Tiden går så himla långsamt. Jag snirklar runt på mina favoritbloggar flera gånger om dagen som värsta stalker. Förlåt alla som känner sig förföljda...

Familjerätten har inte behagat ringa ännu. Jag misstänker att ändringarna vi vill göra i medgivandet kommer orsaka oss mest möda och oro. 

Vi har inte tagit itu med välsignelsen. Vet inte riktigt vad vi väntar på men tror att jag vill prata med någon socialsekreterare på Familjerätten så vi kan få en tidsplan.

Vi ser fler och fler fördelar med att försöka få ett syskonmedgivande. En stor fördel är att vi kan ta föräldraledigt för varsit barn och vara hemma alla tillsammans. Drömmen hade varit ett år, men ett halvår är också ok.

Funderar en del på jobbet och vad jag ska göra efter årsskiftet. Vet inte ens var min anställning hör hemma när projektet tar slut. Det har inte varit aktuellt att tänka på det så mycket tidigare - det har bara rullat på med nya projekt. Ett problem är att det jag vill ägna mig åt inte finns i Malmö, bara i Stockholm och Linköping. Och Köpenhamn. Ska be om ett samtal med personalansvarig i regionen. Funderar alltmer på att lägga adoptionskorten på bordet eftersom det påverkar mina möjligheter och rörlighet. Eftersom jag inte vill eller kan flytta till Stockholm eller LInköping återstår bara Danmark. Och där vill jag inte börja jobbar eftersom föräldraförsäkringen då försämras drastiskt. Jag har inte betalat skatt i Sverige i över 20 år för att på upploppet missa en av finesserna med att arbeta i Sverige.  

Ibland släpper jag på lite otillåtna tankar. Tankar som är extremjobbiga att konfronteras med. För en stund sedan tänkte jag: 

"Din fjantiga dummerjöns - varför anstränger du dig och hoppas så mycket på adoptionen - den kommer ju ändå inte att bli av!"

För att genast eliminera tanken försökte jag visualisera mig och Darlingen med ett eller två barn från Taiwan. Det gick inget vidare. Jag såg nämligen i-n-g-e-n-t-i-n-g. Det var helt blankt. 

Nu sitter jag här och känner mig störd och undrar vilket betydelse jag ska tillmäta tanken och oförmågan att visualisera.

Därifrån jag sitter och jobbar kan jag se min Darling. Han jobbar som värsta Marstrands-fånge. Han "gräver" nämligen en rabatt. En korrekt benämning är nog "hackar" rabatt.

Tanken är att vi ska plantera ett träd i en av rabatterna runt gräsmattan. Dessvärre hade vi lyckats förtränga den lilla detaljen att det är blålera 30 cm ner. Det går inte att gräva. Det är STENHÅRT och dränerar noll. Jag tror inte längre på en bondsk romantisk trädgård med silande bladverk.

Jag har beordrats att googla och ringa lokala växtbutiken för att undersöka hur djup en rabatt måste vara. Stora träd måste ha minst 1 -1,5 meter. Det blir inget stort träd.

För en liten stund sedan vätskade jag Darlingen med lite jordgubbssaft. Han såg sammanbiten ut där han stod i gropen och mätte. "66 centimeter" förkunnade han. Jag klappade hans sjöblöta rygg och hade inte hjärta att säga att det inte bara är djupet som räknas utan även bredden. 

Vi får helt enkelt välja ett pyttelitet träd. Kanske en bonsai.

Så har jag då pratat med Berit på BFA. Och fått lite mer att tänka på:

Man är petiga med ekonomin in Taiwan vilket kräver extraintyg från socialsekreterare, intyg från revisor och utdrag från bank. Men man ska undvika att ange siffror i sin utredning eftersom det kan ge upphov till frågor.

Om vi varit gifta i 2 år hade vi idag kunnat skicka våra handlingar om ca en månad. Det känns konstigt att vara så nära men ändå så långt borta. Vis av erfarenhet så vet jag hur mycket som kan hända på kort tid i adoptionsvärlden. Man har inte riktigt koll på köläget eftersom det kösystemet i Taiwan nyligen ändrats. Man har numera 3 köer - en kö för 0-2 år, en kö för 2-5 år och en kö för äldre barn och SN.

De som har haft syskonmedgivande har fått syskon. Tror hon sa något om 4 av 10.

BMI 30 krävs. Oj då.

För att underlätta för äldre barn att knyta an till oss och vi till dem anordnas Skype konferenser där man får titta på varandra och prata med varandra. Snacka om att det måste kännas som en konstig historia...

Åh vad det känns skönt att kunna GÖRA något. Fast det förutsätter förstås att Familjerätten hör av sig snart. Ja just det... steg 1 är ju välsignelsen. Det blir nog en stillsam historia. Darlingen tyckte att vi kunde göra det på egen hand, dvs prästen, jag och Darlingen. Ingen mer.

Jag funderar en del på om man måste vara finklädd inför Gud. Jag frågade Darlingen om man kunde gifta sig i jeans och Odd Molly tunika. Han visste inte.

När jag ändå hade ångan uppe ringde jag också till vår församling.

Att välsigna ett äktenskap verkar vara en mycket flexibel historia. Man kan välja något som liknar den kyrkliga vigseln fast utan ja:et. Men man kan också välja andaktsrummet eller någon helt annanstans. Vi kan ha gäster och vi kan vara själva.

Det var bara att ringa när vi hade bestämt oss.

Det enda smolket i bägaren var mina egna känslor. En liten filur på min högra axel säger "jasååå... nu passar det visst!". Hoppas inte prästen dömer oss lika hårt utan är mer förlåtande i sin inställning.

Jag har egentligen inget emot kyrklig vigsel förutom att jag tycker att det blir lite pompöst. Jag har en smärre låsning när det gäller stora begivenheter såsom konfirmation, dop, vigslar, studentfester, jämna födelsedagar... ALLA födelsedagar.

Men jag är i alla fall lättad över att denna biten gick hyfsat smärtfritt. Jag ska bara brotta ner filuren.

Idag ringde jag Familjerättsbyrån för att sondera terrängen om ändrat medgivande och lite mindre ändringar som måste göras i hemutredningen. Vår familjerättssekreterare är tjänstledig hela 2009. Eller har slutat. Det var lite oklart vad som gällde.

Efter diverse omringningar hamnade jag till sist hos en person som fördelar adoptionsärenden. Hon tog våra uppgifter och skulle be någon ringa upp.

Känns sådär. Helt enkelt inte alls bra. Hoppas känslan kommer på skam.

Det är nog tur att vi är ute i god tid....

Igårkväll mailade jag BFA om några frågor. Idag kl 8.24 fick jag svar. Ett långt och utförligt svar. Jag måste säga att jag är IMPONERAD!

Jag fick tydliga svar på de ställda frågorna och vi har så smått börjat fundera på logistiken kring ändringarna.

Det första som måste ske är att vi välsignar vårt äktenskap. Sedan måste vi kontakta Familjerätten för att ändra några meningar om vår syn på religion, ändra medgivandeålder och ev. lägga till syskonmedgivande. Lite pyssel med nödvändigt pyssel om vi ska kunna hoppas på familj.

Just nu är syskonmedgivandet det jag funderar mest på. Orkar vi? Har vi råd? Har vi plats? Jag vill vara säker på att syskontanken är välgrundad och inte bara taktisk. När jag låter tanken snabbt flasha förbi är första tanken: "det klarar vi inte". Men när jag ägnar tanken lite fördjupning så ser jag fördelarna. På något sätt känns det ok att låta Gud (eller ödet om man så vill) avgöra om vi blir flerbarnsföräldrar på en gång. Dessutom är det min fasta övertygelse att adopterade barn behöver syskon. Särskilt som vi kommer att vara s k äldre föräldrar.

Jag tänker fortfarande på Landet. Men samtidigt måste vi försöka maximera våra chanser. OM vi får adoptera ett barn från Taiwan så ligger Landet kvar. Och vi får därmed en liten frist och kan - om vi vill och vårt första barn är ett ensambarn - ansöka om medgivande för ett syskon. Då kommer vi ha ett könummer som heter duga :-). Enligt riktlinjerna kan undantag från 42 års gränsen göras om det gäller medgivande för syskon. Fast jag vet inte hur mycket äldre man kan vara. Nåja... det kanske aldrig blir aktuellt om vi ansöker om syskonmedgivande redan nu...

En sak som är säker är att jag kommer fortsätta att följa Landets kölista...

Jaha... vi måste få vårt äktenskap välsignat för att Taiwan ska gilla oss.

Och väntetiden är inte 18-24 månader. Den är ca 24 månader.

Vi är ständigt steget efter.