Alla inlägg under oktober 2008

Av Pipe Line - 31 oktober 2008 13:10

Jag örlade iväg till Indiska på lunchen. I ärende att köpa små nätta glas med gulddekor, slingeri och vackra färger. Det är tänkt att de ska vara glöggmuggar i december. Det var nog i tidigaste laget.


Istället fann jag ytterligare ett våningsfat. Denna gången en röd skapelse i två våningar med ganska djupa och urskurna våningar. Där ska julnötterna placeras.


Det är mitt tredje våningsfat på kort tid. Jag måste sluta köpa sånt. Lyckan ligger verkligen inte i ett våningsfat.


Men det var billigt. 129 kr.


Häpp.

ANNONS
Av Pipe Line - 30 oktober 2008 12:49

Bonusen har höstlov. Han anlände till oss två ruggugglor i lördags. Vi blir inte av med förkylningarna - vi snorar, hostar och fräser som om vi vore nyförkylade och inte 1,5 veckas förkylda. Vi hade en mysig helg även om vi fick ställa in en utflyktsplan till Danmark pga. vissenhet. Lugn och ro. Det enda som hände var att jag jobbade en förfärlig massa. Typ både lördag och söndag. Förutom när vi åkte till Byggaren för att inspektera smidet som ska sättas upp på huset och vid källartrappan.


Därefter har jag jobbat hela veckan och Darlingen varit hemmapappa. Han har fått sin beskärda del av föräldraskap denna veckan. Jag tror inte att han suttit ner många minuter. Han fixar hemma, handlar mat, städar, tvättar, går på bio, löser dataproblem, betalar räkningar, spelar dataspel, leker krigslekar, lagar luncher, ringer samtal som borde ringts för länge sedan, tar hand om lekkamrater, hjälper kompisar att flytta, bjuder vänner och släkt på middagar, byter däck, fixar trådlöst nätverk...


Idag är jag hemma. Jag tog ledigt för att tillbringa dagen med Darlingen och Bonusen. Nu sitter jag här själv - Darlingen sover och Bonusen leker hos lille Hjortkillen. Natten var sisådär eftersom vi båda två är täppta i näsan och sover dåligt. Dessutom hade vi en högsnarkande 4.åring Kusin några meter bort i Bonusens rum.


Högsnarkande Kusin sov alltså här i natt. Bonusen var inte begeistrad. Han tar pliktskyldigast hand om sin Kusin, bygger kojor och leker kurragömma men vi kan se på honom att han svårt att bli engagerad och tycka det är roligt. Han ser alltsom oftast ganska uppgiven ut. Hade han varit en tjej hade han förmodligen ömmat lite mer för sin Kusin men han verkar mest vara besvärad över den dyrkan han utsätts för och som Farmor, Faster och Kusin överöster honom med. Det är ganska förpliktigande för en 10-åring lillkille att vara IDOL och få höra det 20 gånger på en kväll. I alla fall när man helst vill leka med jämnåriga, spela dataspel, gå på bio eller mysa mellan oss i soffan. Allt annat inkräktar.


Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det hela. Vi försöker undvika kusinövernattningar men Faster och Farmor kuppar in Kusinbarnet genom att säga att hon bestämt själv. Ingen frågar oss om det är ok med Bonusen eller med oss. Och vad i hela friden skulle vi säga?


Igår när Kusin skulle lägga sig dök nya fakta upp på banan. Faster skulle gå på utbildning och var inte hemma förrän sen eftermiddag. Farmor skulle klippa sig kl 13. Så kunde Kusin stanna här till eftermiddagen? Jag, Darlingen och Bonusen blev knäpptysta. Till sist fick jag rädda oss. Det var inget kul eftersom det var mycket tydligt att de inte förstod att min lediga dag inte kunde inkludera en 4-åring. Jag tror att de tror att Bonusen uppskattar Kusin lika mycket som hon uppskattar honom. De förstår nog inte hur det är att tidvis jobba så mycket som jag gör. Vi har nästan ingen tid för oss själva - antingen är det mitt jobb eller är det sociala evenemang för att Bonusen ska hinna träffa de "viktigaste" när han är här. Dessutom kommer vi inte själv få träffa Bonusen förrän efter jul - han ska till Australien och Thailand i flera veckor.  


Det är svårt. Och ger mig en liten inblick i hur det är att vara förälder. Hur i hela friden skyddar man sitt barn från oönskade övernattningsgäster? Vi ska klura lite på det framöver. Problemet är att inte ens vi kommer till tals. Allt bestäms över vårt huvud. Vi bjöd inte dem själv eftersom vi inte kände oss friska och pigga - de kom ändå. Vi hade inte en tanke på att ha nattgäst - en 4-åring bestämde att hon ville sova över och hennes mamma la inte in sitt veto. Vi skulle hitta på något tillsammans vi tre idag - vi blev barnvakter mot vår vilja istället. Och när vi protesterar så tydligt och snyggt vi kan får vi höra "Vad ska ni göra som är så viktigt imorgon?"


Satan vad släkt kan vara jobbig.


ANNONS
Av Pipe Line - 25 oktober 2008 11:55

När vi såg adoptionsprogrammet på dansk TV i veckan reagerade jag väldigt start på att det engelska paret som adopterade en flicka från Kina talade om första- och andrahandsval.


Paret gjorde en ganska stor sak av att adoption var deras förstahandsval. Som om de vore något slags übermensch som valt bort att försöka få barn på egen hand eller genomgå IVF. Som om alla som försöker bilda familj på andra sätt innan de adopterar är sämre människor.


Jag är svårt trött på sådana diskussioner. Jag tycker att det är ganska naturligt att försöka få barn på egen hand först. Och IVF i andra hand. Och adoption i tredje hand. Det är enkelt att krypa till sängs och få barn. Det är relativt enkelt men något kostsamt att genomgå IVF. Det är långsamt, dyrt och osäkert att adoptera. Inte i något fall kan man vara säker på att det bli ett barn. Alla sätten är fullgoda alternativ till att bilda familj. De behöver inte rangordnas. Det finns inget bättre eller sämre sätt. Det finns bara olika sätt. Barnen blir lika älskade oavsett hur de kommer till.


Det märkliga är att de som talar om förstahands- och andrahandsval nästan alltid kan bli biologiska föräldrar. Varför är det så viktigt för just dem att diskutera i första- och andrahandstermerna? Varför kan de bara inte stå för sitt beslut utan att tjoa om det? Konstigt nog säger samma människor aldrig något om att provrörsbebisar är ett andrahandsval. Ändå är det ju precis vad det är - man provar först själv och tar hjälp av IVF när det inte funkar. Samma väg som man går när man vill adoptera. Målet är detsamma - man vill bilda familj. Vägen dit är olika. Varför måste man då stoppa i halsen på alla andra att man faktiskt väljer bort biologiska barn till förmån för adoption?


Min teori är att de som diskuterar utifrån första- och andrahandsval själva värderar biologiska och adopterade barn olika. Annars hade de ju inte behövt värdera de val människor gör för att bilda familj. Jag kommer även i fortsättningen se rött när folk börjar diskutera första- och andrahandsval när det gäller familjebildning. För de framtida barnens skull borde diskussionerna bannlysas. Eller rättare sagt - vari ligger ändamålet med diskussionen? Det kan bara handla vuxna otillräcklighetskänslor och vuxnas värderingar. Om föräldrarna värderar olika sätt att bilda familj kommer deras uppfattning att överföras till deras barn. Omedvetet. Det är föräldrarnas skyldighet att bemöta sitt barns behov av bekräftelse - det kvittar om barnet kommit till naturligt, med IVF (eller ägg- eller spermiedonation) eller adoption. Föräldrarnas skyldigheter är desamma oavsett var barnets liv har uppstått och på vilket sätt. Då funkar det inte att sitta fast i en så snäv tankebana som första- och andrahandsval. Alla lever sitt liv. Alla fattar de beslut de måste fatta. Alla anpassar verkligheten så att det känns bra för dem. Det är helt naturligt. Man ska bara våga stå upp för sina handlingar också!


Av Pipe Line - 25 oktober 2008 11:08

Har inte haft ork att formulera mig i på ett tag. Har haft nog med formuleringar i jobbet. Det är stressigt nu. Jag har varit hemma två dagar men istället för att ligga nerbäddad har jag jobbat över min kapacitet. Igår hade jag dånande migrän så jag varvade telefonmöten med att vomera på toaletten. Vilken mardröm. Darlingen - som också är hemma och är sjuk - flydde ner till källaren, stängde dörren och tittade på film hela dagen.


Vi tänker mycket på vår adoption. Vi kommer att få nytt medgivande men gillar inte det nya regelverket där ingen ålder anges i medgivandet. Nu har det dykt upp lite nya tankar som vi inte tänkt tidigare. De håller på att processas för fullt. De nya tankarna kan innebära att vi behåller vårt nuvarande medgivande. Darlingen ska ringa organisationen på måndag och fråga vilka möjligheter vi har om vi vill skicka nu. Antagligen inte så många men vi börjar ju få hyfsad kötid så det kanske finns någon öppning.


För Vietnam stängdes dörren den 23 oktober. Regeringens beslut verkar grunda sig på hur andra europeiska länder gör samt rapporten som låg till grund för att USAs och Vietnams samarbete upphörde. Man tar det säkra före det osäkra. Danska Danadopt står frågande inför det svenska förhållningssättet. Igår stod det på deras hemsida att de startat 12 (!) familjer i Vietnam. Kanske inte så konstigt eftersom Danmark snart är det enda landet som har ett fungerande samarbete med Vietnam. Det känns sunkigt och orättvist att man bedömer Vietnam på så olika sätt. Efter att ha jobbat så mycket med danskar så kan jag se att skillnaden på danskt och svenskt synsätt går igen överallt. Svenskar är försiktiga, kalkylerande, konsekvensorienterade, worst case-scenariodrivna. Danskarna kör så det ryker, struntar i morgondagen - det får man fixa i efterhand, föga omvärldspåverkade och "sig själva nock".


På tal om Danmark såg vi en adoptionsdokumentär på danskt TV i veckan. Mycket intressant. Man följde 3 familjer som skulle adoptera, ville adoptera och hade adopterat.


Ett amerikanskt par hade adopterat två barn från Sibirien. Mamman var sjuksköterska och familjen hade två biologiska barn. Man ville dela med sig av sitt liv och välfärd (yeck för sådana argument). Det slutade oerhört tragiskt. Anknytningen till det ena barnet (sonen) - som hade något slags SN - fungerade mycket dåligt. En dag skållade pappan sin son under ett bad. Förmodligen var det en ytterst medveten handling. Föräldrar försökte dölja dådet och skötte sin son hemma i fem dagar. Det slutade med att sonen dog av brännskadorna och föräldrarna fick mångåriga fängelsestraff. Vi satt som förstenade. Trodde inte våra öron och ögon. Vilken oerhört tragedi.


En ung engelsk kvinna hade arbetat på barnhem i Rumänien i några år ville adoptera en autistisk pojke som hon fungerat som mamma för under flera år. De rumänska myndigheterna såg inte alls positivt på att adoptera bort ett barn utanför landet. Plötsligt dök den biologiska mamman upp på banan och ville ha tillbaka sin son. Hon var alkoholiserad, hade många barn (varav en dotter var 13 år och alkoholiserade redan) och bodde i ett läger för romer. Den unga engelska kvinnan tyckte att mamman hade förverkat sin rätt som förälder eftersom hon hade övergett honom och inte brytt sig om honom under flera års tid. Dessutom var kvinnan rädd att den lille pojken - med sin autism - inte få samma möjligheter till drägligt liv som hon kunde erbjuda honom i England, där hon hade för avsikt att få vård för hans autism. I del två får vi förhoppningsvis veta hur det gick.


Ett engelskt par adopterade en 18 månaders flicka från Kina. Det var hjärtknipande att se hennes förvirring när hon träffade sina föräldrar första gången. Både jag och Darlingen fick en klump i magen när vi försökte visualisera att vi skulle bli föräldrar till ett barn som skulle vara ännu äldre - kanske upp till 5 år om vi höjer vårt medgivande. Ett äldre barn förstår så oändligt mycket mer av det som händer runt omkring dem. Barnet förväntas lämna allt som är känt och bekant (kompisar, miljö, barnhemspersonal, land...) och följa med oss - okända människor som luktar, låter och ser ut som något de aldrig tidigare har sett.


Det är bra med adoptionsprogram. Det får oss att tänka ett varv till. De utmanar våra invanda tankemönster och tvingar oss till omvärderingar eller förstärker det vi redan tycker.




Av Pipe Line - 22 oktober 2008 21:03

Vi var på fest i lördags. En massa vuxna med en bunke bäbisar. En del var snuviga. Nu är jag och Darlingen FULLKOMLIGT däckade i riktig genuin förkylning. Vet inte vad det var jag hade förut - men det var inget som var i närheten av det jag har nu.


Nu har jag varit krasslig sedan vi kom hem från Rom. Jag är så sur att hälften kunde vara nog. Idag fick jag tips om linfröolja. Kan vara värt att testa.

Av Pipe Line - 19 oktober 2008 16:06

Soffan har flyttat ut för gott. Den lämnade kvar 1.500 kr och minnen från en svunnen singeltid. Jag tror att den får det bra hos sin nya famlij. Den får tre andra Stockholmssoffor som kompisar. Jag känner mig som värsta businesskvinnan som säljer saker på Blocket. Jag rentav bröstade upp mig betänkligt när köparen inte ens prutade. Hela handeln var över på några sekunder utan att rättrådiga lilla jag ens hann tänka "kvitto".


Nu är en soffepok i mitt liv över. Jag ansåg mig nödgad att prata soffminnen en lång stund med Darlingen. Han var inte så engagerad. 


Han är inte heller så engagerad i mina försök att få honom att delta i Postkodmiljonären. Trots att jag med dramaqueenaktigt darrande underläpp sagt till honom att han förnekar mig en miljon genom att inte delta. Sedan brukar jag salta lite extra med att han minsann vann 250 000 kr till sin exfru. För det är alldeles sant. 


Men Darlingen är kallsinnig. Han flinar när jag säger att förnekar mig en miljon. Sedan brukar han skratta högt när jag tar på mig min mest trumpna min och säger "Du älskar inte mig". "Joho... det gör jag visst", säger han. "Näe... gör du ju inte... bevisa det då!".


Och så håller vi på.


Det är ganska tjatigt.


Och tröttsamt att inte få sin vilja igenom.


Nu ska jag och mina hjärnceller ladda om för nya övertalningsförsök. Man har helt enkelt olika fallenheter. Han är klok. Jag är manipulativ.


  



Av Pipe Line - 17 oktober 2008 12:25

För en stund sedan kom posten. Familjerätten har skickat ett brev till oss. Till vår gamla adress. Den kom idag - med eftersändningen.


Brevet bestod i en kopia ur Socialstyrelsens nya handbok där familjerättssekreteraren markerat att en höjning av medgivandeålder innebär ett nytt slutligt beslut med ny giltighetstid på två år från det att det sistnämnda beslutet fattades.


Hon skriver dessutom:


"Var vänliga och ta kontakt med mej i god tid inför när ni vill ha det nya medgivandet. Beklagar att jag oroade er i onödan, men hellre det än att ge falska förhoppningar".


Hon har förvisso rätt. Bättre att oroa än att ge falska förhoppningar. Och den positiva bieffekten av hela historien är att jag och Darlingen numera är mycket insatta i regelverket kring ålder och intyg kontra nytt medgivande. Men resan är inte slut här. Brevet innehållet nämligen inte en stavelse om vår ålder och det faktum att Darlingen precis passerat 43 år. I värsta fall kan vi få en ny kalldusch när vi bestämmer oss för att kontakta henne för nytt medgivande. Vi vågar inte vänta för länge. Ändå vill vi skjuta det så nära vår tvååriga äktenskapsdag som möjligt. Vi har liksom ingen nytta av vårt medgivande förrän i april och då behöver det vara giltigt så länge det bara går....


Dessutom har det tillsatts en särskild utredare som ska göra en allmän översyn av reglerna om adoption i 4:e kap föräldrabalken. Uppdraget ska presenteras senast 1 juli 2009. Kan den komma att innehålla något om ålder? Vilka är oddsen för att den presenteras för 1 juli 2009 (= kan få stor påverkan på oss om vi inte fixat vårt nya medgivande och utredningen sätter fokus på sådant som har med ålder att göra). Jag har maila Justitiedepartementet idag för att få reda på vad utredaren heter och hur jag kommer i kontakt med personen.

Av Pipe Line - 17 oktober 2008 11:18

Idag skriver AC på sin hemsida att Socialdepartementet och MIA besökt Vietnam för att utvärdera samarbetet. På danska AC finns en reserapport från Vietnam där det står:


"AC Børnehjælp er dog bekymrede for udviklingen inden for adoptionsområdet i Vietnam. Det ser ikke ud til at myndighederne helt har kontrol med adoptionsarbejdet, hvilket ikke er på grund af manglende vilje hertil. De forsøger at gøre hvad de kan, og de er for tiden i gang med at lave en ny adoptionslovgivning, som dog først forventes færdig i 2010. Vi håber på, at der bliver styr på adoptionsarbejdet på sigt, men indtil videre kan vi konstatere at vores arbejde fungerer på ordentlig vis."


Det finns alltså rejäla problem i Vietnam när det gäller adoptioner. Jag hoppas att jag har fel men jag tror att det är stor risk att man stänger ner Vietnam tills den nya adoptionslagen är färdig 2010. Om det blir så kommer det bli kaos i adoptiosnvärlden. Mängder av köande kommer att förlora sina möjligheter att någonsin bilda familj. Vietnam är det enda land där ensamstående likställs med par. Vietnam är också ett av få länder som accepterar sjukdomshistorier hos adoptanterna. Många som köar till Vietnam har inga andra möjligheter att bilda familj. Och Sverige är inte det enda land som har avtal med Vietnam... vart ska alla som inte själv kan få barn bli av med sina familjedrömmar? Alla länders köer kommer att korkas igen.


Vi köar mest för syns skull i Vietnam. Det har aldrig varit realistiskt för oss att komma fram i Vietnam kön. Men vad händer med alla andra i kön? Strömmar de över till nya länder? KAN de ens strömma över eller är Vietnam deras enda möjlighet? Hur påverkar det AC resp. BFA där vi är medlemmar? Och framförallt - vad händer med alla barn i Vietnam som verkligen behöver föräldrar?


Detta är en mardröm. Idag har jag nästintill gett upp hoppet om att vi kommer kunna adoptera. Är det inte det ena så är det det andra. 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se