Idag fanns det en pyttebytteknyttenotis i Sydsvenskan. :

"Australier kan ha adopterat minst tretton indiska barn som rövats från sina föräldrar. Regeringen har nu tillsatt en utredning efter rapporter i medier. En adoptionsbyrå i Indien har gett barnen nya namn och förfalskat deras bakgrund. Alltsammans kompletterat med portträtt av påhittade mödrar som påstås erbjuda dem till adoption, skriver tidskriften Time på lördagen"

Jag blir maktlöst arg. Läser med upprörd röst upp notisen för Darlingen. Han är av en annan och lugnare kaliber så han förenar sig inte i min ilska. Det sägs att man måste gilla läget i adoptionsvärlden. Att man måste foga sig. Jag har ännu inte lärt mig. Darlingen är mer läraktig.

Men sen kommer de fula rösterna. De som jag skäms över. Som säger: Satans nedra dumma j*kla ärthjärnor... nu kommer det börja gå långsammare i adoptionsprocessen och så kommer ett gäng nya regler som ytterligare försvårar för oss som väntar".

Den rösten är inte speciellt empatisk. Den är bara egoistisk. Och därmed ful. Jätteful. Jag har fler fula röster inombords. Den som börjar väsa "men vi då!? Ska vi aldrig få barn? när någon säger: "Det är jättebra att adoptionerna minskar för det betyder att fler barn får möjlighet att växa upp med sina biologiska föräldrar i sitt hemland". 

Jag är som Dr Jekyll och Mr Hyde. Kan säga alla de rätta sakerna när jag är bland folk. Men inombords slåss de fina rösterna med de fula. Kakafoni. Det är himla stökigt. Vill så gärna vara ett världssamvete men är egentligen bara en liten, liten människoklimp i södra Sverige som vill bilda familj. Men jag tycker fortfarande inte - trots våra planer på adoption - att barn är en rättighet. 

Förresten kommer jag från och med nu alltid vara orolig för att mitt barn har kidnappats för att någon ska tjäna pengar på det. Jag vill inte bli mamma på sådana premisser. 

Detta inlägget gav mig förresten en ny insikt: Ilska är kanaliserad oro. Jojo.

 

Brummelisa

24 augusti 2008 19:03

Instämmer helt och hållet om Dr Jekyl och Mr Hyde, och om de kidnappade barnen, deras bioföräldrar och adoptivföräldrar kan jag bara säga: :-( :-( :-( :-( :-(

Och ju fler sådana här saker som uppdagas, desto mer tveksam blir jag till att det kommer bli en glädje att ta emot ett adoptivbarn. Hur ska jag - som grubblar på ALLT - kunna koppla av och sluta fundera på var barnet kommer ifrån och om det har kommit till oss på ett schysst sätt?

FAN vad lätt att få barn biovägen!!!

Blä.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...