Alla inlägg under september 2008

Av Pipe Line - 28 september 2008 09:38

Jag har hört att kroppen tar längre och längre tid på sig att återhämta sig från en förkylning ju äldre man blir. En 40-åring behöver dubbel så många dagar som ett barn. För att inte tala om en pensionär som är runt 70 år.  

Precis så är det. Jag är nämligen fortfarande ganska igenbegad i näsa och har en förfärlig hosta. Tycker inte att jag blivit bättre på tre dagar. Same same. 


Darlingen jobbar helg så jag fördriver tiden på egen hand. Igår gick det bra men idag vill inte kraften infinna sig. Vi var hos goda vänner igår och trevlade oss. Fick en makalöst god trattkantarellsoppa och tre smörrebröd - leverpastej och bacon, creme fraiche och kalixlöjrom, getost och honung (fast jag fick mozzarella och parmaskinka istället eftersom jag inte gillar getost).


Nä... om man kanske ska ta en tripp till återvinningsstationen. Eller inte.





ANNONS
Av Pipe Line - 27 september 2008 17:48

Jag har återuppstått från min svåra sjukdom. Onsdagen ägnades åt vomering hela dagen. Torsdagen var vomeringsfri men innehöll snuva och hosta. Fredagen jobbade jag som en idiot. Hemifrån. Idag var jag rask nog att åka på stan för att göra hitta stövlar. Hoppades kunna göra en "20-minutare". Det gick över förväntan: 


  • En kjol från Noa Noa (den är jag liiiite osäker på)
  • En klänning från Noa Noa
  • Två tröjor från Noa Noa
  • 5 stumpbyxor
  • 3 trosor
  • en klänning från Lysgard
  • En kjol från Sirup
  • Ett par stövlar
  • Ett par skor
  • En gammal skolkamrat från universitet

Den sistnämda är jag minst nöjd med. Vi sammanstötningen uppvisade jag tydligen den rätta sortens entusisam för innan jag hann blinka var jag kommenderad till att byta telefonnummer och adress med henne. Jag var inte överdrivet angelägen men valde att gilla läget. Hoppas att hon inte hör av sig framöver. 



ANNONS
Av Pipe Line - 27 september 2008 09:10

Igår kom Kallelsen. Till Familjerättsbyrån. Jag kände en liten låga av pirr men är nog egentligen inte riktigt i form för att dra upp strategier, förbereda våra argument och allmänt ladda inför det som komma skall.


Jag tycker det är jobbigt att be om hjälp. Därför har jag fått en hang-up på att våra vänner och släkt än en gång måste dras in i vår "sängkammare" genom att skriva referentbrev. Jag vet att jag fokuserar på något som många uppfattar som småttigt men jag vet hur väl våra referenter vill oss och hur de våndas för att skriva referentbreven - livrädda för att uttrycka sig illa på något sätt.


Och sen är det ju det här med vikten...



Av Pipe Line - 25 september 2008 10:55

Jag har ådragit mig en svårartad sjukdom. En näradödenupplevelse. Igen.


Förra gången det hände var efter resa till Österrike. Denna gången är det efter en resa till Rom.


Hädanefter ska jag bli hemma i största möjliga utsträckning.


Av Pipe Line - 22 september 2008 09:16

Inatt returnerade vi till Sverige igen efter 5 dagar i Rom - mamma, pappa, Darlingen och jag. Det har varit upplevelserika och fantastiska dagar som tyvärr flankerats av förkylning hos alla utom mig. 


Mina föräldrar är inte så storstadsvana och är därför allmänt på sin vakt mot potentiella "farligheter" som kan hända i stora städer. Därtill är mamma flygrädd. Därför blev det en smula strapatsrikt att lotsa dem genom säkerhetskontroller och annat på flygplatserna. Mamma "lyckades" strula till det både ut och hem. I Köpenhamn travade hon igenom säkerhetskontrollen med påsarna med flaskor och mediciner i handen. Hon glömde ställa dem på bandet. Hon fick gå tillbaka. Andra gången gick det bättre om det inte vore för den lilla detaljen att hon tyckte det pep i säkerhetskontrollen varpå hon lydigt flög upp på en visiteringspall med armarna utsträckta. Säkerhetskontrollanten backade två steg i pur förskräckelse och bistrade därefter till. Det uppstod en stunds förvirring när mamma inte förstod varför visitering inte skedde. Pappa i sin tur fick nogsamma order av oss om att ta av sig livremmen innan han gick igenom säkerhetskontrollen. Han glömde det. Det är ju så mycket att hålla reda på. Även han fastnade såklart och fick gå tillbaka. Det hade väl gått bra om han inte valt att börja dividera med säkerhetskontrollanten om det hela. Man dividerar inte om livremmar när kön till säkerhetskontrollen är kilometer lång. Jag var alldeles svettig när det hela var över. Mina föräldrar också. Vi hällde i mamma en whisky för att hon skulle varva ner inför flygningen. Det gick hyfsat bra men jag led i hjärtat när jag såg hur hon försökte kontrollera sin flygrädsla, prata förnuft med sig själv och förklara för oss.


På vägen hem - på flygplatsen i Rom - gick det riktigt bra för pappa i säkerhetskontrollen. Mamma hamnade däremot sist i vår fyramannarad och skiljdes därför från oss när bandet stannade pga kontrollantbyte. Jag fattade inte vad som hände utan manade på henne - trodde att hon vimsat till det. Det var dumt av mig. Förmodligen stressade jag upp min stackars mamma som - när bandet kom igång igen - valde att försöka komma framåt den närmaste vägen. Det råkade vara ett litet prång mellan bandet för handbagaget och själva säkerhetskontrollen. Prånget var blockerat av en papperskorg som hon omsorgsfullt klev över. INGEN annan än en flygrädd mamma hade kommit på tanken att försöka gå igenom där. Möjligen en knarkkurir som såg sin chans att slippa bli tagen med knark i fickorna. Jag stirrade med fasa på vad hon höll på att göra. Såg framför mig hur 3 italienska säkerhetskontrollanten flög bort och överbemannade mamma som skulle förlamas av rädsla. Jag vrålade därför "NEJ" och viftade som en tok för att hon skulle hejda sig, ta ett ynka steg till höger och därmed komma på rätt sida om kontrollen. Det tog ett tag innan hon förstod. Som tur var så var säkerhetskontrollanterna upptagna med operatörsbytet så de såg inte hennes "genvägsförsök". 


Sedan fick vi hänga på flygplatsen i flera timmar. Mammas whiskyintag hann förbrännas innan vi äntligen fick boarda. Då drabbades vi av italiensk ineffektivitet och blev stående ute på plattan i väntan på en transferbuss. Bussen som kom kunde - av någon anledning - inte köra oss. Mamma började känna av sin flygrädsla och började varva upp över detta okända och oförutsedda som hände. Jag led med henne och försökte ta det lugnt. Jag visste att det var bättre för henne att stå på marken och vänta än att sitta i ett plan som inte lyfter. Till sist kom vi iväg och tog plats i planet. Det visade sig att vi tvingades sitta i planet och vänta ändå. Det fanns nämligen bara en transferbuss som kunde köra oss så den fick köra 4 rundor innan alla var på plats. Det var drygt för min stackars mamma.


Flygningen gick hyfsat bra tills vi inledde en lång inflygning till Kastrup. Då slog det lock för mammas öron. Hon var väldigt förkyld så det var kanske inte så konstigt. Det gjorde så förfärligt ont att hon höll på att svimma av smärta. Hon sjönk ihop i stolen och fladdrade oroväckande med ögonen. Okontaktbar. Flygrädd. Smärtpåverkad. Jag höll på att slitas sönder inombords samtidigt som jag både var orolig och lite lätt irriterad över hallaballoet. Jag mådde dåligt över att se min lilla mamma så kraftlös och hjälplös. Jag som alltid förlitar mig på henne i alla svåra situationer. Men nu då? Hon ville inte hålla handen, hon ville inte prata, hon ville ingenting.


När vi äntligen landade kvicknade hon till. Medan vi väntade på att komma ur planet så skulle hon snyta sig. Då for ena trumhinnan ut igen och hon vrålade "AJJJJE" så att alla aktivitet avstannade. Jag skämdes för att jag skämdes.





Av Pipe Line - 21 september 2008 17:25

Sista dagen tillbringades på loppmarknad. Det var en vääääldigt stor loppmarknad. Jag kände ett våldsamt behov av att köpa något men hittade inget passande. Till sist slog jag till på en förpackning pomodor-tomater för 0,70 euro. Detta glamorösa inköp ska delas med mamma och nästa sommar ska vi äta italienska tomater och tänka tillbaka på Rom.


Mamma mådde inte så bra så vi fick ta det en smula lugnt och vi lämnade loppmarknaden relativt snart eftersom hon blev yr. Jag var en smula orolig för henne eftersom jag inte riktig känner igen henne - hon brukar vara bra mycket kavatare än hon varit i Rom.  Hoppas att det beror på infektion, förkylning, ny miljö och flygrädslan.


När vi strosade tillbaka hamnade vi på en lokal marknad där vi handlade på oss lite olivolja, något slags pestoröra och honung. Det var den dagens höjdpunkt. Att befinna sig mitt i Rom och ändå hitta något som kändes genuint. Vi var så nöjda med vår resa när vi satte oss ner för att äta lunch en sista gång. Det enda som störde var att en tjock man som såg ut att tigga blev högljutt bortkörd från restaurangen - det kändes mycket obehagligt. Eftersom det fanns andra som tiggde utan att bli bortkörda måste mannen gjort något värre än att tigga. Kanske stulit av gästerna. 


Trots att vi befunnit oss i flera dagar på dokumenterat brottsbenägna platser har vi inte råkat illa ut en enda gång. Inte minsta lilla obehaglig känsla av att någon kommer för nära - varken oss eller våra väskor. Italienarna är extremt serviceminded och har alltid några ord över utan att det blir inställsamt. Ingen har fräst eller varit irriterade när vi gått långsamt , vimsat omkring eller råkat knuffa till någon av misstag.


Rom är i klass med Barcelona. Men ändå annorlunda.

Av Pipe Line - 20 september 2008 17:15

Idag var det shopping som gällde. Vi bestämde oss för att traska från hotellet och ner till stan. Förbi alla märkesbutikerna. Jag tröttnade snabbt. Det tror jag vi alla gjorde. Jag vill hellre sitta och glo på folk än glutta på kläder.


Men vi hann rusa uppför spanska trappan. Rusa är rätt ord. På eftermiddagen beklagade sig mamma över att vi inte stannade och tittade. Och hon hade rätt. Det var lite dumt. Men jag var inte så värst imponerad och Darlingen hävdade att han var jagad uppför trappan av ett gäng romerska attackduvor. Han har duvfobi.


Desto längre stund ägnade vi åt Fontana di Trevi. Vi slängde mynt över axlarna för att komma tillbaka till Rom (sägnen), fotograferade och begapade fontänen. Det var ett fantastiskt ställe. Synd att varenda gnutta plats i Rom är besatt av turister. Man skulle vilja vara ensam med sevärdheterna en kort stund. Jag tycker faktiskt att vi borde ha föresträde eftersom vi praktiskt taget är släkt med Anita Ekberg. Hon är ju svenska. Vi är svenskar. Vore det inte för hennes yppighet och wet t-shirt hade Fontana di Trevi säkert fört en mer bleknande tillvaro. Eller inte...


Kvällens middag avnjöts återigen på L'isola della Pizza. Denna gången var vi mer påpassliga och lyckades hindra anstormningen av de åtta antipasti-tallrikarna (nya sorter). Vi var allihopa ganska mätta och dästa efter att ha levt på pasta och pizza de sista dagarna. Alla utom mamma gjorde en kraftansträngning och lyckades få ner sista pizzan. Desto bättre gick det med rödvinet. Till och med mamma som var sänkt av sin förkylning blev upplivad av vinet och kunde njuta av kvällen.

Av Pipe Line - 19 september 2008 16:53

Vädret började bra men det blev sämre. Liksom förkylningarna bland oss. Jag kunde inte tro min tur som inte drabbades. Det skulle jag få ångra när jag kom hem....


Vi bestämde oss för att satsa på Peterskyrkan eftersom det inte var så långt dit. Det är en fantastiskt kyrka även om jag inte blev så vördnadsfull som jag kanske borde blivit. Men ändå - vilken prakt, vilka rikedomar, vilken miljö.


Vi tog hissen till kupolen och traskade en massa trappsteg för att komma till utsiktsplatsen. Mamma som - förutom flygrädsla - också lider av svindel, högt blodtryck och allmän instängningsfobi fick en smärre bryt halvvägs upp när kupolens tak krängde ut över gången och man skulle klämma sig emellan för att komma framåt och uppåt. Det fanns ingen väg tillbaka. Om inte mamma börjat bli yrslig hade jag förmodligen blivit det. Nu fick jag istället fokusera på att ta hand om henne. Stackarn vilka prövningar vi utsatte henne för. Tyvärr var det en mulen dag och utsikten var kanske inte riktigt så fantastiskt som den kunde vara. Dessutom började det regna ganska rejält.


Resten av dagen tillbringades på hotellrummen eftersom resesällskapet började darra på manschetten av förkylningarna. Det var ganska skönt. När vi tröttnade på att umgås med våra äkta makar träffades vi och drack kaffe. Föräldrarna hade tagit med sig doppvärmare, nescafe och en whiskybutelj var inhandlad på flygplatsen. Trots regnet och eländet blev det en härligt avslappad dag.


På kvällen började vi kvickna till och gav oss ut i jakt på middagsrestaurang. Det är inte min och Darlingens bästra gren. Vi blir jämt ovänner och känner oss osäkra på om vi väljer rätt restaurang. Denna gången tog jag kommande och klev in på ett hyfsat lovande ställe.


Det var en virvelvind som mötte oss.


Restaurangen var fullpackade med romare, ljudnivån makalös, överallt sprang kypare, det var varmt, bullrigt, luktade gott och folk åt oändliga massor mat. Vi kommenderades ner på några stolar. Där satt vi. Tysta. Och bara glodde. Av skräckblandad förtjusning. Plötsligt svepte tre kypare förbi med åtta tallrikar antipasta. Vi hade inte beställt något. Men det var inte läge för protest utan vi började äta. Det var gott ända tills mamma upptäckte att en av tallrikarna innehöll tarmarna från diande spädkalv. Den dödas medan den diar och har därmed dimjölk i tarmarna. Vi bleknade betänkligt och hungerna avstannade tillfälligt.


Sedan fortsatte föreställningen resten av kvällen. Jag har aldrig någonsin fått en sådan restaurangupplevelse förut. Det var svettigt och varmt, trångt och högljutt, massor av mat, stora italienska familjer som åt middag tillsammans, ägarinnan som gick omkring och pysslade om folk, kypare som svepte fram men ändå lyckades få oss att känna oss välkomna och delaktiga. Hela tiden ringlade kön sig lång utanför. Vi hade helt uppenbart råkat trava rakt in på områdets populäraste kvarterskrog - L'isola della Pizza, Via degli Scipioni 41/51 i distrikt Prati. Ni MÅSTE gå dit om ni är i Rom. Men boka bord innan!!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se