlar om så mycket mer än bara en kärlek till ett barn. Det handlar nog om rädslan om vad du tror att just Darling innerst inne tycker, om du inte älskar hans barn. Att ta emot ett adoptivbarn som är ca 7 år gammalt är nog väldigt svårt – känslomässigt. Det finns många som klarar det och de är guld värda, men jag tror att man måste vara förberedd på att det blir svårt att knyta ann. Att då ta emot ett bonusbarn som är 7 år gammalt och som inte har någon som helst behov av en ny förälder, blir ju då tusen gånger svårare. En bonusförälder konkurrerar ju om den ene förälderns plats, inte känslomässigt och vårdnadsmässigt utan sidan om den andre föräldern.

Jag tror det är farligt att jämföra bonus med som i ert fall adoptivbarn. Både inför bb och rb kommer ni att ställa in er känslomässigt mm för att ta emot just ert barn och när ni fått det i er famn så är det för alltid. Kärleken till barnet kan komma med bb men det kan också dröja, kanske flera månader. Det blir kanske berg o dalbana utav känslorna. Ni kommer kanske att ha olika starka känslor för barnet du och Darlingen. Att vara 24 timmar om dygnet tillsammans med ett barn som kanske klänger eller som inte vill veta av en kan vara super tuft. Kanske är upptäckten utav ens egna känslor det som är värst. Det positiva i att då bli förälder är ju att man har möjlighet att påverka mycket själv och behöver inte ta en massa hänsyn till biologiska föräldrar som tills synes och sist är de som bestämmer, så som med bonusen.

Av egen erfarenhet kan jag berätta att det tog ungefär ett helt år innan jag hade starka känslor för grabben. Det tog tid och det var så jobbigt att känna att jag inte fullt ut älskade honom. Kärleken kom när jag kunde ägna mig åt mig själv några timmar om dagen, bejaka mig själv och mina önskningar. Det viktiga är att förstå varför man känner som man gör och försöka förändra det som går.

Jag önskar jag kunde ge dig en styrkekram och sitta ner och prata med dig. Det är så mycket lättare än att skriva. Det blir lätt så fel i skrift. Jag tycker inte dina känslor och tankar är fel.

Många kramar från mig

pipeline

24 augusti 2008 10:07

Tack för att du säger de rätta sakerna. Och kanske självklara för allt utom mig själv.