Så var det Luciamorgon. Vi kasade ur sängen och ner i soffan. Bara för att upptäcka att Luciamorgon var från Malmö. Jodå. Lite sjungeri på skånska var trevligt men helt ärligt... kunde inte någon ha hjälp barnen lite? När jag sjöng i kör i mitt arla liv så hade jag en körfröken som var lång, gänglig och såg ut att heta Annelie. Hon vevade, mimade, överartikulerade och tecknade med jämna mellanrum en glad mun över sin egen jätteglada verkliga mun. Då kunde man inte låta bli och le och se lite extra innerlig ut.

Min körkarriär tog abrupt slut när elaka Mikaeeeela sa att mina näsvingar fladdrade roligt när jag sjöng. Inte ens om var lång, gänglig och såg ut att heta Annelie kunde man övertyga mig om att det inte var sant.

Så jag fick spela piano hos Torsten istället.

Jag borde inte vara här. Jag borde vara någon annanstans. Typ på julfest.

Skrattade gott åt mamman som trodde att jag rymt från Darlingen för att stalka Britney Spears... :-).

Prästen som ska välsigna oss har försökt få tag i mig den senaste tiden. Jag känner mig lätt besvärad eftersom jag - varenda gång hon ringt (sisådär 5 gånger) - befunnit mig på ett möte eller på väg in i ett möte. Så är det när man är på tjänsteresa. Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar.

Idag fick vi äntligen närkontakt telefonledes. Jag genomgick en märklig förvandlig. Jag började nämligen ursäkta mig för att vi gift oss borgerligt. När Prästen sa att hon förstått att vi ville välsigna vårt äktenskap för att kunna adoptera kände jag mig som värsta ögontjänare. Så jag hörde mig själv säga: "Vi hade lite bråttom när vi skulle viga oss så att det blev borgerlig vigsel". Det var inte riktigt sant. Sanningen är ju den att vi förmodligen inte varit gifta idag om det inte vore för att det krävs för att man ska få adoptera. Det var helt enkelt ett behovsäktenskap, något som ingår i vårt framtida föräldraskap. Ingen av oss har närt några allvarliga giftermålsdrömmar. Det bara blev.

På ett sätt löste giftermålet många utestående frågor eftersom Darlingen har en s.k särkullbarn i förhållande till mig och det har viss betydelse för oss nu när vi ingått stora ekonomiska åtaganden tillsammans. Giftermålet löste det juridiska åt oss. Annars är det inte så mycket att orda om. Vi älskar varandra oavsett om vi är gifta eller inte.

Ännivejj ska vi träffa Prästen nästa torsdag för att gå igenom välsignelseakten. Det ska faktiskt bli lite högtidligt. Vi lever efter kristna värderingar och jag kan känna viss tacksamhet att adoptionen "tvingar" oss att välsigna vårt äktenskap. Det blir liksom mer rätt då. Vi är både döpta, konfirmerade och medlemmar i Svenska Kyrkan. Nu får vi en möjlighet att "rätta" till vår borgerliga vigsel med en välsignelse.

Dessutom är det bra att ha en personlig Präst. En som känner oss och vet vem vi är. En relation som är måbra-aktig.

... Britney Spears. På nåt konstigt sätt. Man kan bara tycka om henne. Så vanlig. Och ändå så ovanlig.

Bonusen är i ett land jäääättelångt borta. Ibland mailar han små glada tillrop som innehåller charmiga stavfel och mängder av utropstecken. Igår ringde han till och med. Alldeles fylld av glädje. Över ett nytt dataspel.

Men annars då... ", frågade Darlingen som var lite stressad över telefonkostnaden "... har du inte sett en massa djur och spännande platser?"

"jo, några".

"Vad har du sett då?"

"Känguru och orm"

Eftersom själva syftet med långresan är att hämta mammans sambos dotter - låt oss kalla henne Johanna - till några månaders vistelse i Sverige undrade Darlingen:

"Men har du inte träffat Johanna ännu?" (vi hade fått tidigare fått veta att hon skulle hämtas på onsdag)

"Jovisst ja. Hon sitter här bredvid"

Sedan ordades inte mer om Johanna. Eller något annat än dataspelet.

Ibland undrar jag varför man ska resa runt halva jordklotet med barn. De verkar föredra att vara hemma, göra vardagliga saker, ha rutiner och trygghet och tillgång till den mat och förströelse de är vana vid. Och helt ärligt - man kan köpa förfärligt många dataspel för de pengar som en flygbiljett till landet jäääättelångtborta kostar.  

Undrar vad han kommer att säga till sin mamma när han kommer att rapportera till henne om adoptionsresan... "Jag har fått ett nytt dataspel. Och förresten... en lillebror/lillasyster också".

Att vara adoptionssökande innebär att om och om igen utsättas för bakslag. För inte så många veckor sedan meddelades att Vietnam kommer att stänga. Vietnam var den enda möjligheten för i synnerhet många ensamstående - 2/3 av AC:s kö till Vietnam består av ensamstående. Knappt har krutröken skingrats förrän man kan skönja en annan förändring som påverkar ensamstående att adoptera. Det är den danska adoptionsorganisationen Danadopt som meddelar att etiopiska myndigheter fr o m 15 dec inte kommer att ta emot ansökningar från ensamstående till Etiopen:

DanAdopts lægekonsulenter og Marianne Wung-Sung har været på rejse i Etiopien.
Under besøget var Marianne til møde i MOWA, Ministry of Women Affairs i Addis Abeba. Ministeriet er Etiopiens øverste myndighed for adoptioner.
Lederen Mrs. Mahider oplyste, at ministeriet fortsat arbejder på at justere den gældende lovgivning, men at de ikke forventer lov ændringer indenfor det kommende år, men derimod ændrer  retningslinjer, som desværre betyder, at de fra den 15.12.2008 ikke længere vil modtage ansøgninger fra eneansøgere.

Der er tale om en radikal ændring i praksis, som vi desværre kan genkende fra flere andre lande. Loven forbyder ikke eneansøgere at adoptere, men de vil ikke blive prioriteret, så længe der er nok ansøgere fra par, hvilket er tilfældet.

Pilotplatserna för Madagaskar är fyllda. Vi hann inte med i svängarna. Vi har blivit erbjudna att ställa oss på väntelistan. Det är bara några komplikationer. Vi har inte tillräckligt hög ålder i vårt medgivande och vistelsetiden på 3-4 månader bär respekt med sig.

Vissa länder i Afrika har långa vistelsetider i samband med adoption. Kenya upp till ett halv år och Madagaskar 3-4 månader. AC beräknar adoptionskostnaden + familjens egna kostnader till ca 230 000 kr i Kenya resp. ca 210 000 kr på Madagaskar. Därtill ska man lägga kostnaden för det egna boendet hemmavid när en går på föräldrapeng och den andre är tjänstledig.

Det kostar att bli förälder genom adoption. Det är märkligt att adoptionsbidraget inte förändras. Många barnlösa får IVF:erna betalda(åtminstone 3 pack). Det fick inte vi eftersom jag var för gammal. Vi verkar vara för gamla för allting... :-/

De sista två åren har ekonomiskt sett varit tunga. Tre egenbekostade IVF-försök, giftermål , husbygge, anlägga trädgård (att sten kan vara så himla dyrt!!!!) och spara till adoption. Vi får inte en krona i bidrag. Inte förrän vi genomfört adoptionen - då får vi ynka 40 000 kr i bidrag. Jag har inget emot att betala skatt. Men då och då drabbas jag av en känsla av att vara den som förlorar i alla ändar. Jag bidrar och bidrar till alla andra men får ingenting tillbaka.

Idag funderar jag på vad jag egentligen anser om att alla under en viss ålder (under 38 år) erbjuds gratis IVF-försök men jag inte får motsvarande hjälp att bilda familj när jag försöker adoptera. Jag är losern rakt igenom. Jag får inga ekonomiska bidrag någonstans men mina skattepengar går till att hjälpa andra barnlösa. Det suger. Hur hänger det ihop med att en utredare konstaterat att IVF-bebisar är extremt lönsamma ur ett samhällsperspektiv (jag extrapolerar det till att även gälla adopterade barn). Varför bidrar då inte samhället ekonomiskt i högre utsträckning?

Är det bra att adoption blir en pengafråga? Är det rätt att endast de som har ekonomiska förutsättningar ska tillåtas bilda familj efter en viss uppnådd ålder (när man fyllt 38 år)?

Vad händer om personer med höga inkomster tvingas bidra så mycket till andra att de själva måste avstå familjebildning av ekonomiska skäl? 

Jag har en god vän som är 42 år. Hon fick barn för ett år sedan. Mirakulöst. Men om de inte fått sitt barn hade de inte haft råd att varken bekosta IVF eller adoption - alltså är familjebildning en ekonomisk fråga. För vissa över en viss ålder. 

Det här måste jag nog tänka på lite till. Vet inte vilken åsikt jag ska anamma i frågan. Jag kanske är jävig. Jättejävig.

Igår var Darlingen, mamma, pappa och jag på Östarp och åt julbord. Helt otippat var jag inte speciellt sugen på mat när jag tänkte på det i förväg. Så jag ägnade förmiddagen åt att svälta mig i form. Gick hyfsat bra och jag var rätt så laddad när vi satte oss ner.

Det var gott. Speciellt sillbordet. Men inte sååååå gott. Speciellt inte det varma. Å andra sidan hade vi jättetrevligt på alla sätt och vis. Det är ganska skönt att få träffa sina föräldrar utan att det finns en massa syskonbarn som pockar på uppmärksamhet. Jag älskar mina syskonbarn djupt och innerligt men ibland är det skönt att få vuxenprata.

Sedan åkte vi hem och hade ont i magen.