I vårt vardagsrum ståtar nu en 42 tums platt-TV. Den är stor, fin och jättebra. Och jag kan fortfarande inte fatta hur det gick till.

Igår morse skulle vi på liten inköpsrunda. Jag var inte alls mentalt inställt på att bli en massa pengar fattigare. Bara lite pengar fattigare.

Darlingen kuppade in på Ortens Expert-butik. Det var befriande att slippa vägg upp och vägg ner med TV-apparater. Det var ett väl avvägt urval i olika prisklasser och storlekar. Säljaren var en man i vår ålder som lotsade oss genom skuggor, renhet i bild, rött ljus, gult ljus, rörelse och frusna rörelser, linjer i ansikten, färgtydlighet.... Jag upptäckte att jag tyckte det var riktigt roligt även om jag lyckades slänga iväg några pinsamheter utan att jag hann filtrera mina ord. Typ att det var viktigt att fruktfatet fick plats framför tv:n.

När vi kollat på TV:ns alla fördelar övergick säljaren till att prata om att man kan visa foto om man sätter in ett minneskort i TV:n. Innan han började sa att det var några privata bilder. I precis samma stund dök två asiatiska barn upp på skärmen. "Det är mina barn", sa säljaren. Precis som vanligt när jag ser adopterade barn blir jag lite konstig inombords. Jag ville bara titta och titta. Lite stalker-aktig. Till sist dristade jag mig till att fråga i vilket land de var födda  och fick till svar att de var födda i Sydkorea. Då berättade jag att vi också hoppas på att få adoptera. Och så pratade vi en stund lom hans barn, våra möjliga landval och hur adoptionsvärlden förändrats sedan han och hans fru adopterade.

I ärlighetens namn avgjordes köpet i samma stund säljaren berättade att han hade adopterat. Just där och då förstod jag att vi skulle bli med platt-TV just den dagen. Han var godkänd som person och säljare av mig. Han var både redbar och tillförlitlig. Och jag villet titta på hans barn hela tiden.

Darlingen bara skrattade åt mig. Och bedyrade att han inte visste att säljaren adopterat men om han vetat om det skulle han tagit dit mig tidigare. Han har ju tjatat ganska länge om ny TV nu.

Ibland tror jag att folk tror att jag är galen. En gång när jag skulle köpa en ny toalettstol var urvalskriteriet att en sitsen skulle kännas kall att sitta på på. Säljaren sa att han aldrig fått den frågan förut. Å andra sidan hade jag inte blivit utbjuden av en toalettsäljare heller. Men det blev jag....