Alla inlägg den 21 november 2008

Av Pipe Line - 21 november 2008 09:53

Jag brukar sällan ringa tillbaka till sådana som ringer min mobil när jag inte kan svara. Däremot händer det att jag kollar vem som har numret. Denna gången var det ett okänt mansnamn i H-borg. Av någon anledning ringde jag. Det gick fram väldigt många signaler och precis när någon lyfte luren ringde min tjänstmobil så jag knäppte bort samtalet till den okända mannen. Som ringde upp igen. En kvinna säger med neutral röst "Vem pratar jag med?". "Amen det var väl själv tusan - det är ju DU som har ringt mig", tänkte jag irriterat och sa mitt namn.


Efter viss förvirring förstod jag att personen i andra ändan av luren var en tjej som jag umgicks med sporadiskt för några år sedan. Hon bodde ett kvarter från mig, var singel, övervintrad akademiker, arbetslös, dassigt kärleksliv. Jag umgicks inte på djupet med henne med förstod att hon inte alltid mådde så bra.


Nu var allt förändrat. Hon ringde för att ställa in sin 1-åriga dotters födelsedagskalas. Av misstag hade hon ringt mig eftersom hennes sambo hade en syster som heter som jag. Hon hade träffat sin kärlek i september 2006, blivit gravid i mars 2007, flyttat till H-borg och kärleken när dottern var född. Hon hade startat eget företag och verkade att må tipptopp.


Ett felringning med komplikationer som var riktigt kul att drabbas av. Jag är verkligen glad för hennes skull. Tänk på alla människor som passerat revy genom åren. Undrar vad som blev av alla.


Jag kanske ska börja göra systematiska felringningar till gamla bekanta. Det kan ju vara riktigt upplivande. Undrar t ex vad som hände den där tjejen som flyttade till Småland som jag hälsade på en sommar? Eller tjejen i min klass vars hals var hårt bränd efter en olycka med ett tomteskägg och ett levande ljus. Eller killen med de runda kinderna som jag lekte doktor med i mina första vacklande steg mot tonåring. Eller bästa tjejkompisen som svek mig å det grövsta, som hette nästan samma sak som jag och hade ett telefonnummer som bara var en siffra ifrån mitt. Den försagda kollegan med de missprydande brillorna som blev avpolletterad när min arbetsgivare skar ner - vad i hela friden hände med henne? Hon hade ju bara sin mamma som sällskap...





Av Pipe Line - 21 november 2008 08:50

Kollade på Debatt igår. Det lämnade mig med en obehaglig känsla. Man målar upp adoptanter från västvärlden som profitörer på 3:e världens elände. Det var ett fasligt kackel som inte ledde till något mer än att jag nu förstått lite mer om stängningen. Regeringen har aviserat en uppsägning av avtalet. Man har haft möten med myndigheterna i Vietnam som bekräftat att det förekommit oegentligheter. Vietnam har nu för avsikt att ansluta sig till Haag-konventionen.


Jag har förståelse för att man väljer att göra en kraftfull markering mot Vietnam och säga upp avtalet. Det kan aldrig vara acceptabelt att det förekommer människohandel. Även om de barnhem som svenska adoptionsorgansiationer arbetar mot inte varit inblandade i några skandaler måste det vara en för alla, alla för en. Hur ska vietnamesiska myndigheter annars få någon ordning på landets adoptioner?


Det är ruskigt synd om personer som hamnar i kläm och får se sina familjedrömmar raseras. Jag finner inga ord för det. Vi hänger själva på en tunn tråd hela tiden. Vi kan aldrig vara säkra på att få adoptera. Vi brottas också med tankar som "Tänk om det inte blir av?". Ibland stresstestar jag mig själv genom att under en dag tänka på hur det vore att ha få besked om att inte det blir någon adoption. Såklart skulle det vara fasligt tråkigt och eländigt. Men "kanske det inte blir av-tanken" har funnits så länge att det nästan blivit en kompis (en låtsaskompis...). Jag kommer självklart rasa, gråta, förbanna och deppa ihop om vi inte kommer hinna adoptera. Men jag vet att jag kommer kunna resa mig igen. På något sätt kommer det finnas kraft. Jag har varit igenom trauman förut. Jag har tänkt alla tankarna (tror jag). Jag har förberett mig mentalt. Visst känns det ibland tråkigt att inte kunna luta sig tillbaka och tänka "vi kommer bli familj, det är bara en fråga om tid".


Men om alternativet till dagens ständiga "tänk-om-oro" är att jag - om 1-2 år - får slängt i skallen att det inte blir något barn för vår del... ja, då är jag nog hellre lite förbehållsam med känslorna idag.


Fast en dum sak med "tänk-om-oron" är att vi står helt handfallna inför inredning av Battingrummet. Det står lika tomt som när vi flyttade in. Ibland vill jag släppa lös kreativiteten men jag hejdar mig alltid. Det får vänta tills vi åtminstone vet vilket land vi kommer att skicka handlingar till.   




Skapa flashcards