Kom precis hem från en 20-mila utflykt ToR till Kristianstad. Kände mig ganska sliten efter att ha varit igång hela veckan på olika evenemang. Men så snubblar jag över något mörkt på trappan. En blombukett. Från min chef. Hon tackar mig för mitt engagemang under den gångna veckan.

Plötsligt kändes tillvaron lite ljusare. Sinnesstämningen ändrades. Den ensamma fredagskvällen blev mer uthärdbar. Darlingen är på kongress utomlands och jag är mol alena. Jag saknar honom. Jättemycket.