Jag har roat mig med Riksdagens hemsida en stund. Jag hittar mycket information men vet inte riktigt hur jag ska tolka och var i beslutsprocessen man är.

Motion 2008/09:So 264 Äldre adoptivföräldrar

Motion 2008/09:So 398 Adoptivföräldrars ålder

Motion 2008/09:So 237 Adoption (adoptionsbidragets storlek)

Motion 2008/09:Sf210 Översyn av kostnaderna för adoption

Och så har jag hittat att Regeringen har anslagit 35 784 000 kr i bidrag till internationella adoptionskostnader. Eftersom man räknar med att 900 barn per år kommer 2009-2011 så blir det sisådär 39.760 kr per barn. Alltså förmodar jag att bidraget på 40 000 kr kommer att kvarstå. Eller?

Jag önskar jag begrep lite mer. Vilken livscykel har en motion? Är det en allmän åsiktsyra? Finns där ett ställningstagande till varje motion? Och var hittar med det? Hur lång tid tar det?

Som jag skrivit förut har Darlingen pratat med AC om våra möjligheter. Samtalet ledde till att vi satte upp oss i två nya köer - Ryssland och Etiopien.

Ryssland har kommit igång bra efter ett uppehåll och enligt AC kanske vi kan få skicka efter årsskiftet. Vårt nuvarande medgivande funkar.

Etiopien går fortsatt bra. Vår kötid räcker inte för att skicka nu utan vi måste förmodligen vänta ca 1 år. Vår nuvarande medgivande funkar.

Och så har vi då Taiwan via BFA. Vi kan förmodligen skicka i april om vi höjer vårt medgivande.

Vi håller som bäst på att försöka förhålla oss till risken för alkoholrelaterade skador om vi adopterar från Ryssland. FAS och FAE - hur stor är egentligen risken för ADHD, MBD, DAMP, aspergers och autism? Idag jobbar Darlingen så jag bestämde mig för att lära mig mer genom googla loss.

Det är ingen tvekan om att risken för alkoholrelaterade sjukdomar hos adoptivbarn är allra högst för barn som kommer från Ryssland. En rapport säger att risken är 8 gånger högre än i övriga länder. En stor studie som gjordes på ett barnhem i Murmansk visade att över 50 % hade någon form av alkoholrelaterade skador (13 % fick höga poäng och 43 % hade mellanpoäng enligt den bedömningsskala som användes). Man nämnde inget om de barn som fick låga poäng.

Nu sitter jag här och känner mig förbryllad. I grunden är jag en mycket realistisk person. Vissa kallar sådant pessimism. Jag föredrar realism. Alltså räknade jag iskallt med att jag skulle finna mängder av information på nätet som skulle bekräfta allt jag redan tänkt på förhand. Allt det där negativa. Och då menar jag verkligen allt. Men döm om min förvåning när jag insåg att jag varit optimistisk! Bara det är en smula tankeväckande. Problemet med alkoholrelaterade skador var så mycket större än jag kunde föreställa mig. Visst - det står alltid att föräldrarna älskar sina barn. Men deras berättelser är fyllda av kamp, oro, sorg, ledsna barn, svårigheter, utslaget socialt liv... 

Jag ville så gärna bekämpa min oro. Det blev helt fel. Min oro späddes istället på. Mot min vilja. Det var då rakt inte meningen.

Vi ska fortsätta diskussionerna. Darlingen och jag. Jag önskar jag visste var vi hamnar. Men gång efter annan visar det sig hur dynamisk en adoptionsprocess är - man prövar sig själv hela tiden och man ändrar sig. Det jag kände för ett år sedan har ändrats. Mina tankar och jag har mognat. Tankar som jag tänkte då har skapat det fundament jag står på idag. Jag betar av funderingar. Vissa hänger med en längre tid. Andra arkiveras när det är färdigprocessade. Några få måste omprövas på vägen. Hela tiden djupnar mina insikter. Jag upprörs inte längre av sådant som jag upprördes av för ett år sedan. Nu är det andra saker inom samma område som upptar mina tankar. Ett slags tankeförfiningsprocess.

Det är en hisnande färd.

Imorse blev jag ånyo faster till en liten gosseklimp på 48 cm på 3.180 g. Han for ut på tre timmar blankt - det hade sånär hänt i bilen. Farmor och Farfar har 20 minuter till lasarettet men hann inte fram för att fiska upp storebror - han fick tas om hand av en sköterska tills Farmor och Farfar anlände.

Och själv fick jag nästan hjärnblödning när jag såg tre nya häxor som smög omkring hemmavid och tiggde godis. Vi valde att stå i mörkt hus tills gänget tågat förbi - risken var annars överhängade för att vi betett oss ytterst osympatiskt och man vet ju inte vems ungar det är som ränner omkring. Det här börjar anta löjeväckande proportioner.

Carl Hamilton har hamnat i blåsväder på grund av att han nekats att hälsa medelst handskakning med programledare i Halal-TV.

Svenskar är nog världens mest självförnekande folk. Rädslan att ställa krav och därmed uppfattas som rasistiska  är mycket stor. Att vara svensk innebär ibland att man befinner sig i en loose-loose situation. Ställer vi krav på att bevara svensk mentalitet och kutym anklagas vi för rasism. Ställer vi inte krav kväser vi det som vi borde vara stolta över. Fast det är klart - det är enklare att människor är arga på oss än att vi hamnar i en besvärlig konflikt där vi måste förklara att vi inte är rasister. Vi vill ju inte vara till besvär. Vi vill ju att alla ska tycka om oss. Vi måste vara det mest osäkra folket i hela världen. Så beredda att vara alla till lags att vi trampar på oss själva.

Jag tycker det var sjukt dåligt av Halal-TV att vägra skaka hand med en sin gäst och smygfilma efterföljande diskussion i syfte att kompromettera gästen. Det är ett ytterst provocerande förhållningssätt. Halal-TV har bjudit in en gäst. En värd tar hand som sina gäster och får dem att känna sig väl till mods. I Sverige är den normala hälsningsritualen en handskakning. Väljer man att avstå från det som får anses normalt måste man vara på framkant och förutse att det kan uppstå en förvirrad situation. Inte ligga och lura i vassen och sedan hugga när någon inte förstår de oskrivna reglerna som gäller där och då.  

Jag har inga problem med invandrare. Men jag kräver att jag blir respekterad som svensk i mitt eget land. Jag har full respekt för dem som respekterar mig och Sverige, svenska traditioner, sedvänjor och egenheter. Jag anser att andra kulturer kan berika den svenska. Det innebär inte att andra kulturer är vida överlägsna svensk kultur. Eller att svensk kultur är vida överlägsen andra kulturer. Det innebär att kulturer kan leva i samförstånd med varandra. Då uppstår ibland misstag. Man gör fel. Man trampar i klaveret. Det måste få lov att vara ok. Det måste också få vara ok att inte gilla läget. Att respektera att en person försöker handhälsa. Eller att bli respektera för att man inte vill bli handhälsad. ALLT handlar om kommunikationen och hur man förhåller sig till skillnaderna. Halal-TV:s sätt att förhålla sig till Carl Hamiltons handhälsning är skamlig. Det förstärker utanförskap. Har man en sådan inställning är man sin egen fiende.

Jag har grunnat mycket på rasism och diskriminering eftersom vi ska adoptera. Kan okunnighet betraktas som rasism? Eller diskriminering? Nej, skulle inte tro det. Förvisso kan vara extremt tröttsamt att bli utsatt för fördomar och okunnighet - men man måste lära sig att förhålla sig till det på ett eller annat sätt. Det har inget med hudfärg eller nationalitet att göra. Tjocka måste lära sig hantera omgivningens fördomar. Liksom homosexuella, rökare, bikers, kronofogdar, dvärgar, handikappade, blondiner. Allt handlar om hur du själv väljer att hantera omgivningens fördomar. Du kan aldrig påverka hur andra ser på dig - däremot kan du påverka hur du ser på dem. Antingen kan man välja att bli ett offer. Eller kan man ha överseende och ett förlåtande sinnelag som är inställt på samförstånd istället för konflikt.

Halal-TV:s programledare borde kanske fundera över vad i deras beteende som förorsakar reaktionen. Då skulle de förmodligen komma fram till att de också bär ett ansvar för situationen.

Jag åker buss igen. Efter att ha varit sjuk sedan i slutet av september är jag på min vakt. Mot baciller som har som mål att infiltrera min näsa, mun och ögon. Jag andas korta, ytliga andetag, kniper ihop ögonen till små springor och håller munnen stängd. Det är jättejobbigt att få luft. Rädslan är så stor för att bli sjuk igen att jag hellre småkvävs.

Jag kanske måste gå i terapi.

Några glin kastade ägg på vår ruta för en stund sedan. Trots att alla ungar som ringt på dörren har fått godis. Trots att jag är emot hela tramset. Ikväll har det dessutom kommit två följen av eftersläntrare. Totalt fel kväll - de har ingen som helst koll på att Alla Helgons Dag är en dag då man minns sina nära och kära som inte längre är i livet och INTE en dag som man ska spöka ut sig och godis eller busa. Någon j*vla ordning får det faktiskt vara.  

Jag och Darlingen blev så förbannade över äggandet att vi skuttade i våra badtofflor och rusade åt varsit håll för att få tag i ligisterna. De var redan försvunna. En stund senare stod jag och efterspanade. Då dök ytterligare ett följe upp. Då kapitulerade vi, släckte hela huset och lät bli att öppna. Ska det behöva vara så?

Vad tusan håller föräldrarna till alla dessa ungar på med?! Om de prompt ska släppa ut sina ungar får de för tusan göra det på rätt dag!

Jag känner mig som den sure gubben som gjorde reklam för Pressbyrån för några år sedan. Fast jag är en sur kärring.

I år hade vi köpt lite godis till ungar som går godis eller bus-rundor. Jag är våldsamt emot Godis eller Bus-leken. Jag förstår inte föräldrar som låter ungarna kuta omkring på byn och ställa ultimatumet "antingen ger du mig godis eller kommer jag busa".

Detta året tänkte jag syna ungarnas kort.

Så ringde det på dörren. 

Fyra små knattar, som såg förfärliga ut, bligade upp på mig och pep fram: "Godis eller bus?"

Jag bligade ner på dem och sa: "Bus, tack!".

Det blev knäpptyst.

Och knäpptyst.

Sedan sa en av ungarna: "Ameen alltså... eh... vi kan inget bus".

De fick godis och jag skickade iväg dem med uppmaningen att tänka ut något snällt bus att bjuda på till nästa år.  

Igår hade vi bjudit hem några vänner som vi inte sett på ett tag. Inte sedan vi flyttade till vårt nya hus. Trots att jag slutade tidigt från jobbet blev det en smula stressigt och Darlingen fick akut rycka ut till affären för att inhandla fler apelsiner, saffran och stjärnanis. Det var med andra ord lite smårörigt. Bonusen studsade omkring och var upptrissad. Jag var upptrissad och Darlingen knäpptyst. Precis den fördelningen som brukar råda när vi håller på att tappa kontrollen.

2,5 timmar senare hade vi ett antal sandvikare klara för servering, champagnen låg på kylning, apelsinklyftorna låg och guppade i en sockerlag av nejlikor, saffran, kanel och stjärnanis (MUMS - en riktig juldessert från excellenta tidningen Lantliv) och Mannerströms kycklingrulader med parmesanpotatispuré var förberedda. Med stressrosor på kinderna skuttade jag ur mysbrallorna och i en klänning. Härligt stekosdoftande. Och sedan hände inget mer. Gästerna kom inte. Vi började misströsta och funderade på vad vi skulle göra med all mat - det var så sent att alla våra närboende kompisar förmodligen redan satt sig vid matbordet. Vi väntade i en timme. Sedan kom en bil. Med hela Vikingfamiljen. De marscherade med bestämda steg mot.... grannens hus?!

En stund senare uppenbarade de sig på vår trappa. Generade och skrattbubbliga. Det visade sig att de anlänt till vår gata 40 minuter tidigare. De hade trott att grannens hus var vårt. Hos grannen var det fullt med folk - väldigt finklätt folk. Familjen Viking hade bestört tittat på varandra och i all hast kastat sig tillbaka in i bilen för att åka hem och göra ett klädbyte. Galakläderna kom fram. Skorna putsades och ungarna vattenkammades. Sedan begav sig den upphottade familjen tillbaka till vår gata och marscherade in till grannen. Beredda på fest. De blev avvisade. Istället fick de lomma runt hörnet till den mindre fabulösa tillställningen som skulle gå av stapeln här.

Det blev en fantastiskt trevlig kväll. Uppstarten på kvällen försatte oss i en ganska avslappnad stämning. Så avslappnad att efterrätten inte serverades förrän kl 23. Sedan blev vi lite sliriga och gästerna dröp av vid ettsnåret.

Idag har jag varit lite slagen. Darlingen har hjälp en kompis att flytta. Bonusen har spelat dataspel. Nu bakar vi mjuk pepparkaka med topping av cream cheese och lingon. För en stund sedan ringde Hjortfamiljen med glada besked. De är på landet och har hittat två skolplanscher som vi ska få - en med en blåsippa och en med ett vinterlandskap. Jag är så himla glad.