När vi såg adoptionsprogrammet på dansk TV i veckan reagerade jag väldigt start på att det engelska paret som adopterade en flicka från Kina talade om första- och andrahandsval.

Paret gjorde en ganska stor sak av att adoption var deras förstahandsval. Som om de vore något slags übermensch som valt bort att försöka få barn på egen hand eller genomgå IVF. Som om alla som försöker bilda familj på andra sätt innan de adopterar är sämre människor.

Jag är svårt trött på sådana diskussioner. Jag tycker att det är ganska naturligt att försöka få barn på egen hand först. Och IVF i andra hand. Och adoption i tredje hand. Det är enkelt att krypa till sängs och få barn. Det är relativt enkelt men något kostsamt att genomgå IVF. Det är långsamt, dyrt och osäkert att adoptera. Inte i något fall kan man vara säker på att det bli ett barn. Alla sätten är fullgoda alternativ till att bilda familj. De behöver inte rangordnas. Det finns inget bättre eller sämre sätt. Det finns bara olika sätt. Barnen blir lika älskade oavsett hur de kommer till.

Det märkliga är att de som talar om förstahands- och andrahandsval nästan alltid kan bli biologiska föräldrar. Varför är det så viktigt för just dem att diskutera i första- och andrahandstermerna? Varför kan de bara inte stå för sitt beslut utan att tjoa om det? Konstigt nog säger samma människor aldrig något om att provrörsbebisar är ett andrahandsval. Ändå är det ju precis vad det är - man provar först själv och tar hjälp av IVF när det inte funkar. Samma väg som man går när man vill adoptera. Målet är detsamma - man vill bilda familj. Vägen dit är olika. Varför måste man då stoppa i halsen på alla andra att man faktiskt väljer bort biologiska barn till förmån för adoption?

Min teori är att de som diskuterar utifrån första- och andrahandsval själva värderar biologiska och adopterade barn olika. Annars hade de ju inte behövt värdera de val människor gör för att bilda familj. Jag kommer även i fortsättningen se rött när folk börjar diskutera första- och andrahandsval när det gäller familjebildning. För de framtida barnens skull borde diskussionerna bannlysas. Eller rättare sagt - vari ligger ändamålet med diskussionen? Det kan bara handla vuxna otillräcklighetskänslor och vuxnas värderingar. Om föräldrarna värderar olika sätt att bilda familj kommer deras uppfattning att överföras till deras barn. Omedvetet. Det är föräldrarnas skyldighet att bemöta sitt barns behov av bekräftelse - det kvittar om barnet kommit till naturligt, med IVF (eller ägg- eller spermiedonation) eller adoption. Föräldrarnas skyldigheter är desamma oavsett var barnets liv har uppstått och på vilket sätt. Då funkar det inte att sitta fast i en så snäv tankebana som första- och andrahandsval. Alla lever sitt liv. Alla fattar de beslut de måste fatta. Alla anpassar verkligheten så att det känns bra för dem. Det är helt naturligt. Man ska bara våga stå upp för sina handlingar också!

Har inte haft ork att formulera mig i på ett tag. Har haft nog med formuleringar i jobbet. Det är stressigt nu. Jag har varit hemma två dagar men istället för att ligga nerbäddad har jag jobbat över min kapacitet. Igår hade jag dånande migrän så jag varvade telefonmöten med att vomera på toaletten. Vilken mardröm. Darlingen - som också är hemma och är sjuk - flydde ner till källaren, stängde dörren och tittade på film hela dagen.

Vi tänker mycket på vår adoption. Vi kommer att få nytt medgivande men gillar inte det nya regelverket där ingen ålder anges i medgivandet. Nu har det dykt upp lite nya tankar som vi inte tänkt tidigare. De håller på att processas för fullt. De nya tankarna kan innebära att vi behåller vårt nuvarande medgivande. Darlingen ska ringa organisationen på måndag och fråga vilka möjligheter vi har om vi vill skicka nu. Antagligen inte så många men vi börjar ju få hyfsad kötid så det kanske finns någon öppning.

För Vietnam stängdes dörren den 23 oktober. Regeringens beslut verkar grunda sig på hur andra europeiska länder gör samt rapporten som låg till grund för att USAs och Vietnams samarbete upphörde. Man tar det säkra före det osäkra. Danska Danadopt står frågande inför det svenska förhållningssättet. Igår stod det på deras hemsida att de startat 12 (!) familjer i Vietnam. Kanske inte så konstigt eftersom Danmark snart är det enda landet som har ett fungerande samarbete med Vietnam. Det känns sunkigt och orättvist att man bedömer Vietnam på så olika sätt. Efter att ha jobbat så mycket med danskar så kan jag se att skillnaden på danskt och svenskt synsätt går igen överallt. Svenskar är försiktiga, kalkylerande, konsekvensorienterade, worst case-scenariodrivna. Danskarna kör så det ryker, struntar i morgondagen - det får man fixa i efterhand, föga omvärldspåverkade och "sig själva nock".

På tal om Danmark såg vi en adoptionsdokumentär på danskt TV i veckan. Mycket intressant. Man följde 3 familjer som skulle adoptera, ville adoptera och hade adopterat.

Ett amerikanskt par hade adopterat två barn från Sibirien. Mamman var sjuksköterska och familjen hade två biologiska barn. Man ville dela med sig av sitt liv och välfärd (yeck för sådana argument). Det slutade oerhört tragiskt. Anknytningen till det ena barnet (sonen) - som hade något slags SN - fungerade mycket dåligt. En dag skållade pappan sin son under ett bad. Förmodligen var det en ytterst medveten handling. Föräldrar försökte dölja dådet och skötte sin son hemma i fem dagar. Det slutade med att sonen dog av brännskadorna och föräldrarna fick mångåriga fängelsestraff. Vi satt som förstenade. Trodde inte våra öron och ögon. Vilken oerhört tragedi.

En ung engelsk kvinna hade arbetat på barnhem i Rumänien i några år ville adoptera en autistisk pojke som hon fungerat som mamma för under flera år. De rumänska myndigheterna såg inte alls positivt på att adoptera bort ett barn utanför landet. Plötsligt dök den biologiska mamman upp på banan och ville ha tillbaka sin son. Hon var alkoholiserad, hade många barn (varav en dotter var 13 år och alkoholiserade redan) och bodde i ett läger för romer. Den unga engelska kvinnan tyckte att mamman hade förverkat sin rätt som förälder eftersom hon hade övergett honom och inte brytt sig om honom under flera års tid. Dessutom var kvinnan rädd att den lille pojken - med sin autism - inte få samma möjligheter till drägligt liv som hon kunde erbjuda honom i England, där hon hade för avsikt att få vård för hans autism. I del två får vi förhoppningsvis veta hur det gick.

Ett engelskt par adopterade en 18 månaders flicka från Kina. Det var hjärtknipande att se hennes förvirring när hon träffade sina föräldrar första gången. Både jag och Darlingen fick en klump i magen när vi försökte visualisera att vi skulle bli föräldrar till ett barn som skulle vara ännu äldre - kanske upp till 5 år om vi höjer vårt medgivande. Ett äldre barn förstår så oändligt mycket mer av det som händer runt omkring dem. Barnet förväntas lämna allt som är känt och bekant (kompisar, miljö, barnhemspersonal, land...) och följa med oss - okända människor som luktar, låter och ser ut som något de aldrig tidigare har sett.

Det är bra med adoptionsprogram. Det får oss att tänka ett varv till. De utmanar våra invanda tankemönster och tvingar oss till omvärderingar eller förstärker det vi redan tycker.