Kl. 14.05 fick jag ett mail från vår socialsekreterare. Hon meddelade att hon redigerat texten enligt våra önskemål och bad oss granska. 

Vi är mäkta imponerade av hastigheten i hennes arbete.

Eftersom jag inte har något annat att oroa mig för så har jag börjat oroa mig för att hon är FÖR snabb. Vi vill ju inte att hon får med vårt ärende i nämndens februarimöte.

Man blir så trött på sig själv.

Och när man vill distansera sig från sig själv använder man ordet man istället för jag.

Jag är faktiskt trött på att jag oroar mig hela tiden. Det är så energikrävande.

Allt vi gör för närvarande hänger på ett eller annat vis ihop med adoptionen. Vi handlar möbler till ett barnrum, vi sätter upp gardiner, vi klär upp och bjuder hem folk för att fotografera, jag går till gynekologen för att få ett infertilietsintyg osv. Idag kom turen till att besöka vår socialsekreterare för att få medgivandet ändrat.

Darlingen säger att jag pratat mycket, fort och alltför detaljerat när vi träffat Socialsekreteraren. Det tycker jag inte om att höra. Jag i min tur tycker att han tar alltför lätt på mötet. Och det retfulla i historien är att han vinner - det är alltid de som är lugna som vinner. Varför är det per automatik fel att vara detaljerad och intensiv? Det är samma sak när det gäller känslomänniskor - vem har bestämt att det är en liten svaghet att vara känslomänniska?

Hur som helst gillar jag Socialsekreteraren alltmer. Även om hon har märkliga odefinierade fläckar på sina kläder och använder silvergrön kajal till att göra kråksparkar i ögonvrårna. Min lättnad var enorm när hon - utan mankemang - gick utan mankemang med på att skriva om hela utredningen för att det finns 5 ord som är olyckligt valda  ("men är inte aktivt kyrkliga"). Nu kommer hon ringa våra referenter och skriva en ny utredning. Den kommer hon att maila till oss för godkännande och sedan ska beslut fattas i vår stadsdelsnämnd.

Det där med ålder är fortsatt knepigt. Vi kommer att få ett medgivande utan ålder men i utredningstexten kommer våra önskemål att framkomma. I vår kommun diskuteras hur man ska göra med detta framöver men i nuläget skriver man ingen ålder trots att det finns andra kommuner som gör det. Jag känner en svag oro för detta. Speciellt när jag hörde om en familj som är till åren komna och vars medgivande snart löper ut. Deras organsiation har ringt paret och sagt att de kan få adoptera en 9-åring. Deras nuvarande medgivande är på 4 eller 5 år.

Nu händer inte så värst mycket förrän vi vår utredningen för godkännande. Jag hoppas att det går snabbt. Jag är trött på att det segar sig fram och känner ett intensivt behov av att göra radikala saker. Typ att skicka allt till översättning.