Äldsta barnet som deltar i vår Julaftonsfirande är 9 år. Eftersom det råder Tomtebrist sonderade Barnets far terrängen när det gäller Barnets tomtetro. En diskussion inleddes i syfte att Barnet skulle avslöja att hon bar på en oren Tomtetro. Syftet vara givetvis att undersöka om det fanns en lucka för att bortrationalisera årets tomtande. Fadern var noga med att undvika sanningen men styrde diskussionen mot en vetenskaplig ansats - hur är det möjligt för Tomten att hinna med alla under Julaftonskvällen när vi knappt ens hinner äta julgodis eftersom det är ska hinnas med så mycket...

Men se, den gubben gick inte. När man tror så tror man. Hårt. På magi.

Barnet tittade tålmodigt på sin vetenskapligt orienterade Far som ihärdigt påtalade den ena Tomteteorin efter den andra:

"Men pappa... det är ju just DET som är att vara Tomte. Han hinner helt enkelt med allt och alla. Det går inte att förklara. Det bara är." 

Tomten kommer till oss halv åtta. Något annat vore otänkbart.

God Jul!

Igår var vi i lokala köttaffären och våra ögon drogs till prinskorvarna. Vi ville köpa hälften som låg i den lilla byttan. Följande märkliga konversation uppstod:

"Kan ni inte köpa prinskorvarna i nästa vecka istället?", sa Köttmäster

"Nä, vi tar dem nu. Vi har inte tid nästa vecka.", svarade vi. 

"Jaha ok..."

"Eller varför frågar du? Klarar de inte sig i kylen till Juldagen?"

"Jo. Det går bra. "

*tystnad*

"Det var bara det att det blir så tomt i byttan när ni köper alla. Det ser så tråkigt ut.

Vi sa att han kan får låna våra prinskorvar vid behov. Vi ska ju inte äta dem förrän på Juldagen. Nu hoppas jag att det inte uppstår akut prinskorvsbrist hos Köttmäster. Vi åt nämligen upp hälften igår.

Trots Kåvepening i blodomloppet bor mina näsockupanter kvar. Förutom Kåvepenin trimmar jag mig lite extra med rosenrot och vitaminer. Utan nämnvärd effekt. Jag är fortfarande trött även om jag sover lite bättre nu. Varje morgon rapporterar jag till Darlingen om statusen på näsockupanternas avskräden. Av det har han dragit slutsatsen att rejälare doningar behövs. Och vila för återhämtning. Det ska bli otroligt skönt med lång ledighet (12 dagar). Jag ska ägna julhelgen åt att kolla på TV tills jag är galet trött på det. 

Stormen med Farmor, Syster och Kusin har gått in i ett nytt skede. Det är knäpptyst. Sist vi pratades vid beslöts att Farmor och Kusin skulle komma på Annandagen. Syster jobbar. Vi känner oss fortfarande orättvist behandlade av deras reaktion på vårt byte av dag. Vi tvivlar inte på att vi fattade fel beslut och har därför inte drabbats av ruelse. Ändå ligger Annandagens gästabud som en våt filt över våra axlar. Dagen efter "stora juluppträdandet" sprang Darlingen på Farmor i en affär. Det var - enligt uppgift - ganska kylslaget. Jag som har innerligt goda relationer med alla i min familj förstår inte hur det kan bli så. Jag har inga referensramar eller vet vad som förväntas av oss. Jag är ingen långsint person men jag kräver kommunikation och ärlighet. När jag möts av tystnad och undansopande blir jag häpen, oförstående och frustrerade. Vad göra? Hur agera? Det enda jag kan säga är att jag inte kommer acceptera den stora Tystnaden. Och jag kan inte låtsas som om inget har hänt. Det här måste i alla fall jag prata mer om. Med Farmor. Med Syster. Med Darlingen. Jag fixar inte passivaggressiva människor som går in i martyrskap och självömkan när man istället måste tänka nytt och om tillsammans. En konflikt handlar inte om att en ska få sin vilja igenom - det handlar om att kompromissa så att man förstår varandra och kan fortsätta sina liv och leverne tillsammans i harmoni.  

Igår gjorde vi en massa ärenden. Det slutade dock på en lokal krog när vi blev hungriga. Efter en öl blev vi trötta och fick avbryta vårt botaniserande. Men vi hann med julgransinköp, beställning av havskräftor och oxfilé och chokladpralinsinköp till några vi står i tacksamhetsskuld till och därför vill ge något i gengäld. Darlingen har fått något slags ryggskott och jag försöker pyssla med honom så gott det går. Tror att han också behöver julledighet. Den stackaren ska jobba ända alla dagar fram till julafton och blir inte ledig förrän kl 18 på självaste julafton. 

I den gångna veckan har vi haft två oplanerade husvisningar. Häromdagen kom vår granne förbi för att fråga var vi köpt vår fasadnummerskylt. Vi hade ännu en hektiskt kväll - julkorten skulle skickas - och var på väg ut genom dörren. Så vi fick prioritera om och vara julsociala istället. Trevligt även om vi missade att få iväg julkorten i tid. Igår kväll kom ägarinnan till mitt gamla hus förbi. Precis när jag börjat laga lite mat. Det blev en husvisning på 1,5 timme och mat halv nio istället (tur att det var enkelt att göra - prinskorv och vita bönor... riktig lördagsgourmet ;-)). Inte riktigt vad vi tänkt oss men det var ändå trevligt. Det märks att folk kommer närmare varandra i julhelgen. Man lägger mer tid på sociala aktiviteter och på oaviserade visiter. Själv ska jag ägna dagen åt att inhandla blommor, göra julgrupper och gå runt till personer som hjälp eller gett oss något under året. Damen som vi fick alla plantor av ska få en blomma och en chokladkartong. Hjortfamiljens Mormor ska få en chokladkartong för skolplanschen som vi fick för ett tag sedan. Till min Farbror som gav oss en stor penninggåva skickas en blomma med bud genom mina föräldrar. Det är mycket att tänka på och arrangera. Jag önskar att jag hade mer tid att göra sådant som glädjer andra - det är liksom det som Julen går ut på.

Off I go.

... är att jag sålt vårt överblivna kakel på Blocket för en hyfsad penning (3 stycken tusenlappar). Darlingen trodde inte att det var görligt och engagerade sig därefter. Nu har han självmant tagit på sig att förpacka allt så att jag kan leverera det.

En annan bra sak är att jag kanske kan få en tjänstebil. Jag börjar på ett nytt projekt vid årsskiftet och ska resa kors och tvärs i regionen. Min bil är 10 år och inte värstans trygg. Kanske kan vi sälja min lilla bil och utöka adoptionskapitalet och samtidigt få tillgång till en ny, problemfri bil. Jag och Darlingen har kalkylerat på Audi och Golf. Jag föreslog en Mini men Darlingen la in sitt veto - han ville inte ha mig på stora farliga motorvägar i en liten osäker Mini. Jag tycker han är fjantig men blev ändå lite bedårad av hans omhuldande manlighet. Sista ordet är inte sagt... Framförallt är det inte ok:at att jag får en tjänstebil....

Darlingen har framkallat en jäääättestor bild på mig som stod på köksbordet när jag kom hem igår. Jag medger att den är bra men STOR. Jag trodde att han framkallat den för husbehov - vi ska ha en fotovägg på nära och kära i trappan. Men det visade sig att han tänkte ta med fotot till jobbet. Jag blev förfärad och smickrad i en salig blandning. En mycket udda situation. Jag kände mig tvungen att ta reda på rummets storlek innan jag gick med på att låta honom ta fotot till jobbet. Rummet är 20 kvm. Det är ganska stort. Det klarar nog att hysa en närbild på mig i A4-format. Hade rummet varit på 10 kvm hade jag minsann lagt in mitt veto och vägrat.

Jodå.

I hemlighet är jag grymt smickrad över att han VILL ha mig på sitt rum. Om inte annat kan det avskräcka en och annan sköterska från att göra potentiella framstötar. 

Nu återstår bara frågan om vilken storlek på foto jag ska ha på Darlingen i min framtida Mini.

Men allt klär ju en skönhet.

Jag är djupt störd inför det intryck jag lämnat hos "vår" Präst. Efter diverse mankemang träffade vi henne äntligen igår. Givetvis fortsatte jag att ge dåligt intryck - min mobiltelefon ringde i kyrkan (är det en allvarlig synd?) och jag sa en massa ogenomtänkta saker under mötet. Prästen var av den frågvisa arten och ville lära känna oss. Darlingen är enkel att lära känna på "ytan" eftersom han har en massa allmänna intressen - dessutom sammanföll hans intressen med Prästens. Det var golf- och vin, läkareyrket, doktorerande, skilsmässa, barn som pendlar mellan två föräldrar.... Jag var liksom bara en statist i sammanhanget.

Äh.

Jag är sur.

För att jag inte fick vara i centrum.

Jag är patetisk.

Get over it. Blä. Kan det inte bara bli natt?

Vi har bjudit hem Darlingens mamma, syster och systerdotter på Juldagsmiddag. Man kan säga att det är ett beslut som fattats som en kombination av förväntningar på oss och att vi ville träffa dem. Ibland har vi ångrat oss eftersom Bonusen kommer till oss på Juldagen - vi har inte träffat honom på över två månader. Vi längtar. Han längtar.

Vi har varit tydliga med att Juldagen inte är Julafton nr 2. Det blir ingen julmat och ingen Jultomte. Det blir en lugn kväll med god mat, goda viner, kanske spela spel när Kusin slocknat, prova Guitar Hero (julklappen till Bonusen). Kanske tom TV-tittande. Våra enda bekymmer har varit snedfördelning i julklappsantal till Bonusens förmån - hur hanterar man att Bonusen får 10 ggr så många julklappar som Kusin (som får större delen av sina julklappar på Julafton)?

Sedan dök Systerns Älskling (SÄ) upp på banan. Vi träffade honom första gången i söndags. Vi hade i sedvanlig ordning (= saker händer utan att vi styr dem) förstått att han var bjuden hem till oss på Juldagen av Syster. Inga problem - det enda som kändes kymigt var att köpa julklapp till en person vi aldrig mött. Allt var frid och fröjd. 

Sedan blev allt fel.

Under middagen i söndags märkte jag att Syster och Farmor växlade ett snabbt ögonkast med varandra. Min intuition varnades av ögonkastet. Och så säger Syster: " Vi har något vill vill fråga er. SÄ:s döttrar ska fira jul med sin mamma och kommer till SÄ på Juldagen - det är väl ok om de följer med hem till er?".

Urexemplet på ledande fråga. De hade redan bestämt. Vårt svar var av underordnad betydelse. Vi hade känt SÄ i en timme. Vi hade inte ens hunnit säga till honom officiellt att han var välkommen hem till oss. Plötsligt var vår lugna Juldag förvandlad till en helt annan typ av kväll som krävde lite mer av oss. Jag blev besvärad. Darlingen blev besvärad. Men vi fixade inte att vara ärliga inför en människa som vi känt så kort tid så vi pep fram "ja... eh... det går väl bra, men ni vet väl att det inte blir jultomte eller julmat?" (ok... inte jordens mest rappa svar... ). Det var ytterst tydligt att vi blev överrumplade. Vilka andra personer hade sett vår tvekan och backat för att ge oss lite möjlighet att fundera. Men Syster är inte intresserad av att vi hinner samla oss. Hon bryr sig inte om oss. Hon bryr sig bara om sig. När vi gick hem kände vi oss arga, besvikna, obekväma och manipulerade. I sedvanlig ordning.  

Vi har inget emot att lära känna SÄ och hans tonårsdöttrar. Men inte på Juldagen. Inte den dag när vi träffar Bonusen för första gången på över två månader. Inte den dag på året när vi verkligen vill ta det lugnt och bara vara - utan krav och måsten. Hela gårdagen gick vi omkring och var irriterade på varsit håll. Utan att förstå varför. Tills vi började prata om det. Och insåg att vi kände oss manipulerade och att vi låtit andra våldföra sig på våra behov och önskningar. Skillnaden var att denna gången bestämde vi oss för att ta tillbaka inititativet. Vi bestämde oss för att ändra bjudningen från Juldagen till Annandagen. 

Det blev ett förfärligt hallå. Syster blev sur och vägrade förstå att vi ville prioritera Bonusen och att få tid med honom. Alla våra förslag om andra dagar dissades - hon påstod att hon skulle jobba hela helgen. Farmor blev oerhört upprörd och tyckte att vi inte välkomnade Systers nya familj. Även hon vägrade ta till sig våra förklaringar. Både Syster och Farmor reagerade som två barnungar som inte fick sin vilja igenom. Och det är INTE en taktik som fungerar på varken Darlingen eller mig. Eftersom Darlingen blev så arg att han skakade och fick ilsketunghäfta fick jag ägna resten åt kvällen åt att förklara varför vi denna gången valde att sätta ner foten och inte låta andra bestämma över oss. Jag vet inte hur många gånger jag sa att alla var hjärtligt välkomna hem till oss på Annandagen och att det inte handlade om att vi inte ville lära känna våra nya släktingar. Det handlade om att vi - när förutsättningarna ändrats - ville hitta en ny bjudningsdag som passade oss bättre. Om och om igen förklarade jag att vi ville ägna Bonusen all vår uppmärksamhet på Juldagen eftersom vi inte träffat honom på länge och att han inte skulle behöva konkurrera med tre personer som ingen av oss (varken vi eller Farmor) kände. Just nu - i skrivande stund - blir jag fortfarande arg så jag skakar över att vi tvingas försvara de prioriteringar vi gör för Bonusens skull. VARFÖR skulle vi prioritera för oss tre okända människor på bekostnad av Bonusen?

Deras aggression och reaktion stod överhuvudtaget inte i paritet med vad som skedde. Taktiken gick som vanligt ut med att skuldbelägga och ge oss dåligt samvete. Vi fick höra att vi inte varit ärliga och sagt nej från början - men hur skulle vi ha kunnat göra det? Vi blev ju helt tagna på sängen. Vi satt en meter ifrån en person vi aldrig träffat och de förväntade sig att vi skulle kunna hinna formera våra tankar och säga nej och samtidigt erbjuda ett alternativ på ett snyggt sätt där och då? Vi gavs inte något som helst utrymme att diskutera saken med varandra och vad ändringarna innebar för oss och Bonusen.

Jag hade inte räknat med att bli tvungen att hantera svärmor men det fick jag göra - det kanske ingår i de hustruliga plikterna? Jag ägnade flera timmar åt att i mer eller mindre barska ordalag tala om för Farmor var vårt skåp står - vad vi accepterar, prioriterar och värdesätter. Hur illa vi tycker om manipulation och när beslut fattas över våra huvuden. Hon snorade, var eländig, martyrisk, ifrågasättande, ledsen, oförstående... på ett sätt kan jag förstå henne - det var många saker som jag drog fram i ljuset. Det för med sig den goda saken att jag och Darlingen nu är helt överens om hur vi ska agera i framtiden för att undvika liknande situationer - vi ska helt enkelt stoppa dem i tid. Säga att vi vill fundera på saken. Inte låta oss baxas in i ett beslut och sedan stå i efterhand upptäcka att vi inte mår bra eller tycker det är kul längre. Vi kommer inte låta oss manipuleras fler gånger.

Jag är helt slut. Men Farmor och Kusin kommer till oss på Annandagen. Syster jobbar. SÄ och hans tonårsdöttrar är hemma hos sig. Om slutet är gott får vi väl se när Annandagen är till ändå. Energitjuvar. Det är vad det är.

Jag är förgrymmad. Jag missade hela showen. Jag sov mig nämligen igenom hela jordskalvet.

Nu tror jag minsann att julklappsinköpen är gjorda. Det blev en förfärlig massa i år. Nu står allt i kassar och väntar på att bli inslagna. Det är nästan den roligaste delen av julklapperiet - att slå in paket och rimma.

Idag har jag äntligen gjort klar fotoboken till mina föräldrar. Det är för sent för att den ska hinna fram till julafton. En liten missräkning men vi får improvisera en smula. Vet inte hur ännu...

Ikväll ska vi på middag hos Darlingens syster. Ska träffa hennes nye pojkvän och sambo. Jag är inte så pigg eftersom jag än en gång råkat ut för ännu en humörsänkande förkylning. Jag tror inte att jag fixar detta ständiga kollektivresande tillsammans med mer eller mindre förkylda människor. Häromdagen satt jag bredvid en kvinna som inte höll för munnen när hon nös och hostade. Ögonen rann och när hon nös såg jag hur saliven (och bacillerna) sprutade ut. Hon var i värsta delen av förkylningen. Inte konstigt att folk blir sjuka när de åkter kollektivt - bussarna är alltid överfulla så man står och trängs med 20 cm till nästa näsa. Efter hennes 11:e nysning utan skydd kastade jag mig av i panik på en hållplats väääääldigt långt från där jag brukar hoppa av. Sedan traskade jag en lång bit för att slippa hoppa på en ny buss. Jag är fortfarande i chock över hur äckliga vuxna människor är när de är förkylda. Jag har full förståelse för att man kan bli förkyld men jag kan inte förstå att man medvetet låter bli att hålla för munnen när man hostar och nyser. 

Darlingen tror att jag går omkring med något bakterieliknande monsterkoloni inombord så han har förskrivit en antibiotikakur som jag ska ta fram till jul. Eftersom han troligen också går och drar på samma elände så ska han också ta en kur. Dessutom har jag varit på Apoteket och införskattat vitaminer och något slags immunuppbyggande medikamenter med rosenrot. Måtte det hjälpa - jag står inte ut med att gå på halvfart längre.