Utan större mental förberedelse blev jag med lugg idag. Bara sådär. Det blev riktigt annorlunda. På ett bra sätt.

Nu behöver jag visst en plattång också. Säger i alla fall min frisör. Jag tror henne.

Ibland snuddar vi vid ett svårt ämne - vad gör man om barnet man adopterat har kommit till genom våldtäkt och incest? Hur förväntas man som föräldrar hantera sådan informationen? Står det i handlingarna om barnet? Hur bemöter man ett barn som får reda på något sådant? Ska man rentav mörka om man vet - trots att det är "no-no" att mörka?

Idag passade jag på att lufta mina tankar i samtalet med en representant från adoptionsorganisationen. Det är tydligen väldigt ovanligt att man får veta om våldtäkter och incest. I ett fall har man misstänkt incest med det har inte blivit bekräftat. Våldtäkt verkade inte heller vara normalt känd information. 

Jag är inte så blåögd att jag inte tror att det kan förekomma både incest och våldtäkt trots att informationen sällan lämnas. Det är rentav troligt att det sker oftare än man får reda på. Frågan är var i kedjan det mörkas.

Är det den biologiska föräldern som inte berättar? Är det myndigheterna i landet? Vet den svenska adoptionsorgansiationen mer än de säger? Är det en tyst överenskommelse att inte prata om det för att det inte gör något gott i vare sig föräldrarnas eller barnens liv? Vem fattar beslutet om att hålla inne med informationen? Är det rätt eller fel? Eller rentav en barmhärtighetsåtgärd?

En sida av mig känner tacksamhet om det är så att informationen censureras. Men vad hade jag gjort om informtionen var känd för mig? Trots att det strider mot allt jag tror på hade jag förmodligen valt att ljuga inför mitt barn. Givetvis i samråd med Darlingen. Förmodligen hade jag även pratat med organsiationen och barnpsykolog/psykolog för att få ytterligare styrka i ett svårt beslut. Men herrejesus vad svårt det hade varit att förhålla sig till.

Men det hade fått gå. Man bara måste finna styrkan som adoptivförälder. Måtte vi ha både styrkan och kraften i alla delikata frågeställningar man kan ställas inför.

Idag tog jag mig för att ringa sekreteraren i utredningen för att luska om man uttryckligen skulle behandla åldern i utredningen. Det ska man. Utredningen ligger i fas vilket i dagsläget innebär att det kommer att presenteras 1 juli 2009. Därefter blir den ett SoU betänkande som skickas på remiss till olika myndigheter och instanser (bla adoptionsorgansiationerna). Remisstiden brukar vara några månader. När synpunkterna samlats in görs en proposition som ska behandlas av Regeringen. Detta kan ta olika tid beroende på hur angeläget det är att få frågan avklarad.

Med andra ord kommer 2008 års adoptionsutredning förmodligen att innehålla saker som påverkar oss MEN den kommer inte hinna få genomslag innan vi ska ansöka om nytt medgivande. Det var synnerligen skönt att veta.

När jag ändå var i farten ringde jag även till BFA. Den korta kön i Taiwan går långsamt och man förväntar sig att den korkas igen av Vietnam-väntare i början av nästa år. Vietnam-väntare har bra kötider och låga medgivande. Det är relativt vanligt att mammorna missbrukar droger och tar amfetamin under graviditeten. Detta kan ge skador, t ex abstinensbesvär hos barnet, men skadorna har inte samma karaktär som FAS mm som ger livslånga skador som inte är korrigerbara.

När det gäller nya länder har Nepal krav på 3 års äktenskap (=vi kan inte skicka). Man har också ansökt om ackreditering i Ryssland men räknar med att det tar minst ett år. Det är vanligt att barnen har alkoholskador precis och man får räkna med att problemet är större än i Polen och Litauen.

OM vår kötid skulle räcka för att skicka till Taiwans 0-2 års kö får vi räkna med att det kan ta mycket lång tid att få barnbesked. Kanske så lång tid att mer än medgivandetiden krävs (2 år). Det är troligen möjligt att skicka till 0-2 års kön och sedan switcha till 3- 5 års kön. Det är ingen som testat detta så landansvarig var osäker på hur det skulle hanteras. Jag berättade om vårt dilemma med att vi ville ha ej fyllt 4 år medan familjerättssekreteraren vill sätta ej fyllt 5 år. Då berättade Berit att den sista familjen hade fått två bebisar (en 6 månaders och en 1,5 åring) trots att de stod i kön för 3-5 år. Anledningen var att den biologiska mamman ville ha en svensk familj och att det saknades syskonmedgivande i den korta kön - man hade helt enkelt kolla i kön för 3-5 åringar för att finna en familj som stämde med den biologiska mammans önskemål.

Just idag verkar det som om vi ska försöka förhala att ansöka om nytt medgivande så länge som möjligt. Vi förlorar bara i medgivnadetid på att ansöka om nytt redan nu. Vi är helt beroende av att det är giltigt så länge som möjligt eftersom det ser ut att dra ut på tiden ytterligare innan vi kan utropa oss som föräldrar.