Alla inlägg under augusti 2008

Av Pipe Line - 21 augusti 2008 18:59

Lille Skutt har hedrat mig med ett omnämnande - Blogging Friends Forever - i sin blogg.



Nu är det min tur att lyfta fram några av mina favvobloggar enligt följande regler:


1. Du kan ge erkännandet åt fem personer…

2. … varav fyra läser din blogg

3. En måste vara ny på din blogg och bo någon annanstans i världen.

4. Länka till bloggen du fick detta erkännande av.


Mina utnämningar är (utan inbördes rangordning):


Brummelisas Betraktelser för att hon är min bloggtvillingsjäl. Det hon tänker, tänker jag. Det jag tänker, tänker hon. Dessutom har hon en enastående självdistans som jämt lockar mig till frustande skratt med sina ord.


Babyönskan för att hon är en genuint snäll människa i bloggvärlden som alltid skriver kommentarerna jag behöver och för att hon engagerar sig i mina göranden och låtande. Jag önskar att jag hade samma förmåga att hitta rätt ord för att kunna ge något tillbaka.


MammaHella beundrar jag i hemlighet än så länge eftersom jag inte gett mig till känna på hennes blogg. Hon står i begrepp att adoptera sitt femte barn och verkar vara sådär klok, trygg och beundransvärd som jag önskar att jag blir när jag blir stor. Jag vet inte om MammaHella läser min blogg men det vore en ära om hon gör det.


Grodis för att det var hon som fick mig att börja blogga. Jag följer hennes väntan på barn från Bolivia och får magpirr vid varje barnbesked från Bolivia. Hennes blogg kräver lösenord och därför vill jag inte länka till bloggen utan hennes medgivande.


Regel nr 3 kan jag inte uppfylla. Vad jag vet. En språkbarriär förmodligen. Däremot fick jag häromdagen två kommentarer på utrikiska (troligen holländska) som jag inte förstod. Det var på ett inlägg som jag kallat "Mallig kittgroda". Jag tror att det betyder något ekivokt på holländska. Och man vill ju inte hamna i skumma kretsar i bloggvärlden.


Tack Lille Skutt för att jag blev utnämnd av dig - jag läser dig dagligen och uppskattar din blogg väldigt mycket!




ANNONS
Av Pipe Line - 18 augusti 2008 18:47

Pratade med Darlingen om mina tankar och hur det plågar mig.


Han tyckte det inte var så mycket att orda om. Att jag förstorar och tänker för mycket.


Känns skönt att han inte förväntar sig att jag ska ha moderskänslor för hans barn och mitt bonusbarn.


För en gångs skull log jag stort när han sa "Du tänker så komplicerat".

ANNONS
Av Pipe Line - 18 augusti 2008 12:15

Bonusen var 7 år när jag lärde känna honom. Han bor hos sin mamma jättelångt borta. En mamma som ständigt finns i kulisserna och styr över vår vardag. Han bor hos oss var 3:e helg och på lov/semestrar. Jag har aldrig telefonkontakt med honom utöver när han bor hos oss (han har knappt tid att prata med sin pappa i telefon så jag har inga större förhoppningar om att han ska hinna med mig också...).


Mitt framtida adoptivbarn kommer också vara född av andra föräldrar i ett annat land. Biologiska föräldrar som inte kan ta hand om sitt barn som inte har inblick i våra liv eller sitter på våra axlar och övervakar hur vi beter oss med deras barn. H*n kommer vara 0-2 år (kanske äldre om vi ändrar medgivandet). H*n kommer bo hos oss alltid. 


Två vitt skilda relationer.


Ändå envisas jag med att jämföra.


Och plåga mig med outtalade krav på outsinlig kärlek. 


Om man inte kan få biologiska barn och ska adoptera - måste man älska alla barn? Ingår det i rollen som adoptivförälder att ha förmågan att känna stor och kravlös kärlek för alla jordens barn? Känner alla andra adoptivföräldrar det utom jag?! 

Måste man älska bonusbarn som sitt eget barn? Om man inte gör det - är det tecken på att man inte kan älska sitt adoptivbarn också? Får man älska bonusbarn och adoptivbarn olika mycket? Och hur ska jag se på fenomenet syskonbarn? Får man känna mer för dem än för bonusbarn? 


Gaaaaah! Jag blir tokig!



Av Pipe Line - 17 augusti 2008 14:16

Jo alltså... jag lever. Däremot har jag inte varit så sugen på att blogga. Har försökt ägna mig åt andra saker eftersom jag varit så energilös. Man får hushålla med den lilla energi man har... :-)


Så bloggen, jag eller något annat är näppeligen nedlagd. Jag har försökt hämta mig från min semesterdipp. Jag upptäckte att den återkommit de senaste två somrarna och därför har jag försökt analysera anledningen. Analysen är klar. Jag vet inte riktigt vad jag känner inför resultatet. Jag har nämligen kommit fram till att min semesterdipp till stor del beror på att jag blir heltidsmamma på semestern. Och det känns faktiskt inte helt ok med tanke på att vi står i begrepp att adoptera.


Jag tycker om enkelhet på semestern. Spontanta bilutflykter, solstolsliggeri, tystnad, Sommar i P1, läsa, läsa, läsa och lyssna på radio igen. Cykla en sväng, stanna där det ser fint ut, dricka ett glas vin och titta på människor, titta på fina saker. Äta när jag blir hungrig och träffa vänner när jag får tråkigt. Jag är så loj, så loj, så loj.


Mina semestrar såg ut så innan jag träffade Darlingen. Sedan blev vi sambo. Och plötsligt var all min ledig tid synonymt med att bli mamma på heltid. Den nakna sanningen är att jag inte fixar det. Första veckan går det bra. Andra veckan börjar jag tackla av och börjar känna mig ledsen och besviken över att få strida om det jag vill göra. Tredje veckan är jag lynnig, lättretlig och vill bara vara i fred. Om det råkar bli en fjärde vecka måste jag se till att hålla mig från hemmet för att inte explodera.


Jag vet att tillvaron tillsammans med Bonusen borde vara en god träning inför mammaskapet. Men det är oerhört påfrestande att från ena dagen till den andra gå in i en mammaroll. Plötsligt förlorar jag mina rutiner, min vuxentid både med mig själv och Darlingen. Allt inflytande över min egen tid försvinner i ett nafs. Istället för att tagga ner hushållsarbetet och ta det lite som det kommer måste jag tagga upp. Det är mer tvätt, regelbundna och näringsrika måltider, barnanpassad aktiviteter, ljud överallt - i synnerhet när det är kompisar här, ett barn som ständigt ska befinna sig mellan mig och Darlingen, renahänder- och fästingkontroller, övertrött barn som inte vill gå och lägga sig, rastlöst barn som tjatar om vad vi ska göra härnest, sociala aktiviteter som hänger samman med Bonusen (lekkamrater, släktingar som vill träffas ... "han är ju här så sällan"... och lite senare... "vi hinner väl träffas en gång till innan han åker?" ...


Krav, krav, krav, KRAV! Kraven fullkomligt överglänser de fina stunderna. Jag har knappt förmåga att se dem eftersom jag känner mig så snärjd av andras behov.


Med andra ord krockar mina semesterdrömmar med verkligheten. Semester har blivit synonymt med krav, frustration och åtsidosättande av mina egna behov. Barns behov är omättliga. De kan sluka minsta lilla syremolekyl. Ingenstans finns det utrymme för mig såvida jag inte väljer ensamhet. Det är inte så kul val - ensamhet eller barnets villkor. Inget av det jag uppskattar att göra på semestern uppskattas av barnet.


Efter varje semester råkar jag i adoptionskris. Jag tvivlar på min moderlighet och om jag är av rätta virket. Jag pratar med vänner som har både bonusbarn och egna barn. Men ingen har bonusbarn på det sättet som jag har. De har dem i mer jämn ström (=varannan vecka). Darlingen och jag diskuterar. Tack och lov förstår han att det inte är Bonusen som person som får mig att må dåligt utan det handlar om fenomenet - att semester blir synonymt med mammaroll. Det brukar ta en vecka av djup ångest och ifrågasättande av adoptionen innan jag hämtat mig från semesterupplevelserna. Efter en vecka brukar jag ha bestämt mig för att det är milsvid skillnad mellan att vara förälder på heltid eller att vara bonusmamma på semestern. Men det är plågsamt att konfronteras med sina egna svagheter och tvingas till rannsakelse om vilken fallenhet jag egentligen har för moderskap. Samtidigt inser jag att detta nötande är en del av att förbereda sig för att adoptera. Jag önskar bara att det inte gjorde så ont och att det inte var förenat med att känna sig som en dålig människa. Jag är helt säkert på att det inte finns någon som är lika förberedd på föräldraskapets nackdelar på samma sätt som blivande adoptivföräldrar. 


Åh vad jag önskar att jag fick vara som alla andra som blev föräldrar. Ett litet knull och sedan var det klart.


Av Pipe Line - 7 augusti 2008 10:37

Jag vet att jag tappat gnistan. Jag är trött på allt och alla. Jag vill ha mer semester. Men i min egen takt. Utan krav, måsten och hänsyn till andras välbefinnande.


Jag vill få tillbaka mig själv.

Av Pipe Line - 7 augusti 2008 09:13

I tisdags var vi på stor familjefest när äldsta dottern i familjen Rosen fyllde år. Det blev en livlig kväll - antalet barn ökar livligheter och gör släktträffarna något mer dynamiska. Vi gled omkring i uterum, runt poolen och studsmattan, på gräsmattan. Man pratade lite där man hittade någon att prata med. Själv tvingades jag upp i en studsmatta av två tonårstjejer som gjorde sitt bästa för att hoppa i otakt med mig. Jag låg mest ner och fick knipa med benen eftersom hopp och skratt inte är förenligt med överfylld blåsa. Nu, sedan jag fyllde 41, ser jag på alla kroppsliga tillkortakommande som ålderskrämpor. För 10 år sedan var samma sak möjligt en pittoreskt inslag i vardagen som man kunde skoja om.


Igår var det Bakken-dag på initiativ av Farmor, Faster och Liten Kusin. Mitt intresse var inledningsvis svalt eftersom jag blir trött på fokuset på Kusin. Farmor, Faster och Kusin lever i symbios och allt handlar om Kusins välbefinnande. Bonusens största värde för dem är att han dyrkas av Kusin som idol och lekfarbror. Inte i egenskap av egen liten person. Det är sorgligt att se. Ibland tröttnar vi och väljer att umgås med människor där Bonusen har ett eget värde. Det brukar resulterar i spetsiga kommentarer.  Som när vi skulle åka till Göteborg. Vi gjorde ett försök att locka med Farmor till Göteborg för att Bonusen och hon skulle få egen tid tillsammans. Hon valde att barnvakta Kusin istället. Och ge oss beska kommentarer om att hon aldrig får träffa sitt stora barnbarn.


Kusin dyrkar som sagt marken Bonusen går på. Och Farmor och Faster talar om det ungefär 10 000 gånger varje gång de ses. Jag ser att Bonusen blir lite matt - det är förpliktigande att bli ikon i så unga år. Ingen frågar vad Bonusen vill och tycker är roligt. Han är bara en manick som ska roa, underhålla och passa en virvelvind till Kusin.


Hur som helst kuppade vi med Hjortfamiljen till Bakken. Deras barn är i Bonusens ålder och de leker väldigt bra tillsammans. Jag blev mycket glad över sällskapet eftersom jag blir alldeles matt efter några timmar med Farmor, Faster och Kusin och det ständiga fokuset på en 4-åring. Tack vare Hjortfamiljen kunde vi sitta på restaurang och äta lunch istället för att äta churros, glass och godis framför Kaffekoppsåkande barn. Det blev helt enkelt en ganska avslappnad tillställning där barnen fick sitt lystmäte på karusellåkande utan att vi vuxna behövde bli illamående.


Enda smolket i bägaren var att Bonusen än en gång blev överkörd av de vuxna. Till och med Darlingen missade signalerna. Bonusen ville åka hem i Hjortfamiljens bil. Han är aldrig illojal på Kusin inför Faster och Farmor. Det vågar han inte eftersom de ständigt överöser honom med information om hur Kusin älskar honom och ser honom som sin bror. Han är alldeles för snäll och rädd för att göra alla besvikna. Känner man honom så ser man emellertid på honom vad han vill. Jag såg att Bonusen inte ville åka med Kusin men överlät till Darlingen att bestämma. Darlingen velade och tog inte ställning. Men det gjorde Faster och Farmor. De kommenderade honom att åka hem tillsammans med Kusin. Det slutade med att Bonusen satt mellan Farmor och Kusin och ingen av dem sa ett ord till honom. När han slumrade till väckte Farmor honom med att snarka honom i örat och Kusin slog honom med ett plastsvärd. Man kan ju undra varför det var så viktigt att Bonusen och Kusin andades samma luft på bekostnad av Bonusen.


Jag känner mig feg. Jag kan se vad Bonusen vill. Men jag gör inget. Förra gången jag hävdade Bonusens rätt var på julmiddag hemma hos oss. Kusin vägra sitta på anvisad plats. Jag och Darlingen beslöt oss att framhärda eftersom det var vårt hem vi befann oss i. Det slutade i en totalt havererad middag. Kusin låg och surade i soffan och vägrade komma till matbordet förrän alla hade flyttat på sig så hon fick sitta på den plats hon valt. Vi uthärdade i 35 minuter sedan gav vi upp eftersom Bonusen blev mer och mer stressad. Det var nämligen han som gjort bordsplaceringen och han led alla helvetes kval över att ha gjort Kusin besviken. Farmor och Faster höll låg profil. Varnade för att det skulle gå åt pipan. Såklart gick det åt pipan när de vuxna redan gett efter. Dessutom är det de som uppfostrat Kusin till den hon är. Som sanktionerar att det går att sura sig till allt man vill ha. Jag var så arg på de vuxna att jag knappt kunde vara trevlig resten av middagen. 


Sedan dess har jag valt att hålla låg profil. Jag väljer mina strider eftersom jag är relativt ny i familjen. Darlingen har för länge sedan valt att stå utanför men jag har svårt för det när Bonusen blir drabbad. Som t ex när vi får beska kommentarer om att de inte får träffa Bonusen. Då kan jag inte låta bli att säga att det beror på hur man väljer att prioritera. Sedan kommer en harang av helt befängda anledningar och jag tappar lusten att argumentera eftersom det ofelbart kommer sluta med att jag blir förbannad. 


Hur som helst har jag börjat foga mig efter rådande omständigheter. På julmiddagen insåg jag att det har ett pris att kräva att familjens regler ska gälla även besökare och deras barn. Oavsett storlek. Och Kusin insåg att man kan hävda sin rätt in absurdum för de vuxna ger upp efter ett tag. Det stör mig. ´


Jag tror att Kusin kommer att bli ett svårhanterat barn.  




Av Pipe Line - 5 augusti 2008 10:55

Jag känner mig inte nöjd med hur jag hanterat min semester. Jag har nämligen inte kommit ner i varv ordentligt en enda gång. Det finns hela tiden något jag tänker att jag borde göra. Kan inte släppa taget om alla "måsten". 


Jag vet inte riktigt vad som är fel men jag känner mig konstant missnöjd. Häromdagen blev jag och Darlingen grymma ovänner och pratade inte med varandra på en hel dag. Jag blev förbannad för att han inte kan sätta sina egna gränser. Vi hade nämligen - på mitt och Darlingens initiativ - planerat en Österlenutflykt med mina föräldrar. På morgonen kände sig Darlingen dålig och jag frågade honom flera gånger om han ville stanna hemma. Nädå, han skulle med. Så vi åkte. Det gick sådär.


På Öveds kloster gick det hyfsat ok. Fikan i en liten by förstördes för att han inte gillade svarta flygfän som satte sig på honom. I Hallamölla gick han och satte sig i bilen efter halva tiden varpå Bonusen inte visste vilket ben han skulle stå på - uforska vattenfallen eller hålla sjuk pappa sällskap. När vi kom till utflyktens huvudmål - Speedmuseumet i Ravlunda - tvärvände Darlingen i dörren (det var han som valt utflyktsmålet) och ville inte betala inträde eftersom det "såg tråkigt ut". Alla stod handfallna. För att blidka honom och försöka rädda situationen åkte vi till Haväng för att äta lunch. När vi skulle gå ner till stranden för att samla stenar valde han att ligga kvar på filten. Besöket hos Gunilla Mann gick snabbt och utan mankemang (tvi så kommersiell hon är). I Vik åt vi en glass och tittade på Prästens Badkar och där tog hela utflykten slut. Där meddelade han att han ville åka hem. Jag var så besviken på honom att jag kunde gråta.  


En misslyckad tur till Smögen och en misslyckad tur till Österlen. Är det lönt att vi försöker göra något mer denna semestern? 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se