Darlingen är ynklig. Fast inte sjuk. Han är infekterad säger han. Jag tycker att han låter som en riktig Doktor.

Vi var på "parmiddag" igår. Vi träffade en kollega till Darlingen och hans nya flickvän. Jag har träffat kollegan några gånger och gillade honom från första stund. Förra året skilde han sig efter 17 års äktenskap och två barn. Och kastade sig in i en virvel av aktiviteter. Så som man gör när man upptäcker det egna jaget efter flera år som plural. Jag har betraktat det hela på avstånd. Tyckt att han rusat för fort. Men jag är en loj typ så jag tycker ju alla rusar för fort...

Efter en himla massa dejting med allehanda flickor - ibland flera parallellt - fastnade han för en 10 år yngre tjej. Han är helsåld. Sedan de blev ett par har kollegan sökt kontakt med oss. Velat att vi ska ses och hitta på saker. Igår var det dags.

Jag håller fortfarande på att smälta intrycken. Det står fullkomligt klart att hon och jag är ljusår ifrån varandra personlighetsmässigt. Jag är ganska jordnära och oflashig. Min festsminkning består av ett extra streck kajal under ögat. Jag har inga speciella gåbortskläder eftersom jag är gravt ointresserad av mode och shopping. Jag tar helt enkelt på mig samma kläder som jag har på jobbet. Helt enkelt ganska ofräck, på gränsen till ointresserad av flärd.

När flickvännen öppnade dörren blev jag alldeles tagen. En välmejkad ung kvinna med blodröda läppar, sval, stilettklackar, snäv svart kort kjol och en världsvan framtoning. Allt jag inte är. Jag stod där och kände mig som kusinen från landet - klumpig och bonnig. Jag kom helt enkelt i gungning inför hennes uppenbarelse. Hela hon andas exklusivitet, klass och världsvanhet. Dricka drinkar och röka cigaretter ur etui. Något slags boa runt halsen. Utstuderat och välregisserat. Allt som jag inte är.

Vi avslutade kvällen på Lemongrass och drinkdrickande. Det var ganska najs. En återblick i mitt singelliv. Även om jag aldrig var så fräck och hipp som kollegans flickvän. Jag är mer åt det rustika hållet. Det var en ok kväll - trevligt men förbryllande. Något med flickvännen stör mig. Både jag och Darlingen känner det. Jag tror att det har att göra med interaktionen med kollegan. Det är kollegan som söker flickvännen - hon söker inte honom. Hon håller honom på en armlängds avstånd. Trutar sexigt med munnen, tittar på annat när man pratar med henne (märkligt nog funkar det utan att hon blir dryg), poserar och utövar självständighet. Hon oroar med sin uppenbarelse. Hon är stark och självständig - åtminstone säger hon det. Men det blir för mycket. Och något skorrar falskt. Och obegripligt för en sådan som mig.  

Kanske känner jag mig hotad av hennes ungdom och säkerhet. Kanske känner jag mig för töntig för att ingå i hennes sfär. Kanske är jag för gammal och livserfaren för att låta mig imponeras. Oavsett vad så längtar jag inte efter hennes sällskap. Jag gillar inte när jag inte får grepp om en person. Det blir för krångligt. Vänner ska vara mer omedelbara och självklara. Och jag vill inte behöva oroa mig för att någon ska få ont i sitt hjärta och göra ett misstag. Det gör jag idag.