I vårt vardagsrum ståtar nu en 42 tums platt-TV. Den är stor, fin och jättebra. Och jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till.

Igår morse skulle vi på liten inköpsrunda. Jag var inte alls mentalt inställt på att bli en massa pengar fattigare. Bara lite pengar fattigare.

Darlingen kuppade in på Ortens Expert-butik. Det var befriande att slippa vägg upp och vägg ner med TV-apparater. Det var ett väl avvägt urval i olika prisklasser och storlekar. Säljaren var en man i vår ålder som lotsade oss genom skuggor, renhet i bild, rött ljus, gult ljus, rörelse och frusna rörelser, linjer i ansikten, färgtydlighet.... Jag upptäckte att jag tyckte det var riktigt roligt även om jag lyckades slänga iväg några pinsamheter utan att jag hann filtrera mina ord. Typ att det var viktigt att fruktfatet fick plats framför tv:n.

När vi kollat på TV:ns alla fördelar övergick säljaren till att prata om att man kan visa foto om man sätter in ett minneskort i TV:n. Innan han började sa att det var några privata bilder. I precis samma stund dök två asiatiska barn upp på skärmen. "Det är mina barn", sa säljaren. Precis som vanligt när jag ser adopterade barn blir jag lite konstig inombords. Jag ville bara titta och titta. Lite stalker-aktig. Till sist dristade jag mig till att fråga i vilket land de var födda  och fick till svar att de var födda i Sydkorea. Då berättade jag att vi också hoppas på att få adoptera. Och så pratade vi en stund lom hans barn, våra möjliga landval och hur adoptionsvärlden förändrats sedan han och hans fru adopterade.

I ärlighetens namn avgjordes köpet i samma stund säljaren berättade att han hade adopterat. Just där och då förstod jag att vi skulle bli med platt-TV just den dagen. Han var godkänd som person och säljare av mig. Han var både redbar och tillförlitlig. Och jag villet titta på hans barn hela tiden.

Darlingen bara skrattade åt mig. Och bedyrade att han inte visste att säljaren adopterat men om han vetat om det skulle han tagit dit mig tidigare. Han har ju tjatat ganska länge om ny TV nu.

Ibland tror jag att folk tror att jag är galen. En gång när jag skulle köpa en ny toalettstol var urvalskriteriet att en sitsen skulle kännas kall att sitta på på. Säljaren sa att han aldrig fått den frågan förut. Å andra sidan hade jag inte blivit utbjuden av en toalettsäljare heller. Men det blev jag....

... bara sådär har jag beställt tid för välsignelse av vårt äktenskap.

27 december kommer får äktenskap nå himmelska höjder. Jordiska frödjer har det redan nått.

Vi är liiiite osäkra på exakt VAD som kommer att ske vid välsignelsen. Lite vigvatten på skulten kanske? Eller en oblat och en slurk vin? Kanske förnya löftena? Prisa Gud? Tungomål och bibelläsning? Kyrkoförhör?

Bonusen är i alla fall här så han kan följa med och utgöra moraliskt stöd. Och få sig lite kyrklighet till livs. Det skadar inte.

Tror jag ska be Fader Vår i kväll. Bara för att öva lite.

För några dagar sedan skrev jag om att Kjell Eldensjö (kd) ställt en fråga till Beatrice Ask angående adoptanters ålder. Nu har Beatrice Ask svarat.

Redan förra året deklarerade Bonusen att han ville fira nyår hos oss. Vi blev jätteglada eftersom julafton och nyårsafton normalt vikts för mamman.  Äntligen skulle vi få fira en festkväll tillsammans - dessutom på Bonusens initiativ. Styrka!

Till saken hör att Bonusen, mamman och styvpappan inom några dagar ska åka till ett land jättelångtborta för att hämta styvpappans barn. H*n ska bo i Sverige i 2 månader. För vår del har resan inneburit att vi inte kommer att få träffa Bonusen på 2 månader. Nästa gång vi ses är på Juldagen. Bonusen har visat tydligt att han tycker att det är lång tid tills vi ses. Efter novemberlovet - som han tillbringade hos oss - har han på eget inititativ ringt ofta. Första veckan ringde han varje dag. Nu har det planat ut lite men han ringer fortfarande ganska ofta. Han är dessutom mer öppen och frimodig mycket mer öppen mot oss än han varit tidigare.

Nu har vi upptäckt att hans mamma inlett något slags försåtlig manipulering om jul- och nyårsvistelsen hos oss, trots att detta varit bestämt i snart ett år. Jag misstänker att hon vill ha Bonusen hemma hos sig eftersom styvpappans barn kommer dit. Bonusen är en lämplig lekkamrat. Detta har lett till magstarka manipuleringsförsök. Min bild av bioföräldrar som vill sina barn det bästa är kraftigt tillstukad. Hon agerar på ett sätt som försätter sonen i svår lojalitetskonflikt. Bonusen är inte världsbäst på att säga vad han vill men känner man honom kan man läsa av honom. Om jag lyckats så borde väl hans mamma lyckas? .

Förra gången vi sågs sa hon - över huvudet på Bonusen - att Bonusen kanske ändrat sig angående nyår eftersom läget förändrats (läs att styvpappans barn kommer). Vi hade precis haft Bonusen i en vecka och visste att detta inte var något som han gett uttryck för. Så vi kunde med gott samvete säga nej medan Bonusen borrade in näsan i Darlingens jacka och var knäpptyst.  

Nu har uppfinningsrika mamman funnit en ny väg att manipluera. Bonusen spelar fotboll och det arrangeras en fotbollscup under nyårshelgen. Sist vi pratade med Bonusen sa han "Mamman kommer nog ringa en kväll. Hon vill att jag ska vara med i fotbollscupen. Hon säger att det är så pinsamt att säga nej till tränaren för att jag ska vara hos er".

För att vara säkra på att vi vet vad Bonusen vill pratade Darlingen igenom saken med sonen. Vi försöker pränta i honom att han alltid kan vara ärlig mot oss och säga vad som helst. Återigen fick vi ingen känsla av att Bonusens inställning om hans nyårsfirande ändrats. Det var bara ännu ett försök av mamman att manipulera sin vilja igenom. 

Jag är vansinnigt besviken på mamman. Hur kan man vilja manipulera sitt barn på det sättet. Förstår hon inte att vi genomskådar henne? Hon har inga som helst skrupler mot att försätta Bonusen i svåra valsituationen där hans lojalitet sätts på prov. SKilda föräldrar har ännu större krav på sig än samlevande föräldrar att vara vuxna situationen och inte agera på ett sätt som utsätter barnet för lojalitetskonflikter.

Vi har normalt ingen konflikt med Bonusens mamma men detta var faktiskt lite magstarkt. Inget kan ursäkta att hon försätter Bonusen i denna situationen. Varför tänker hon inte på sitt barns behov av att träffa sin pappa? Varför lyssnar hon inte på vad han säger och uttrycker? Varför är hon beredd att nonchalera hans val och önskningar för att uppfylla sina, styvpappans och styvbarnets behov på bekostnad av sin egen sons behov?

Darlingen ska ta sig ett snack med henne när hon ringer. Men jag vet att hon kommer att slingra sig och vägra erkänna sitt tilltag. Fy bubblan för sådana föräldrar. Som Bonusmamma känner man sig utsatt - se, höra men inte kunna agera på egen hand.

Ta mig tusan om inte djurskrämmorna - som jag berättade om 17 nov funkar!

Snön har haft det goda med sig att jag faktiskt kunnat utvärdera vår husdjursmotattack. Inga av de 5-6 katterna som brukar strosa genom vår trädgård och gå på planket har synts till. Inte en enda hund har kissat eller bajsat på varken hus eller tomt.

Jag har känt liiiite oro för att djuren skulle plågas av ljudet men det verkar lugnt. De bara går förbi - inga spattiga ryck, inga tvärnitar, inget ylande. De bara traskar vidare.

Jag är så nöjd. Nu kanske jag till och med vågar ställa ut krukor med små granar vid husknutarna utan att de riskerar att bli nerpinkade av grannskapets hundar.

I min högra tinning bor en liten rälig jäkel. Vid de mest olämpliga tillfällen börjar han hamra och leva om. Men jag har något som rår på honom - ett litet rosa piller. Men pillrena är hemskans dyra om man inte kommer upp i högkostnadsskydd. Typ 50 riksdaler kostar det att gå en omgång med jäkeln.

Så hände det sig en dag att jag hittade en ny grej att anlägga moteld med. Dyr som attan den också - 200 kr. Jag tog noga reda på att det inte skulle köra ihop sig i hjärtat eller nåt om jag tvingades dosera upp från den nya grejjen till det mer vedertagna. Nädå... det skulle gå bra.

När jag kom hem packade jag upp mitt nya vapen. Två små ynka mojänger. Och när jag läste på doseringen skulle man ta en dos vid behov. Paketet innehåll två doser. Jag blev perplex - jag hade trott det var något i stil med Nezeril. Nässpray som nässpray tänkte denna dumma kvinna och ursäktade det höga priset innan hon betalade (det är alltid lättare att skriva om sig själv i 3:e person när det är lite pinsamma saker som dryftas...) 

Darlingen skrattade gott åt mitt försök att spara pengar. Zomig - som moteldsgrejjen heter - kostar sålunda 100 kr per styck jämfört med min gamla migränmedicin som kostar 50 kr per styck OCH faller under högkostnadsskyddet. Dessutom är det säkert inte lika verkningsfullt.

Vad har hänt nu då? Jo, det nya medicinen ligger och gonar sig i sin förpackning. Jag näns inte ta av den eftersom den är så dyr. Jag använder mina gamla hederliga piller vid behov.

Fick precis ett sms av Darlingen. Han har lurat mig. Han hade inte alls träffat Ronaldhino:n utan bara frekventerat ett ställe som Ronaldhino brukade festa på.

Vilka losers vi är.

Två skrytpellar med tomt skryt.

Nu slipper jag jaga rätt på Zlatan. Det är ju alltid något.

Eh... alltså... det kan inte varit pappan i Teliareklamen jag åkte buss med. Jag har nämligen googlat honom. Pappan bor inte i närheten av att ta samma buss som jag. Han bor nämligen i Enköping. Dessutom har jag kunnat konstatera att han ser snällare ut än den bussåkande look alike:en

Vad lär man sig av detta?

Man ska inte heller skryta om något som inte är faktakollat och man ska inte skryta om det finns risk för att bli övertrumfad. 

Jag kommer INTE erkänna detta för Darlingen. Det vore dubbelförnedring att göra det. Fel snubbe och övertrumfad.

Men jag har en plan. Jag ska promenera bortåt Zlatans hus. Vem vet - han kanske hemma och putsar fönsterna inför julen. Jag tar med min sms-maskin för säkerhets skull....