Vi har vårt badrum på första våningen i ett gatuhus. Vi har spröjsade fönster och råglas i de två sista spröjsen. Så hände det sig idag att jag duschade. Medan jag står där och schamponerar mig med mitt nya schampo för vintertrött hår hör jag att det är en massa liv utanför fönstret. Jag duschade obekymrat vidare eftersom det brukar gå förbi folk på gatan utanför - det tar bara någon sekund för dem att passera och sedan är kusten klar igen.

Denna gången hände inte det.

Jag upptäckte nämligen lymlarna stod kvar utanför fönstret. Då hade de stått där i sammanlagt 5 minuter. De struttade omkring utanför fönstret, skrattade och flamsade. När de förstod att jag slutat duscha blev de tysta och ställde sig på varsin sida om fönstret. Sedan började de fnittra hysteriskt. Jag ålade mig efter en handduk och kände mig ganska ovärdig. När jag var inlindade i handduken med knäna sedesamt täckta (som om det syntes...) morskade jag upp mig och ställde mig med nästippen mot fönster. Fast det kändes ganska dumt att stå där och glo på råglas så jag retirerade ganska snabbt. Speciellt som personerna utanför inte alls dröp av utan snarare började garva hysteriskt.

Jag flydde upp på ovanvåningen för att klä på mig och reda ut mitt trassliga hår. Arg som ett bi gick jag ner igen för att gå ut och läsa lusen av fönstertittarna. Precis då ringde det på dörren. 

Full av uppdämt ilska och förorättade känslor slet jag upp dörrstackaren. Där stod två unga män i 25 års åldern, med Tele2 legitimationer hängandes runt halsen. De presenterade sig och började stamma fram sitt ärende. ´

De började med att fråga vilket bolag vi hade för vår fasta telefoni.

"TELIA", röt jag.

"Vad betalar du när du ringer?", pep den ene killen.

"INGENTING, JAG HAR ETT ABONNEMANG SOM GÖR ATT JAG RINGER GRATIS PÅ KVÄLLARNA OCH PÅ DAGARNA RINGER VI INTE ALLS FÖR VI JOBBAR", röt jag igen och tänkte på att min frisyr förmodligen var skrattretande trots att mitt omhuldande av mitt vintertrötta hår.

"Då kan vi direkt erbjuda dig att spara 30 kr i månaden genom att... ", pep den andra killen och utbytte en desperat blick med sin kompis.

"NI HAR GJORT MIG PÅ FRUKTANSVÄRT DÅLIGT HUMÖR EFTER ATT NI HÄNGT OCH TRAMSAT UTANFÖR MITT BADRUMSFÖNSTER MEDAN JAG DUSCHADE SÅ JAG ÄR INTE UPPLAGD FÖR ERT FÖRSÄLJARTUGG", röt jag oförsonligt.

"Ähum... "... "ja... "... "Eh... ", sa pojkarna och trampade på stället.

"TACK OCH ADJÖ" röt jag och slet igen dörren så att väggen knakade. Värsta kärringen.

De gick. Annat kunde de inte göra.

Själv gick jag raka vägen in till telefonen - som kostar 30 kr för mycket i månaden - och ringde till mamma för att sjasa på henne med gardinsömnaden till badrummet. Hon skrattade frejdigt och först då kunde jag dra på smilbanden åt det inträffade.

Sedan kom Darlingen hem och fick höra hela litanian.

Nu dricker vi vin efter att ha tagit en rad misslyckad "hemma hos oss" bilder. Tur att inte kameran var framme när jag visade upp min bad hairday och blev kvarterets bitch.

Vi har börjat skapa en fotobok på nätet som vi ska kunna sända med handlingarna till Taiwan. Igår blev vi ovänner. Jag tyckte Darlingen klickade för långsamt och hetsade upp mig för att vi saknar en himla massa bilder. Jag blev skickad i säng. I hemlighet var jag ytterst belåten med att Darlingen tog kommandot över fotoboken eftersom det förmodligen är han som får fixa den med tanke på antalet resor jag ska utföra denna våren. 

Vi har tänkt göra boken som en rundvandring i vårt hus och våra liv. Så att man kan följa vårt vardagsliv utan att vi poserar och varggrinar på foto efter foto. Tanken är att boken ska ge en känsla av att få hänga med oss en dag hemma, på våra arbeten och på fritiden. Fast vår fritid handlar just nu mest om att hänga framför en dator... så himla spännande liv har vi.

Vi får väl se om vi lyckas utan att äktenskapet kommer i gungning och datorn kraschar. Vår dator börjar nämligen bete sig lite lufsigt. Igår meddelade Darlingen att skulle avsätta en ersättning för forskningsarbete för att köpa en ny dator. Det var smart tänkt, tycker jag.

Personalchefen ringde mig idag. Jag kommer att bli kallad till intervju och personbedömning utan att jag behöver fnula ihop en formell ansökan. Lite läskigt är det att bli personbedömd eftersom jag inte blivit det på mängder av år. Men det känns också mycket spännande. 

Och så har jag berättat för Personalchefen om våra adoptionsplaner. Det mottogs och behandlades inte som någon komplikation utan som naturens gång. Och som hon sa; det finns utmärkta möjligheter till deltid i rollen som personalansvarig i regionen.

Det var lite kul att Personalchefen frågat Regionchefen om han trodde att jag skulle ha förmåga att säga emot honom. Jo, det trodde han absolut att jag skulle kunna. För mig som ständigt har en massa åsikter om än det ena och än det andra och därtill ett trängande behov av att lufta strupen var det befriande att få höra att det upplevdes som en positiv egenskap. 

Ja...jo... det känns riktigt bra idag. Viktoria ska gifta sig med Daniel och jag ska bli kallad på intervju. Men jag är hungrig...

Just nu samlas en herrans massa folk utanför Slottet - det vankas förmodligen information om kunglig förlovning.

Och så ryktas det om romans mellan Niclas Wahlgren och Laila Bagge.

Själv äter jag Viktväktarnas nudelsoppa för jätteliten kalorikostnad och bantar allt vad tygen håller. Jag hinner nog tröttna framemot kvällningen.

Det är mycket nu.