Inatt returnerade vi till Sverige igen efter 5 dagar i Rom - mamma, pappa, Darlingen och jag. Det har varit upplevelserika och fantastiska dagar som tyvärr flankerats av förkylning hos alla utom mig. 

Mina föräldrar är inte så storstadsvana och är därför allmänt på sin vakt mot potentiella "farligheter" som kan hända i stora städer. Därtill är mamma flygrädd. Därför blev det en smula strapatsrikt att lotsa dem genom säkerhetskontroller och annat på flygplatserna. Mamma "lyckades" strula till det både ut och hem. I Köpenhamn travade hon igenom säkerhetskontrollen med påsarna med flaskor och mediciner i handen. Hon glömde ställa dem på bandet. Hon fick gå tillbaka. Andra gången gick det bättre om det inte vore för den lilla detaljen att hon tyckte det pep i säkerhetskontrollen varpå hon lydigt flög upp på en visiteringspall med armarna utsträckta. Säkerhetskontrollanten backade två steg i pur förskräckelse och bistrade därefter till. Det uppstod en stunds förvirring när mamma inte förstod varför visitering inte skedde. Pappa i sin tur fick nogsamma order av oss om att ta av sig livremmen innan han gick igenom säkerhetskontrollen. Han glömde det. Det är ju så mycket att hålla reda på. Även han fastnade såklart och fick gå tillbaka. Det hade väl gått bra om han inte valt att börja dividera med säkerhetskontrollanten om det hela. Man dividerar inte om livremmar när kön till säkerhetskontrollen är kilometer lång. Jag var alldeles svettig när det hela var över. Mina föräldrar också. Vi hällde i mamma en whisky för att hon skulle varva ner inför flygningen. Det gick hyfsat bra men jag led i hjärtat när jag såg hur hon försökte kontrollera sin flygrädsla, prata förnuft med sig själv och förklara för oss.

På vägen hem - på flygplatsen i Rom - gick det riktigt bra för pappa i säkerhetskontrollen. Mamma hamnade däremot sist i vår fyramannarad och skiljdes därför från oss när bandet stannade pga kontrollantbyte. Jag fattade inte vad som hände utan manade på henne - trodde att hon vimsat till det. Det var dumt av mig. Förmodligen stressade jag upp min stackars mamma som - när bandet kom igång igen - valde att försöka komma framåt den närmaste vägen. Det råkade vara ett litet prång mellan bandet för handbagaget och själva säkerhetskontrollen. Prånget var blockerat av en papperskorg som hon omsorgsfullt klev över. INGEN annan än en flygrädd mamma hade kommit på tanken att försöka gå igenom där. Möjligen en knarkkurir som såg sin chans att slippa bli tagen med knark i fickorna. Jag stirrade med fasa på vad hon höll på att göra. Såg framför mig hur 3 italienska säkerhetskontrollanten flög bort och överbemannade mamma som skulle förlamas av rädsla. Jag vrålade därför "NEJ" och viftade som en tok för att hon skulle hejda sig, ta ett ynka steg till höger och därmed komma på rätt sida om kontrollen. Det tog ett tag innan hon förstod. Som tur var så var säkerhetskontrollanterna upptagna med operatörsbytet så de såg inte hennes "genvägsförsök". 

Sedan fick vi hänga på flygplatsen i flera timmar. Mammas whiskyintag hann förbrännas innan vi äntligen fick boarda. Då drabbades vi av italiensk ineffektivitet och blev stående ute på plattan i väntan på en transferbuss. Bussen som kom kunde - av någon anledning - inte köra oss. Mamma började känna av sin flygrädsla och började varva upp över detta okända och oförutsedda som hände. Jag led med henne och försökte ta det lugnt. Jag visste att det var bättre för henne att stå på marken och vänta än att sitta i ett plan som inte lyfter. Till sist kom vi iväg och tog plats i planet. Det visade sig att vi tvingades sitta i planet och vänta ändå. Det fanns nämligen bara en transferbuss som kunde köra oss så den fick köra 4 rundor innan alla var på plats. Det var drygt för min stackars mamma.

Flygningen gick hyfsat bra tills vi inledde en lång inflygning till Kastrup. Då slog det lock för mammas öron. Hon var väldigt förkyld så det var kanske inte så konstigt. Det gjorde så förfärligt ont att hon höll på att svimma av smärta. Hon sjönk ihop i stolen och fladdrade oroväckande med ögonen. Okontaktbar. Flygrädd. Smärtpåverkad. Jag höll på att slitas sönder inombords samtidigt som jag både var orolig och lite lätt irriterad över hallaballoet. Jag mådde dåligt över att se min lilla mamma så kraftlös och hjälplös. Jag som alltid förlitar mig på henne i alla svåra situationer. Men nu då? Hon ville inte hålla handen, hon ville inte prata, hon ville ingenting.

När vi äntligen landade kvicknade hon till. Medan vi väntade på att komma ur planet så skulle hon snyta sig. Då for ena trumhinnan ut igen och hon vrålade "AJJJJE" så att alla aktivitet avstannade. Jag skämdes för att jag skämdes.