Bilbesiktningen 2009 är nu avklarad utan anmärkning. Hittade ett besiktningsprotokoll från 2007 där mätarställningen framgick. Jag har kört mindre än 500 mil på 2 år. Det är rena rama lyxen att behålla bilen... Tur att det inte kostar så mycket att ha.

Idag besökte jag min gamla arbetsplats för att undervisa dem. En liten försmak på hur mina arbetsdagar fram till slutet av juni kommer gestalta sig. Det är dränerande att ge, ge och ge lite till en hel dag. Jag var ganska speedad när jag kom hem och hade svårt för att varva ner.

Det står helt still med fotoboken. Vi saknar foton. Och ingen av oss har orkat ta itu med att fotografera. Imorgon kommer Bonusen och då ska kameran fram igen. Nu måste vi bruka allvar.

Vi har inte hört ett knyst från Familjerättssekreteraren - jag har drabbats av ruelse eftersom vi gjorde några förändringar i texten. Hon kanske inte gillade det.

Jag har fått någon kallelse till intervju. Ikväll sa jag till Darlingen "De kanske ändrade sig när de hörde om våra adoptionsplaner". Självförtroendet är inte på topp idag - varken när det gäller adoptionen eller ev. nytt jobb.

Min lilltå börjar repa sig men den är blå. Jag visar den jämt och ständigt för Darlingen för att han ska tycka synd om mig men han blir varken imponerad eller speciellt omhändertagande. Det är minsann ingen fördel att ha en doktor "in house". Inget imponerar och han har alltid sett värre saker.

Min mage gör lite ont efter 70 inspirerade sit ups framför TV:n igår. Vet inte vad som flög i mig men tidigare på kvällen hade ett Twix flugit in genom munnen... det kanske var den som preparerad med något. Typ en dos dåligt samvete.

De sista kvällarna har jag drömt mardrömmar om att jag kommer till Taiwan och ser ut som en jätte. De små och nätta människorna i Taiwan - som väger som Tingeling eller nåt - säger att jag måste kontrollvägas för att bevisa att jag inte har BMI över 30. En himla massa människor ställer sig omkring mig och tvingar upp mig på en våg. Och räknar ut att mitt BMI är 30,2. Barnhemsmatronan (som inte alls är en matrona utan en jättesmal men jättebister taiwaneiska) marscherar fram till Darlingen och rycker vårt barn ifrån honom. "Fru för tjock", säger hon arg. Och så blir vår lilla barn inte alls vårt lilla barn.

Ska fila fötterna imorgon. Alltid bidrar det något gram nedåt.

Min lilltå sprang in i en vägg igår. Idag kan den inte gå till jobbet. Inte jag heller. Alla skor gör dj*vulskt ont. 

Känns ganska löjligt att bli sittande med en sån lilltå. 

Vi har vårt badrum på första våningen i ett gatuhus. Vi har spröjsade fönster och råglas i de två sista spröjsen. Så hände det sig idag att jag duschade. Medan jag står där och schamponerar mig med mitt nya schampo för vintertrött hår hör jag att det är en massa liv utanför fönstret. Jag duschade obekymrat vidare eftersom det brukar gå förbi folk på gatan utanför - det tar bara någon sekund för dem att passera och sedan är kusten klar igen.

Denna gången hände inte det.

Jag upptäckte nämligen lymlarna stod kvar utanför fönstret. Då hade de stått där i sammanlagt 5 minuter. De struttade omkring utanför fönstret, skrattade och flamsade. När de förstod att jag slutat duscha blev de tysta och ställde sig på varsin sida om fönstret. Sedan började de fnittra hysteriskt. Jag ålade mig efter en handduk och kände mig ganska ovärdig. När jag var inlindade i handduken med knäna sedesamt täckta (som om det syntes...) morskade jag upp mig och ställde mig med nästippen mot fönster. Fast det kändes ganska dumt att stå där och glo på råglas så jag retirerade ganska snabbt. Speciellt som personerna utanför inte alls dröp av utan snarare började garva hysteriskt.

Jag flydde upp på ovanvåningen för att klä på mig och reda ut mitt trassliga hår. Arg som ett bi gick jag ner igen för att gå ut och läsa lusen av fönstertittarna. Precis då ringde det på dörren. 

Full av uppdämt ilska och förorättade känslor slet jag upp dörrstackaren. Där stod två unga män i 25 års åldern, med Tele2 legitimationer hängandes runt halsen. De presenterade sig och började stamma fram sitt ärende. ´

De började med att fråga vilket bolag vi hade för vår fasta telefoni.

"TELIA", röt jag.

"Vad betalar du när du ringer?", pep den ene killen.

"INGENTING, JAG HAR ETT ABONNEMANG SOM GÖR ATT JAG RINGER GRATIS PÅ KVÄLLARNA OCH PÅ DAGARNA RINGER VI INTE ALLS FÖR VI JOBBAR", röt jag igen och tänkte på att min frisyr förmodligen var skrattretande trots att mitt omhuldande av mitt vintertrötta hår.

"Då kan vi direkt erbjuda dig att spara 30 kr i månaden genom att... ", pep den andra killen och utbytte en desperat blick med sin kompis.

"NI HAR GJORT MIG PÅ FRUKTANSVÄRT DÅLIGT HUMÖR EFTER ATT NI HÄNGT OCH TRAMSAT UTANFÖR MITT BADRUMSFÖNSTER MEDAN JAG DUSCHADE SÅ JAG ÄR INTE UPPLAGD FÖR ERT FÖRSÄLJARTUGG", röt jag oförsonligt.

"Ähum... "... "ja... "... "Eh... ", sa pojkarna och trampade på stället.

"TACK OCH ADJÖ" röt jag och slet igen dörren så att väggen knakade. Värsta kärringen.

De gick. Annat kunde de inte göra.

Själv gick jag raka vägen in till telefonen - som kostar 30 kr för mycket i månaden - och ringde till mamma för att sjasa på henne med gardinsömnaden till badrummet. Hon skrattade frejdigt och först då kunde jag dra på smilbanden åt det inträffade.

Sedan kom Darlingen hem och fick höra hela litanian.

Nu dricker vi vin efter att ha tagit en rad misslyckad "hemma hos oss" bilder. Tur att inte kameran var framme när jag visade upp min bad hairday och blev kvarterets bitch.

Vi har börjat skapa en fotobok på nätet som vi ska kunna sända med handlingarna till Taiwan. Igår blev vi ovänner. Jag tyckte Darlingen klickade för långsamt och hetsade upp mig för att vi saknar en himla massa bilder. Jag blev skickad i säng. I hemlighet var jag ytterst belåten med att Darlingen tog kommandot över fotoboken eftersom det förmodligen är han som får fixa den med tanke på antalet resor jag ska utföra denna våren. 

Vi har tänkt göra boken som en rundvandring i vårt hus och våra liv. Så att man kan följa vårt vardagsliv utan att vi poserar och varggrinar på foto efter foto. Tanken är att boken ska ge en känsla av att få hänga med oss en dag hemma, på våra arbeten och på fritiden. Fast vår fritid handlar just nu mest om att hänga framför en dator... så himla spännande liv har vi.

Vi får väl se om vi lyckas utan att äktenskapet kommer i gungning och datorn kraschar. Vår dator börjar nämligen bete sig lite lufsigt. Igår meddelade Darlingen att skulle avsätta en ersättning för forskningsarbete för att köpa en ny dator. Det var smart tänkt, tycker jag.

Personalchefen ringde mig idag. Jag kommer att bli kallad till intervju och personbedömning utan att jag behöver fnula ihop en formell ansökan. Lite läskigt är det att bli personbedömd eftersom jag inte blivit det på mängder av år. Men det känns också mycket spännande. 

Och så har jag berättat för Personalchefen om våra adoptionsplaner. Det mottogs och behandlades inte som någon komplikation utan som naturens gång. Och som hon sa; det finns utmärkta möjligheter till deltid i rollen som personalansvarig i regionen.

Det var lite kul att Personalchefen frågat Regionchefen om han trodde att jag skulle ha förmåga att säga emot honom. Jo, det trodde han absolut att jag skulle kunna. För mig som ständigt har en massa åsikter om än det ena och än det andra och därtill ett trängande behov av att lufta strupen var det befriande att få höra att det upplevdes som en positiv egenskap. 

Ja...jo... det känns riktigt bra idag. Viktoria ska gifta sig med Daniel och jag ska bli kallad på intervju. Men jag är hungrig...

Just nu samlas en herrans massa folk utanför Slottet - det vankas förmodligen information om kunglig förlovning.

Och så ryktas det om romans mellan Niclas Wahlgren och Laila Bagge.

Själv äter jag Viktväktarnas nudelsoppa för jätteliten kalorikostnad och bantar allt vad tygen håller. Jag hinner nog tröttna framemot kvällningen.

Det är mycket nu.

Vareviga gång jag ser nya McDonalds-reklamen tjuter jag av skratt. Det är hysteriskt roligt när den långa räkeln till pappa tar av sig glasögonen, för pek- och långfinger som ett V mot sina båda ögon och panikblinkar när fingrarna kommer lite för nära ögonen. Obetalbart kroppsspårk. Sedan måste jag skratta igen när den hotande pappan skuttar ut till vänster i sin silverfärgade Volvo istället för att göra en riktigt cool sorti. Och som om det inte är nog så visas en slutbild med en nöjd pappa i bilen där han lutar sig tillbaka i sätet, drar in hakan och ler nöjd på ett ytterst nördigt vis. Se på den här. 

Måste också medge att jag skrattar högt åt den rondöraktiga snubben i duschen som drömmer om att bli rockstjärna. I hans drömmar sveper han över scenen, hängande i en vajer. Det går ganska bra tills han vinschas in i en pelare. Det är exakt då jag börjar skratta. Kort efteråt visas en medelålders bandpoolare som också hänger i vajrar. Han är lite rund, han har något slags silvriga vingar och hans min är obetalbar - som om han inte fattar varför han hänger i vajrar. Och sedan kommer finalen - när man ser en stängd badrumsdörr och man hör en sprucken röst vråla: "SINCE YOU`VE BEEN GONE, SINCE YOU BEEN GONE.... ". Du kan se den här.

Jag måste lära mig hur man klipper in hela you tube-klippen i inläggen....

Jag var väldigt bestämt på den punkten.

Lördagen skulle ägnas åt att reka bland vårkläderna. Som uppvärmning. Jag vet ju att min garderbo börjar bli löjligt tunnsådd av plagg så jag använder allting alltid. Kul tjej.

Dagens inköp gick i blått och grått. Lite från Lindex, lite från Lysgaard och lite från något jag inte kommer ihåg.