Ibland tänker jag sinnesvaga tankar såsom:

"Om jag fick veta att jag skulle dö om jag inte gick ner 10 kg på yttersta momangen - DÅ hade jag fixat det"

eller

"Ge mig lite rejäl sjukdom så jag avmagrar"

Jag kan förvisso känna en viss tacksamhet över att ha undsluppit båda alternativen. Men nu har jag faktiskt fått ett ytterst påtagligt ultimatum:

"Magra på momangen annars blir det inget/inga barn"

För att Taiwan ska gilla mig måste mitt BMI vara under 30. Jag har precis räknat ut att jag måste gå ner 4,4 kg. Och när jag ändå var i beräkningstagen räknade jag ut att jag förbränner cirka 500 kcal när jag cyklar tur/retur jobbet. 7000 nedragna kalorier är ett kilos viktnedgång. Alltså måste jag cykla i 62 dagar (allt annat lika) för att gå ner ett kilo.

Det är för långsamt.

Om jag lägger på 30 minuters promenad per dag tar det 47 dagar.

Eller kan jag ha passivt sex 15 timmar om dagen. Då är jag färdig om 22 dagar. I alla fall om man ska tro på Kellogg´s.

Nä, det blir nog att äta mindre också.  

Tiden går så himla långsamt. Jag snirklar runt på mina favoritbloggar flera gånger om dagen som värsta stalker. Förlåt alla som känner sig förföljda...

Familjerätten har inte behagat ringa ännu. Jag misstänker att ändringarna vi vill göra i medgivandet kommer orsaka oss mest möda och oro. 

Vi har inte tagit itu med välsignelsen. Vet inte riktigt vad vi väntar på men tror att jag vill prata med någon socialsekreterare på Familjerätten så vi kan få en tidsplan.

Vi ser fler och fler fördelar med att försöka få ett syskonmedgivande. En stor fördel är att vi kan ta föräldraledigt för varsit barn och vara hemma alla tillsammans. Drömmen hade varit ett år, men ett halvår är också ok.

Funderar en del på jobbet och vad jag ska göra efter årsskiftet. Vet inte ens var min anställning hör hemma när projektet tar slut. Det har inte varit aktuellt att tänka på det så mycket tidigare - det har bara rullat på med nya projekt. Ett problem är att det jag vill ägna mig åt inte finns i Malmö, bara i Stockholm och Linköping. Och Köpenhamn. Ska be om ett samtal med personalansvarig i regionen. Funderar alltmer på att lägga adoptionskorten på bordet eftersom det påverkar mina möjligheter och rörlighet. Eftersom jag inte vill eller kan flytta till Stockholm eller LInköping återstår bara Danmark. Och där vill jag inte börja jobbar eftersom föräldraförsäkringen då försämras drastiskt. Jag har inte betalat skatt i Sverige i över 20 år för att på upploppet missa en av finesserna med att arbeta i Sverige.