Idag fanns det en pyttebytteknyttenotis i Sydsvenskan. :

"Australier kan ha adopterat minst tretton indiska barn som rövats från sina föräldrar. Regeringen har nu tillsatt en utredning efter rapporter i medier. En adoptionsbyrå i Indien har gett barnen nya namn och förfalskat deras bakgrund. Alltsammans kompletterat med portträtt av påhittade mödrar som påstås erbjuda dem till adoption, skriver tidskriften Time på lördagen"

Jag blir maktlöst arg. Läser med upprörd röst upp notisen för Darlingen. Han är av en annan och lugnare kaliber så han förenar sig inte i min ilska. Det sägs att man måste gilla läget i adoptionsvärlden. Att man måste foga sig. Jag har ännu inte lärt mig. Darlingen är mer läraktig.

Men sen kommer de fula rösterna. De som jag skäms över. Som säger: Satans nedra dumma j*kla ärthjärnor... nu kommer det börja gå långsammare i adoptionsprocessen och så kommer ett gäng nya regler som ytterligare försvårar för oss som väntar".

Den rösten är inte speciellt empatisk. Den är bara egoistisk. Och därmed ful. Jätteful. Jag har fler fula röster inombords. Den som börjar väsa "men vi då!? Ska vi aldrig få barn? när någon säger: "Det är jättebra att adoptionerna minskar för det betyder att fler barn får möjlighet att växa upp med sina biologiska föräldrar i sitt hemland". 

Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde. Kan säga alla de rätta sakerna när jag är bland folk. Men inombords slåss de fina rösterna med de fula. Kakafoni. Det är himla stökigt. Vill så gärna vara ett världssamvete men är egentligen bara en liten, liten människoklimp i södra Sverige som vill bilda familj. Men jag tycker fortfarande inte - trots våra planer på adoption - att barn är en rättighet. 

Förresten kommer jag från och med nu alltid vara orolig för att mitt barn har kidnappats för att någon ska tjäna pengar på det. Jag vill inte bli mamma på sådana premisser. 

Detta inlägget gav mig förresten en ny insikt: Ilska är kanaliserad oro. Jojo.