När jag tänker ett adoptionsland tänker jag indirekt på ett kön. Pojke när jag tänker på Colombia. Flicka från Taiwan. Flicka från Kina. Pojke från Thailand. Pojke från Sydkorea. Flicka från Bolivia. Pojke från Etiopien. Flicka från Sydafrika. And so on.

Jag VET att det saknar grund i verkligheten. Och så tänker jag på en debatt jag läste på Familjeliv för ett tag sedan. Om kön och förväntningar i adoptionssammanhang.

Jag kan inte hetsa upp mig över att folk önskar ett visst kön. Det är helt naturligt. Vad som inte är naturligt är att inte tänka alls på könet. Att inte ha några som helst föreställningar och drömmar om hur det kommer att bli. Jag räds inte mina tankar om att jag tänker Flickmamma när jag tänker på mig som Mamma. Det innebär inte att jag blir en dålig mamma till en Pojkbatting. Det är två helt olika saker för min del. Föreställning (eller dröm om man så vill)och verklighet.

Så varför är det så många som idiotförklarar människor som önskar sig att barnet ska ha ett visst kön i adoptionssammanhang? Lika många har väl en föreställning om vilket kön ett biologiskt barn kommer att ha? Det är inget man behöver känna skam över. Är könsfundamentalisterna rädda för att barnet kommer att få reda på att hans/hennes kön inte stämde med föreställningsbilden? Eller är de rädda för att föräldrarna inte kommer att klara av att övertyga sitt barn - om barnet får reda på att de avviker från föreställningsbilden - att han/hon är det ENDA RÄTTA barnet?

Eller handlar det om  något så enkelt som självkänsla hos könsfundamentalisten? Min tes är att de med fördömande människor ofta är de som har sämst självkänsla. De behöver ta avstamp i andra människor för att hantera sitt eget liv. De tycker, tänker och dividerar. Men egentligen är det sig själv de borde ta itu med och bataljera med.

Och varför är så många pojkmammor som reagerar så negativt på att det finns folk som önskar sig en flicka? Jag kan inte låta bli att tänka att pojkmammorna kanske hade en dröm om en flicka som de fått kväsa. Och att de därför måste kväsa andra. `

Igår var det dags att besöka Tantelantan och få perenner. Jag var faktiskt inte speciellt hågad eftersom jag är grund och botten är en mycket lat person som hellre köper nytt än delar, rensar och duttar. Däremot är min mor en riktig "tillvaratagare" och har koll på allt som har med trädgård att göra. Hon och pappa blev därför inringda med lockrop om middag. Mamma är ingalunda dum så hon förstod att det skulle bli en arbetsdag. Och det blev det.

Första åkte vi till Tantelantan, delade, grävde, mördade mördarsniglar, drack kaffe och språkade om ditten och datten. När vi for hem med flera kassar fulla av strandiris, blåklockor, fingerborgsblommor, nävor, funkior, violer, nattvioler å sånt hade Darlingen och pappa genomfört stordåd i trädgården genom att förbereda rabatterna. Dessutom hade de hackat fram en ny rabatt som följer den framtida cirkelrunda gräsmattan. När vi stod och beundrade deras verk kom Anderslövaren förbi för att säga hej. Det hela slutade med att alla 5 var djupt sysselsatta i vårt trädgårdsanläggande.

Så nu har jag en hel babyrabatt med växter som ska frodas och bli tonåringar nästa vår. Inramningen med smågatsten till den cirkelrunda gräsmattan är klar. En stor rabatt vid gräsmattan är utgrävd och fylld med matjord. Dessutom började gatukontoret med att färdigställa trottoaren framför vårt hus i veckan.

Vi var makalöst nöjda med oss själv när vi i kvällningen gick in för att äta middag, dricka rödtjut, tända ljus och brasa och kolla på "Stjärnor på is". Darlingen och jag är extremt nöjda och oerhört tacksamma för den hjälp vi fick igår. Det finns ett liiiiitet hopp om att vi trots allt ska kunna rulla ut en gräsmatta i år. Kanske nästa helg. En fördel av att bo i södraste Sverige.

Idag ska vi äta söndagsmiddag på Östarp med hela familjen. Pappa har fyllt år och nu är alla friska nog att fira. Det ska bli jättetrevligt.

Fast först ska jag sova lite till. Vinglade upp kl 7 och var jättevaken. Nu är tidningen läst och magen full av frukost. Och jag lite dåsig.