Vi var helt mållösa av hotellets frukost. Och föråt oss givetvis. Sedan tog vi oss an staden och tog bussen till Colosseum, Forum Romanum, Palatinen och en makalöst härlig lunchpaus under grönskande vinrankor med gott italienskt öl mitt inne i centrala Rom. Jag hamnade i lyckorus och satt mest och log. Det gjorde de andra också så vi såg nog ganska fåniga ut.

På vägen hem sprang vi av en händelse på Pantheon där vi pausade på torget och kollade på den febrila turistverksamheten. Ännu ett oasögonblick.

Jag som föredrar att titta på människor framför att titta på historiska ting och ställen var synnerligen nöjd med min uthållighet under dagen. På kvällen kommenderade jag alle man till Pizzeria da Baffetto på Via del Governo Vecchio eftersom där - enligt min guidebok - skulle serveras den bästa pizzan i hela Rom. Det var ett väldigt enkelt hak men pizzorna var fantastiska goda, vinet lagom surt och kyparna buttra. Sedan traskade vi hemåt i sakta mak - det var en bit att gå.... och trillade i säng fyllda av intryck.  

Darlingen är en handlingskraftig man- innan vi andra hann säga Ciao hade han stuvat in oss i en mörk, elegant bil som saknade taxiskyltar. Chauffören hade mörka solglasögon, var fåordig och italienskt snygg. Så fort vi alla satt i bilen låstes centrallåset. Jag stelnade till betänkligt. Kändes inte riktigt bekvämt att sitta i inlåst i en omärkt bil, ingen taxikörkort, nyankomna till ett land som turister (läs: med massor av kontanter på fickan) och allmänt förvirrade.

Men vi kom fram. Och vi checkade in. Ett fantastiskt hotell med designat badrum och alla tänkbara bekvämligheter och en takterrass med utsikt över ingången till Vatikanmuseet. Vädret var sommarvarmt och det var ljuvligt att börja semestern på terrassen och dricka en drink tillsammans.

Vi strosade omkring runt Vatikanen, Peterskyrkan, S:t Angelo och kvarteren runt Piazza Navona. Vi var begeistrade. Vilken fantastiskt vacker stad! Kvällen avrundades  i hemmakvarteren på en krog som rekommenderades av hotellet. Vinkokt kronärtskocka (enorma!), pasta all'arrabbiata, kyckling och sallad och...och... massor av rödtjut. Det var en belåten samling turister som återvände till hotellet och slockande tämligen omgående.

Just precis ringde ägaren till stället vi frukosterade på i söndags. Han var väldigt trevlig och vill ersätta mig. Jag fick välja mellan nya byxor eller presentkort på Systrar och Bröder.

Eftersom jag köpte nya byxor igår valde jag ersättning för byxor. 500 kr.

Jag är tagen och imponerad över deras sätt att hantera olyckan. WoW!

Igår läste Darlingen "Att adoptera". Han blev alldeles tagen av den lilla flickan från Kina som prydde framsidan. Sedan inspekterade han läpp- och gomspalten och var imponerad över hur fint de lyckats med både läpp och tänder.

Så tittade han lite till. Bläddrade fram och tillbaka. Sa att hon var bedårande. Och att läppen var så fint läkt. Tittade lite till. Sa att flickan var makalöst söt. Sedan konstaterade han att asiatiska barn ingår i hans drömbild av adoptionen. Och att läppen var himla fint korrigerad.

Han var helt såld. Han försökte dölja det bakom läkarrollen. Men sanningen är att Darlingen har hittat "hem" adoptionsmässigt. Han vill adoptera från något asiatiskt land. Han brukar vara försiktig med att uttala sig om land. Han försöker vara strategisk och tänka rationellt. Inte denna gången. Han kunde inte hålla emot längre. Hans ögon lyste. Jag blev så glad inombords. För vår skull. För att han och jag ska dela detta. För att han visar lite av sitt hjärta. Även om han försökte dölja bakom ett "yrkesmässigt" intresse av flickebarnets läpp- och gomspalt.

I fredags samlades inte familjen förrän halv tio - det var då Darlingen och Bonusen äntligen kom hit efter ToR Karlskrona. Själv var jag matt av en Stockholmstur och av att ha gptt upp kl 5. Vi åt pizza alldeles för sent och somnade kort efter. Sömnen behövdes - dygnet som följde blev nämligen intensivt. Och dyrt. Vi hittade nämligen är golvlampa på Ilva som vi blev kära i direkt. Och sedan fick vi en fling med en tavla med New York-motiv. Och jag nappade åt mig ett shabby chic aktigt nyckelskåp. Mellan varven hann jag också handla lite hos www.broarne.se - några konsoller och ett tidningsställ.

På vägen hem susade vi inom Lillhultarna. Efter en snabb kopp kaffe bestämdes att vi skulle frukostera tillsammans på söndagen.

Sedan monterades alla våra inköp och några gamla inköp som vi inte orkat montera tidigare, bla skylten med "Bad" på en dörr och utetermometern.

På kvällen spontanbjöd vi Farmor, Faster och Kusin på köttfärslimpa och rotsaker. Med färska bär, vaniljglass och basilikasirap till efterrätt.

Imorse hamnade vi på Systrar och Bröder med Lillhultarna. Det var himlans trevligt att ha tid att sitta ner och umgås med vänner. Det sker alldeles för sällan. Enda smolket i bägaren är att Storhultaren åker på ett års utlandstjänstgöring på tisdag och att mina jeans grevs sönder av soffan jag satt på. Eftersom det var mitt enda par jeans känner jag mig ganska surmulen.

Jag är märkligt trött och hängig. Att stryka är inte att tänka på. Laga mat har jag inte lust med. Än mindre att spela dataspel. Jag borde tömma diskmaskinen men väntar jag tillräckligt länge kanske Darlingen gör det. Han verkar piggaren än mig. Trädgården skulle behöva lite kärlek. Men inte av mig.

Idag - när jag har låg energinivå - känns tanken på att adoptera två barn alldeles övermäktigt. Man kanske ska dricka lite energidryck?

Fick gå väldigt snabbt för att hinna till Arlanda Express. Det ledde till strupsnörning, dvs. när man måste hosta fast man egentligen inte vill. Så där satt jag på Arlanda Express - som jag med nöd och näppe hann med - och hostade frenetiskt. Tills det blev direkt pinsamt. Försökte med både tuggummi och hård karamell med resultat att salivutsöndringen ökade betänkligt och jag höll på att sätta i halsen på grund av det. Vad göra?

I desperation hostade jag iväg till toaletten i syfte att dricka vatten. Vattnet var mer än ljummet men jag drack begärligt några rejäla klunkar. Precis när jag svalde sista klunken råkade jag få ögonen på varningsskylten som sa att man inte fick dricka vattnet. "Kloakvatten" var min första tanke. Och eftersom det luktade förfärligt på toaletten fick jag de hemskaste associationer.

Väl ute i tåget ansåg jag mig nödgad att fråga tågvärden om vad som föranledde drickförbudet. Det blev ganska tyst i kupéen - alla tittade intresserat på mig. Tågvärden visste inte. Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Min stolsgranne dristade att säga det alla tänkte inklusive mig: "Du har kanske druckit toalettvatten". Legionella. Salmonella. Äckelbakterier. Sedan förstärkte han sin tes med "Nu kommer du må illa på planet". Tack så mycket.

På planet var det livat. Fullsmockat. Alla ville hem för att fira fredagen. Vi stod kvar på landbacken utan någon informtion men det var en himla aktivitet längst fram. Det visade sig att planet fått en buckla av cateringbilen och nu måste planet lagas. Jag tänkte "först kloakvattensinmundigande och sedan flygplansolycka. Är det fredagen den 13:e?" Men det är ju bara den 12:e. Det kändes lite lugnande.

Till sist fick vi taxa ut. Och stannade igen. Ny information. Nu väntade vi på en nödlandning som skulle ske. Jag såg framför mig hur ett plan som exploderade rakt framför nosen på mitt flygplan. Jag hann fundera en stund på livets förgänglighet eftersom jag precis fått reda på att en kollegas man störtdog igårkväll i träningslokalen. Bara några år över 50.

Men det redde ut sig. Jag mår fortfarande inte illa. Men mig veterligen tar det ett tag innan legionella blommar ut. Eller salmonella för den delen.

Jag är nog inte på säkra sidan förrän om minst en vecka.

Idag ringde enhetschefen på Familjerätten.

Vi pratade lite kort och jag nämnde vår önskan att höja medgivandeåldern och ev. få medgivande för syskon. Hon kontrade blixtsnabbt med att ta upp äldre barn och anknytningsproblematiken. Jag blev överrumplad men fick ur mig att vi var medvetna om att riskerna men att vi ändå ville diskutera en höjning och få Familjerättens infallsvinklar på våra tankar. Kände mig rentav riktig ödmjuk över min försonliga inställning - på ytan. Jag insåg nämligen snabbt att det varken var tid eller plats att diskutera medgivandeåldern och att det var hennes generella åsikt jag fick ta del av. Och i viss mån är jag benägen att hålla med henne - riskerna är större - men det finns så mycket annat som bör tas i beaktande. Hon hann även säga att om vi inte var nöjda med deras beslut - när de fattat ett - kunde vi överklaga till nämnden. Som om hon utgick från att vi inte skulle bli eniga. Kändes sådär.

Hon var, trots utfallet om anknytningsproblem och äldre barn, en vettig person att prata med. Hon kommer lämna vårt ärende till en erfaren utredare som kommer att ringa upp oss för att boka en tid. Vi måste ladda med ordentliga argument för både högt medgivande och syskon.

Jag kan inte hjälpa att börja fundera på om det står något i vår utredning eller mapp om att inte vi bör bli betrodda med ett högre medgivande än det vi fått. Det verkar ju höjas medgivande och fås syskonmedgivande i parti och minut? Eller är vår kommun ovanligt restriktiva med medgivandeålder?

När det gäller förlängning av medgivande och vår ålder kunde hon lugna mig rejält. Deras syn på åldern är att man inte får vara över 42 år vid ansökningstillfället, dvs. första gången man utreds. Om man redan har ett medgivande, man fyller 42 år och medgivandet måste förnyas är man inte lika strikta med åldern. De räknar med att det behövs 2 medgivnade för alla numera. För oss som är över 40 innebär det att man har 4 år klara. Om det behövs ett tredje förnyande bedöms det individuellt och jag skulle tro att det nästan krävs ett barnbesked för att få förnyat medgivande då. Men det är min egen tolkning. 

Jag misstänker att vi måste ha välgrundade argument för att övertyga dem om att en höjning av medgivandeåldern är av godo. Jag tror inte att Familjerätten förstår hur begränsade möjligheter vi har med ett medgivande på ej fyllt 2 år. Vår ålder i kombination med ett lågt medgivande är ett problem i stort sett alla länder. Vi kommer troligen inte hinna fram i tid i någon kö med det medgivandet vi har idag. Det behöver verklighetsanpassas.

Hoppas att det inte behöver bli en kamp för medgivandeåldern och syskonmedgivande.

Jag undrar om - vi förnyar vårt medgivande ett halvår innan det gamla går ut - "förlorar" ett halvår totalt sett. Ponera att vi får ändrat medgivande i februari 2009. Det blir giltigt till februari 2011. Om vi istället följer ordinarie rutin och förnyar medgivande i september 2009 gäller det nya medgivandet till september 2011. Måste komma ihåg och fråga det....

Phew... just nu snurrar huvudet av en massa frågor. Och jag kan inte göra ett endaste dugg mer än att vänta. Lika bra att gå och lägga sig.

Ibland tänker jag sinnesvaga tankar såsom:

"Om jag fick veta att jag skulle dö om jag inte gick ner 10 kg på yttersta momangen - DÅ hade jag fixat det"

eller

"Ge mig lite rejäl sjukdom så jag avmagrar"

Jag kan förvisso känna en viss tacksamhet över att ha undsluppit båda alternativen. Men nu har jag faktiskt fått ett ytterst påtagligt ultimatum:

"Magra på momangen annars blir det inget/inga barn"

För att Taiwan ska gilla mig måste mitt BMI vara under 30. Jag har precis räknat ut att jag måste gå ner 4,4 kg. Och när jag ändå var i beräkningstagen räknade jag ut att jag förbränner cirka 500 kcal när jag cyklar tur/retur jobbet. 7000 nedragna kalorier är ett kilos viktnedgång. Alltså måste jag cykla i 62 dagar (allt annat lika) för att gå ner ett kilo.

Det är för långsamt.

Om jag lägger på 30 minuters promenad per dag tar det 47 dagar.

Eller kan jag ha passivt sex 15 timmar om dagen. Då är jag färdig om 22 dagar. I alla fall om man ska tro på Kellogg´s.

Nä, det blir nog att äta mindre också.