Jag är ensam hemma i helgen. Darlingen är i Barcelona på  konferens. Jag är purken eftersom Barcelona är vår kärleksstad - där tillbringade vi vår första semester tillsammans. Han borde faktiskt inte få vara där utan mig. Finns det ingen lag mot sådant?

Igår snöade det i staden där jag bor. Det blev ganska vackert. Jag for in till stan för att träffa några väninnor och käka middag. Då märker man hur dåligt skåningar är rustade för vinterväglag. Bussarna kom inte. Och kom inte. Sedan kom tre på en gång.

Gamla singelgänget hinner inte träffas så ofta nu för tiden. Denna gången hade vi - trots 1 månads framförhållning - lyckats få ihop 4 av 6. Hyfsad utdelning. Möllevångskan ska till Thailand om några dagar men dessförinnan ska hon spana in en lägenhet i Västra Hamnen. Hon hade haft herrbesök för Gävle-hållet en helg och det måste ha varit en traumatisk helg för den stackars mannen. Han fick vatten till maten varje kväll, han fick umgås med stora rottisar trots hundrädsla, han fick sova ensam och på kvällarna gick Möllevångskan och la sig tiiiiiidigt. Och lämnade honom framför TV:n. Jag fattar inte hur han stod ut - jag hade tagit mitt pick och pack och dragit fort som tusan när jag såg vart vindarna blåste. Fransyskan blev eld och lågor när hon hörde att man kan adoptera från Madagaskar och att vistelsetiden är 3-4 månader. Jag har nämligen frågat henne om hon skulle kunna tänka sig att bo i vårt hus om vi är borta länge i samband med adoptionen. Nu är vi inte ens i närheten av att ha bestämt oss för Madagaskar. Man kan skicka dit som piloter men det är ett stort risktagande eftersom vår tid - som bekant - håller på att rinna ut.

När jag kom hem skulle jag skryta över sms till Darlingen om att jag åkt buss med pappan i Telia-reklamen. Det kom tillbaka ett sms där det stod att han festade med Ronaldhino.

Typ 0-1 till bortalaget.

Jag brukar sällan ringa tillbaka till sådana som ringer min mobil när jag inte kan svara. Däremot händer det att jag kollar vem som har numret. Denna gången var det ett okänt mansnamn i H-borg. Av någon anledning ringde jag. Det gick fram väldigt många signaler och precis när någon lyfte luren ringde min tjänstmobil så jag knäppte bort samtalet till den okända mannen. Som ringde upp igen. En kvinna säger med neutral röst "Vem pratar jag med?". "Amen det var väl själv tusan - det är ju DU som har ringt mig", tänkte jag irriterat och sa mitt namn.

Efter viss förvirring förstod jag att personen i andra ändan av luren var en tjej som jag umgicks med sporadiskt för några år sedan. Hon bodde ett kvarter från mig, var singel, övervintrad akademiker, arbetslös, dassigt kärleksliv. Jag umgicks inte på djupet med henne med förstod att hon inte alltid mådde så bra.

Nu var allt förändrat. Hon ringde för att ställa in sin 1-åriga dotters födelsedagskalas. Av misstag hade hon ringt mig eftersom hennes sambo hade en syster som heter som jag. Hon hade träffat sin kärlek i september 2006, blivit gravid i mars 2007, flyttat till H-borg och kärleken när dottern var född. Hon hade startat eget företag och verkade att må tipptopp.

Ett felringning med komplikationer som var riktigt kul att drabbas av. Jag är verkligen glad för hennes skull. Tänk på alla människor som passerat revy genom åren. Undrar vad som blev av alla.

Jag kanske ska börja göra systematiska felringningar till gamla bekanta. Det kan ju vara riktigt upplivande. Undrar t ex vad som hände den där tjejen som flyttade till Småland som jag hälsade på en sommar? Eller tjejen i min klass vars hals var hårt bränd efter en olycka med ett tomteskägg och ett levande ljus. Eller killen med de runda kinderna som jag lekte doktor med i mina första vacklande steg mot tonåring. Eller bästa tjejkompisen som svek mig å det grövsta, som hette nästan samma sak som jag och hade ett telefonnummer som bara var en siffra ifrån mitt. Den försagda kollegan med de missprydande brillorna som blev avpolletterad när min arbetsgivare skar ner - vad i hela friden hände med henne? Hon hade ju bara sin mamma som sällskap...

Kollade på Debatt igår. Det lämnade mig med en obehaglig känsla. Man målar upp adoptanter från västvärlden som profitörer på 3:e världens elände. Det var ett fasligt kackel som inte ledde till något mer än att jag nu förstått lite mer om stängningen. Regeringen har aviserat en uppsägning av avtalet. Man har haft möten med myndigheterna i Vietnam som bekräftat att det förekommit oegentligheter. Vietnam har nu för avsikt att ansluta sig till Haag-konventionen.

Jag har förståelse för att man väljer att göra en kraftfull markering mot Vietnam och säga upp avtalet. Det kan aldrig vara acceptabelt att det förekommer människohandel. Även om de barnhem som svenska adoptionsorgansiationer arbetar mot inte varit inblandade i några skandaler måste det vara en för alla, alla för en. Hur ska vietnamesiska myndigheter annars få någon ordning på landets adoptioner?

Det är ruskigt synd om personer som hamnar i kläm och får se sina familjedrömmar raseras. Jag finner inga ord för det. Vi hänger själva på en tunn tråd hela tiden. Vi kan aldrig vara säkra på att få adoptera. Vi brottas också med tankar som "Tänk om det inte blir av?". Ibland stresstestar jag mig själv genom att under en dag tänka på hur det vore att ha få besked om att inte det blir någon adoption. Såklart skulle det vara fasligt tråkigt och eländigt. Men "kanske det inte blir av-tanken" har funnits så länge att det nästan blivit en kompis (en låtsaskompis...). Jag kommer självklart rasa, gråta, förbanna och deppa ihop om vi inte kommer hinna adoptera. Men jag vet att jag kommer kunna resa mig igen. På något sätt kommer det finnas kraft. Jag har varit igenom trauman förut. Jag har tänkt alla tankarna (tror jag). Jag har förberett mig mentalt. Visst känns det ibland tråkigt att inte kunna luta sig tillbaka och tänka "vi kommer bli familj, det är bara en fråga om tid".

Men om alternativet till dagens ständiga "tänk-om-oro" är att jag - om 1-2 år - får slängt i skallen att det inte blir något barn för vår del... ja, då är jag nog hellre lite förbehållsam med känslorna idag.

Fast en dum sak med "tänk-om-oron" är att vi står helt handfallna inför inredning av Battingrummet. Det står lika tomt som när vi flyttade in. Ibland vill jag släppa lös kreativiteten men jag hejdar mig alltid. Det får vänta tills vi åtminstone vet vilket land vi kommer att skicka handlingar till.   

Darlingen hade mycket goda nyheter med sig hem idag. Han har blivit tillfrågad om han vill bli doktorn i "Fråga Doktorn" på en sajt. Häromdagen blev han uppringd om ett annat jobb (fast det kommer han nog inte ta eftersom det innebär att han måste jobba från annan ort 3 dagar i veckan). Och det är ytterligare saker på gång via hans arbetsgivare som kommer generera ytterligare inkomster utan att han behöver ta tjänstledigt eller gå ner i tid med lägre inkomst som följd.

Jag är så himla stolt över honom! Min älskling!

Vi har genast börjat smida försiktiga planer om vad det kan innebära för oss. Det handlar givetvis om extrainkomster, vilket är välbehövligt eftersom vi sparar till adoptionen. När väl adoptionen är genomförd ger det oss ökade valmöjligheter när det gäller att umgås tillsammans som familj. Med extrajobbet kan Darlingen rentav gå ner i tid och vi behöver inte slåss om föräldraledigheten.

En annan bieffekt av det hela var att Darlingen genast fastslog att jag kunde ta semester mellan jul och nyår i år. Jag har använt alla årets semesterdagar och har ca 10 dagar sparade. Jag vill egentligen inte ta ut den sparade semestern på okynnesledighet eftersom jag kan behöva dem när vi ska åka och hämta Battingen. Men med de nya inkomsterna kan jag ta ut tjänstledighet utan att det blir ett jätteavbräck ekonomiskt.

Idag leker livet.

Danska AC, svenska AC och norska Adopsjonsforum har varit på Madagaskar för att främja samarbetet med de nordiska länderna.

Enligt artikeln fick alla organsationerna underskrivit sina samarbetsavtal men det verkar dröja ett tag till innan förmedlingen kan komma igång på allvar. Undrar hur det går med Madagaskar-piloterna... 

Läs mer här.

Har ni julklappstorka kan jag tipsa er om fantastiska www.ifolorboken.se. Med hjälp av programvaran kan man göra en oerhört snygg bok med foton som man kan ge bort i julklapp. Jag är begeistrad!

Dessutom kan man göra en bok som kan skickas till det land man ska adoptera från... 

Jag är väldigt seg på hösten. Jämt. Hela jag protesterar när helgen är slut - varje vardagsmorgon är det samma eviga visa. Jag vill helt enkelt inte gå ut när det börjar bli kallt. Men det brukar sluta med att jag gör det ändå. För att jag måste.

Idag bestämde jag mig för att arbeta hemifrån. Och plötsligt kändes det mycket lättare att kliva ur sängen. Bara tanken på att får vara hemma i vårt hus skapade positiva vibbar. Arbetet går riktigt bra. Jag känner mig glad och tillfreds. Ute blåser det småsnålt. Det regnar och är grått. Här inne sitter jag med tända ljus och knattrar på min dator. Effektivt knatter vill jag tillägga. Förutom nu då.

Känner mig så synnerligen nöjd med att lura mig själv att känna mig positiv och nöjd. Snacka om lättmanipulerad ärthjärna.  

Ända sedan vårt hus stod färdigt har det rönt ett stort intresse från traktens hundar, hussar och mattar. Medan hundarna nosar, kissar och bajsar står hussarna och mattarna och titta på huset. Det hela resulterar i en hel del oönskade bajshögar och kissande på vårt hus.

Grannen har sitt eget sätt att hantera oönskade högar - han slänger helt sonika ut dem på trottoaren så att folk trampar omkring i dem. Det tycker jag är som att fortsätta på en dålig trend. Dessutom drabbas oskyldiga människor av äckleriet (även om jag själv anser att jag som husägare är oskyldig vill jag inte att förbipasserande ska få bajs under skorna - det är förmodligen aldrig den bajsande hundägaren som trampar omkring i lämningarna). 

Överhuvudtaget har jag svårt att förstå att människor tycker att det är ok att deras hundar gör sina naturbehov på andras egendom. En ansvarfull husse/matte kan ju låta hunden kissa på den egna väggen eller bajsa på den egna tomten istället om det nu är så himlans okej. Igår stod en man precis utanför vårt köksfönster och glodde in medan hans hund kissade ner väggen. Jag spände ögonen i honom tills han lomade iväg och drog hunden med sig. Att jag inte gick ut berodde på att jag var byxlös.

Idag rann sinnet på mig när jag för femtielfte gången fick lyfta bort stora bajshögar vid vår källaringång. Nu är två djurskrämmor införskaffade på Jula. De sänder ett högfrekvent ljud när något djur närmar sig. Det är inte möjligt för ett människoöra att uppfatta men djuren hör det och ska enligt uppgift dra all världens kos. Passar utmärkt. Skonsamt för allas psyke förutom för djurets men det vägrar faktiskt jag att ta ansvar för - det ansvaret för djurägaren ta.