Skrattade gott åt mamman som trodde att jag rymt från Darlingen för att stalka Britney Spears... :-).

Prästen som ska välsigna oss har försökt få tag i mig den senaste tiden. Jag känner mig lätt besvärad eftersom jag - varenda gång hon ringt (sisådär 5 gånger) - befunnit mig på ett möte eller på väg in i ett möte. Så är det när man är på tjänsteresa. Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar.

Idag fick vi äntligen närkontakt telefonledes. Jag genomgick en märklig förvandlig. Jag började nämligen ursäkta mig för att vi gift oss borgerligt. När Prästen sa att hon förstått att vi ville välsigna vårt äktenskap för att kunna adoptera kände jag mig som värsta ögontjänare. Så jag hörde mig själv säga: "Vi hade lite bråttom när vi skulle viga oss så att det blev borgerlig vigsel". Det var inte riktigt sant. Sanningen är ju den att vi förmodligen inte varit gifta idag om det inte vore för att det krävs för att man ska få adoptera. Det var helt enkelt ett behovsäktenskap, något som ingår i vårt framtida föräldraskap. Ingen av oss har närt några allvarliga giftermålsdrömmar. Det bara blev.

På ett sätt löste giftermålet många utestående frågor eftersom Darlingen har en s.k särkullbarn i förhållande till mig och det har viss betydelse för oss nu när vi ingått stora ekonomiska åtaganden tillsammans. Giftermålet löste det juridiska åt oss. Annars är det inte så mycket att orda om. Vi älskar varandra oavsett om vi är gifta eller inte.

Ännivejj ska vi träffa Prästen nästa torsdag för att gå igenom välsignelseakten. Det ska faktiskt bli lite högtidligt. Vi lever efter kristna värderingar och jag kan känna viss tacksamhet att adoptionen "tvingar" oss att välsigna vårt äktenskap. Det blir liksom mer rätt då. Vi är både döpta, konfirmerade och medlemmar i Svenska Kyrkan. Nu får vi en möjlighet att "rätta" till vår borgerliga vigsel med en välsignelse.

Dessutom är det bra att ha en personlig Präst. En som känner oss och vet vem vi är. En relation som är måbra-aktig.