Idag kom dokumentet som säger att vi inte kan få barn. Jag tror att det är bra. Fast andra hade tyckt det var dåligt. Jag är mest glad.

800 kr mer i månaden blev det. Men det som gjorde mig allra gladast och överrumplade mig mest var en bonus för extraordinär insats på 10 000 kr. Ok, jag erkänner... det blev lite konstigt i ögonen. Som grus eller nåt.

Idag fick vi också iväg den korrekturlästa utredningstexten till Familjerätten. Vi är på G!!!

Kl. 14.05 fick jag ett mail från vår socialsekreterare. Hon meddelade att hon redigerat texten enligt våra önskemål och bad oss granska. 

Vi är mäkta imponerade av hastigheten i hennes arbete.

Eftersom jag inte har något annat att oroa mig för så har jag börjat oroa mig för att hon är FÖR snabb. Vi vill ju inte att hon får med vårt ärende i nämndens februarimöte.

Man blir så trött på sig själv.

Och när man vill distansera sig från sig själv använder man ordet man istället för jag.

Jag är faktiskt trött på att jag oroar mig hela tiden. Det är så energikrävande.

Allt vi gör för närvarande hänger på ett eller annat vis ihop med adoptionen. Vi handlar möbler till ett barnrum, vi sätter upp gardiner, vi klär upp och bjuder hem folk för att fotografera, jag går till gynekologen för att få ett infertilietsintyg osv. Idag kom turen till att besöka vår socialsekreterare för att få medgivandet ändrat.

Darlingen säger att jag pratat mycket, fort och alltför detaljerat när vi träffat Socialsekreteraren. Det tycker jag inte om att höra. Jag i min tur tycker att han tar alltför lätt på mötet. Och det retfulla i historien är att han vinner - det är alltid de som är lugna som vinner. Varför är det per automatik fel att vara detaljerad och intensiv? Det är samma sak när det gäller känslomänniskor - vem har bestämt att det är en liten svaghet att vara känslomänniska?

Hur som helst gillar jag Socialsekreteraren alltmer. Även om hon har märkliga odefinierade fläckar på sina kläder och använder silvergrön kajal till att göra kråksparkar i ögonvrårna. Min lättnad var enorm när hon - utan mankemang - gick utan mankemang med på att skriva om hela utredningen för att det finns 5 ord som är olyckligt valda  ("men är inte aktivt kyrkliga"). Nu kommer hon ringa våra referenter och skriva en ny utredning. Den kommer hon att maila till oss för godkännande och sedan ska beslut fattas i vår stadsdelsnämnd.

Det där med ålder är fortsatt knepigt. Vi kommer att få ett medgivande utan ålder men i utredningstexten kommer våra önskemål att framkomma. I vår kommun diskuteras hur man ska göra med detta framöver men i nuläget skriver man ingen ålder trots att det finns andra kommuner som gör det. Jag känner en svag oro för detta. Speciellt när jag hörde om en familj som är till åren komna och vars medgivande snart löper ut. Deras organsiation har ringt paret och sagt att de kan få adoptera en 9-åring. Deras nuvarande medgivande är på 4 eller 5 år.

Nu händer inte så värst mycket förrän vi vår utredningen för godkännande. Jag hoppas att det går snabbt. Jag är trött på att det segar sig fram och känner ett intensivt behov av att göra radikala saker. Typ att skicka allt till översättning.

Igår gjorde vi en ansträngning med kameran. Darlingen höll på att sunka ihop totalt och jag ansåg mig nödgad att skälla lite. Jag borde veta bättre - ingen kommer i bättre stämning av att bli skälld på.

Darlingen tycker inte om fotografering. Han blir stel och livlös. Men som genom ett under var det han som blev bäst på fotona vi tog igår medan jag såg ut som Dunderklumpen och hade fullt sjå med att dra in magen och rumpan. Alla som har rumpa vet hur svårt det är att dra in en rumpa, då säker man liksom íhop.

Idag tar vi till artilleriet och kallar hit våra allierade. Mamma och pappa. De ska fotografera oss tillsammans. För att slå två flugor i en smäll har de också instruerats att ta med symaskinen och björntråd. Vi ska nämligen sy i knappar i ytterplagg och gardiner till badrummet. Sedan våra grannar renoverat sin kupa är inte badrummet på ovanvåningen längre en fredad zon. Och badrummet på första våningen ligger ut mot gatan där folk passerar och kan se konturerna av en när man sitter på toaletten. Jag brukar därför gå på toa med lampan släckt....

Igår fick vi också köpt hissgardiner till Batting-rummet och Bonusens rum. Det blev vita linnegardiner som med nöd och näppe kunde sätta upp mellan vägg och snedtak. Det blev fantastiskt bra. Tycker vi.

Nu har jag rougat och flushat ansiktet, smetat ut det där extra kajalstrecket som talar om att det är lite storslaget. Jag är redo. Fast vill helst dra något gammalt över mig.

Läste på Familjeliv om en familj som har kötid i BFA sedan hösten 2006, några månader innan oss. De har medgivande 0-18 mån. De har fått veta att de har några familjer före sig i kön för att skicka till Taiwans kö 0-2 år. De har halkat ner sedan Vietnam stängde och familjerna i Vietnam-kön letade nya adoptionsländer.

BFA har tidigare sagt att man får vänta och se vad som händer tills registret är uppdaterat. Det börjar det väl bli nu. Och resultatet verkar bli att en del från Vietnam-kön flyttar över till Taiwan-kön. Kanske inte helt överraskande med tanke på att det är ok med låga medgivanden + att det är ett asiatiskt land. 

Min stressnivå höjdes betänkligt. Vad innebär detta för oss? Hur bråttom har vi?  Har vi redan halkat ner så att vi inte längre kan skicka i april? Kommer en massa familjer försöka höja sina medgivande nu? Kommer vår socialsekreterare gå med på att skriva om utredningen utan större mankemang?

Gaaaaah... jag blir knäpp. Och inte ett sabla dugg kan jag göra.

Jag är emot idag. Som vanligt. Inget har ändrats sedan sist.

Trodde jag skulle klara morgonen utan att bli irriterad men så läste jag om Sven Otto Littorins "Lööööv you" i dagens tidning. En beter sig som en hankatt som markerar sitt revir.... "BaraSåNiVetÄrHonMin". 

När jag bläddrade vidare kom jag till värsta uppslaget med röda kärleksannonser och halvtaskiga foton. Varför tror folk att offentligheten skänker ett extra skimmer åt kärleksrelationen? Varför skickar de inte ett vykort istället för att annonsera? Jo, för att då ser ingen annan hur fantastiskt kärleksfulla de är.

Kärlek är inte ord utsmetade på internet eller i tidningen. Eller trängsel på fina restauranger. Eller köp av megastora röda rosor.

Kärlek är att skrapa den andres bilrutor trots att det inte förväntas. Att dela en filt i soffan. Eller när det kullerbyttar i magen när den andra steker potatisbullar. Eller att självmant massera den andres nacke medan man tittar på TV. Att lägga en lapp i jackfickan. En hand på den andres höft eller en smekning i förbifarten. Handhångel i bilen till jobbet.

Nä... våga vägra Alla Hjärtans Dag.

Ikväll ringde jag en god vän som jag inte hört av på ett tag. Hennes man jobbar utomlands sedan september förra året och hon är ensam med deras lille son. I julhelgen reste hon, sonen och hennes föräldrar för att hälsa på mannen. I mellandagarna blev mamman sjuk. Hon fick penicillin men blev snabbt sämre. Ambulansflyg till sjukhuset. Där dog mamman hastigt i lunginflammation.

Jag är i chock. Jag har träffat mamman många gånger och hon har varit full av liv. Hennes man är flera år äldre och ingen hade trott att han skulle överleva henne.

Min goda vän pratar tonlöst och redogör lugnt och sansat för vad som hänt. Hon gråter inte. "Jag är bara så trött", säger hon. Så infernaliskt trött. Det har varit så mycket att ordna med och så många att räcka till för. Hon är ensamt barn och har fått fixa allt det praktiska. Begravningen var i torsdags. Mannen har varit hemma i några veckor men har nu återvänt till utlandet - hans tjänstgöring kommer att avbrytas i förtid men det dröjer ändå till i början av juni innan han kommer hem för gott.

Även om jag inte träffat min vän på länge betraktar jag henne som en av mina bästaste vänner. Vad stackars lilla gumman fått gå igenom. Jag har erbjudit mig att avlasta henne om det så bara är för att få sova ut en kväll. Vi ska träffas i nästa vecka. Ska försöka skapa en bra relation med lille gosseklumpen så att han lär känna mig lite och känner sig trygg med mig. Då blir det lättare att hjälpa henne om det behövs.

Som om inte det vore nog med mammans död så har hon också ofrivillig omplacerats på sitt arbete. Intern maktfullkomlighet har gjort att hon utmanövrerats. Chefens fru behövde ett bra jobb och då roddas det runt i organisationen på ett sätt som är fullkomligt absurd. Det värsta är att det sker med falskt medlidande som ursäkt. Man tar avstamp i den uppkomna situationen och säger att det är bäst för henne med andra arbetsuppgifter - att hon med sin nuvarande familjesituation som innebär mindre stöd - inte kan jobba på samma sätt som tidigare (vilket innebär vissa kvällar och helger). Ingen har frågat henne om hon kan lösa situationen. Ingen har gett henne någon respit. Man bara kör över henne. Bara för att fruntill chefen ska kunna stiga i graderna. Fy sjutton vad jag avskyr falskt medlidande och empatilöst folk.

Vilket elände.