Alla inlägg under februari 2009

Av Pipe Line - 12 februari 2009 18:55

Denna veckan hár jag och Darlingen åkt skytteltrafik till Linköping. 


I tisdags tog vi tidigt tåg tillsammans. Satt i tyst avdelning så det blev inte så mycket pratat men det var ganska mysigt att hålla handen och sova bredvid sin älskling. I Linköping gick vi åt varsit håll och Darlingen åkte hem på kvällen. Själv tog jag in på hotell och for hem på igårkväll.


Idag gick Darlingen upp i arla morgonstund för att åka till Linköping igen. Denna gång stannar han över natten. Han kommer hem imorgon. Då ska jag överraskningshämta honom vid tåget.


Det ska bli så skönt när veckan är avklarad...  Nu behöver jag inte resa någonstans på tre veckor! Jiha!

Av Pipe Line - 11 februari 2009 20:44

Har varit på tjänsteresa. Igen. Igår ringde min chef och ville säga att jag inte skulle förminska mig själv när jag pratade med personalchefen eftersom de hade haft ett samtal om mig. Och det var mycket positivt.


Kommer inte ihåg så mycket av samtalet med min chef. Blir lite blockerad när lovord öses över mig. Generad och varm. Några timmar senare ringde jag till personalchefen. Hon avbröt ett möte för att ta mitt samtal eftersom hon kände igen mitt nummer. Hon vill absolut träffa mig för att prata mer om tjänsten men det det kan inte bli förrän i slutet av februari eftersom hon ska på semester. Hon skulle skicka över lite mer information om vad det innebär att jobba på HR så att jag kunde läsa in mig innan vi träffas. Det är nog tur. För jag har liksom inte tänkt så mycket. Vet inte riktigt vad jag ska tänka på.


Har ingen aning om vad detta leder till. Och om jag vill att det ska leda till något. Känns bra att folk har höga tankar om mig men det skapar också förväntan om vad jag kan åstadkomma. Och det kanske inte är ett dugg. Jag vet ju inget om att jobba med personalfrågor. Jag har ingen önskan om att göra karriär. Det enda jag vill är att ha ett stimulerande och roligt arbete. Jag måste tänka igenom alla aspekter. Problemet är att jag inte har koll på vad "alla aspekter" är. Det känns som att treva i blindo. Samtidigt är det jättespännande.


Nu måste jag verkligen sortera mina tankar. Och tänka utanför min vanliga låda.




Av Pipe Line - 9 februari 2009 10:28

Jag missade ju ansökningsdagen på tjänsten som personalansvarig. Därför mailade jag personalchefen i helgen. Det var lite pinsamt eftersom jag de facto missade sista ansökningsdatum. Kändes lite fel att starta på det sättet... Lättnaden var därför ganska stor när jag fick svar och det stod "det är aldrig försent!" samt ett förslag om telefonmöte. 


Har läst annonsen och det känns spännande fortfarande. Däremot står att man ska ha relevant utbildning. Hm. Det är också plus i kanten om man har chefserfarenhet. Dubbel-hm. Å andra sidan stämmer mycket annat in på mig. Och personalchefen känner mig ganska väl sedan innan och jag tror att hon är ärlig nog att säga om det är rätt eller fel tjänst för mig utifrån hennes syn på mina yrkeskunskaper. Det är skönt med personer som är raka i sin kommunikation.


Nu får jag helt enkelt vänta och se. Prata och lyssna. Tänka och kanske agera.



Av Pipe Line - 8 februari 2009 16:39

Darlingen är ynklig. Fast inte sjuk. Han är infekterad säger han. Jag tycker att han låter som en riktig Doktor.

Av Pipe Line - 8 februari 2009 11:19

Vi var på "parmiddag" igår. Vi träffade en kollega till Darlingen och hans nya flickvän. Jag har träffat kollegan några gånger och gillade honom från första stund. Förra året skilde han sig efter 17 års äktenskap och två barn. Och kastade sig in i en virvel av aktiviteter. Så som man gör när man upptäcker det egna jaget efter flera år som plural. Jag har betraktat det hela på avstånd. Tyckt att han rusat för fort. Men jag är en loj typ så jag tycker ju alla rusar för fort...


Efter en himla massa dejting med allehanda flickor - ibland flera parallellt - fastnade han för en 10 år yngre tjej. Han är helsåld. Sedan de blev ett par har kollegan sökt kontakt med oss. Velat att vi ska ses och hitta på saker. Igår var det dags.


Jag håller fortfarande på att smälta intrycken. Det står fullkomligt klart att hon och jag är ljusår ifrån varandra personlighetsmässigt. Jag är ganska jordnära och oflashig. Min festsminkning består av ett extra streck kajal under ögat. Jag har inga speciella gåbortskläder eftersom jag är gravt ointresserad av mode och shopping. Jag tar helt enkelt på mig samma kläder som jag har på jobbet. Helt enkelt ganska ofräck, på gränsen till ointresserad av flärd.


När flickvännen öppnade dörren blev jag alldeles tagen. En välmejkad ung kvinna med blodröda läppar, sval, stilettklackar, snäv svart kort kjol och en världsvan framtoning. Allt jag inte är. Jag stod där och kände mig som kusinen från landet - klumpig och bonnig. Jag kom helt enkelt i gungning inför hennes uppenbarelse. Hela hon andas exklusivitet, klass och världsvanhet. Dricka drinkar och röka cigaretter ur etui. Något slags boa runt halsen. Utstuderat och välregisserat. Allt som jag inte är.


Vi avslutade kvällen på Lemongrass och drinkdrickande. Det var ganska najs. En återblick i mitt singelliv. Även om jag aldrig var så fräck och hipp som kollegans flickvän. Jag är mer åt det rustika hållet. Det var en ok kväll - trevligt men förbryllande. Något med flickvännen stör mig. Både jag och Darlingen känner det. Jag tror att det har att göra med interaktionen med kollegan. Det är kollegan som söker flickvännen - hon söker inte honom. Hon håller honom på en armlängds avstånd. Trutar sexigt med munnen, tittar på annat när man pratar med henne (märkligt nog funkar det utan att hon blir dryg), poserar och utövar självständighet. Hon oroar med sin uppenbarelse. Hon är stark och självständig - åtminstone säger hon det. Men det blir för mycket. Och något skorrar falskt. Och obegripligt för en sådan som mig.  


Kanske känner jag mig hotad av hennes ungdom och säkerhet. Kanske känner jag mig för töntig för att ingå i hennes sfär. Kanske är jag för gammal och livserfaren för att låta mig imponeras. Oavsett vad så längtar jag inte efter hennes sällskap. Jag gillar inte när jag inte får grepp om en person. Det blir för krångligt. Vänner ska vara mer omedelbara och självklara. Och jag vill inte behöva oroa mig för att någon ska få ont i sitt hjärta och göra ett misstag. Det gör jag idag.

Av Pipe Line - 6 februari 2009 18:23

Kom precis hem från en 20-mila utflykt ToR till Kristianstad. Kände mig ganska sliten efter att ha varit igång hela veckan på olika evenemang. Men så snubblar jag över något mörkt på trappan. En blombukett. Från min chef. Hon tackar mig för mitt engagemang under den gångna veckan.


Plötsligt kändes tillvaron lite ljusare. Sinnesstämningen ändrades. Den ensamma fredagskvällen blev mer uthärdbar. Darlingen är på kongress utomlands och jag är mol alena. Jag saknar honom. Jättemycket.









Av Pipe Line - 4 februari 2009 21:30

I dagarna två har jag deltagit i informationsdagar på mitt jobb. Båda dagarna har jag hållt litet föredrag. Om vad jag ska göra de närmaste månaderna och hur det påverkar andra i vår region. Jag ska göra något som vi aldrig förr gjort och som är en riktigt stor satsning av vår arbetsgivare. Jag är nervös. För att inte räcka till. För att inte motsvara förväntningarna. Jag har grym prestationsångest.


Men jag har fått nya saker att tänka på. Min chef överrumplade mig i bilen på väg till Växjö. Hon frågade om jag inte tänkt på att söka jobbet som personalansvarig i vår region. Jag blev helt ställd. Så till den milda grad att jag lättade på gasen och körde 20 km för sakta. Jag kan inte prata och gasa samtidigt. Kanske tur med tanke på antalet fartkameror....


Jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle söka ett sådant jobb. Personen som haft tjänsten tidigare har varit makalöst duktig och kompetent. Haft skinn på näsan och fått saker gjorda. Varit tydlig och effektiv. Helt enkelt varit en riktig förebild. Är jag ens i närheten av allt det där? Njae. Inte i mina egna ögon. Men det fräcka i historien är att min chef utmanade mig att tänka i nya banor. Det var en märklig känsla. Jag har samma arbetsgivare i så många år och skuttat omkring i projekttillvaron. Det är ganska trivsamt. Samtidigt finns det kanske ett bästföre-datum. Hur länge kommer jag att tycka att det är roligt att jobba med de frågorna jag gör nu? Det jag brunnit för att arbeta med har jag uppnått men det finns ibland en känsla av att jag gjort mitt på företaget snart. Att jag borde skutta vidare till en annan tuva. Att jag inte kommer längre - inte kan hitta fler utmaningar. 


Samtidigt kväver jag mig själv av känslor av otillräcklighet när jag visualiserar mig själv som personalansvarig. Skulle jag fixa ett sådant jobb? Har jag vad som krävs? Jag saknar helt utbildning men är intresserad av människors beteende... räcker det? Min chef säger att jag är bra på att ta människor och få dem att öppna sig. Och att jag är meriterad efter att ha rört mig i organisationen ett tag. Att jag fått mycket goda vitsord och gjort mig bemärkt. Jag suger i mig och blir generad. Och vill höra mer. Bara jag slapp att bli så generad. Vill sitta i ett omvänt biktbås och bara lyssna på beröm. Utan att behöva visa ansiktet, rodna och inte veta vart jag ska vända blicken.


 

Jag har inte bestämt mig för en strategi. Jag är så där obeslutsam som bara jag blir när jag ställs inför något nytt. "Det är enklare att stå alldeles stilla - då blir det inte jobbigt", tänker jag. Fegar lite. Är villrådig. Samtidigt är jag nyfiken. Och känslan i magen är positiv. Kanske ska jag ringa några samtal imorgon för att reka. Tiden för ansökan har gått ut så oddsen är väl inte så stora. Det gör inte så mycket. Det häftiga med denna historian var att jag tänkte tankar som jag aldrig tänkt förut.



Av Pipe Line - 2 februari 2009 22:43

Jag måste nog sluta med rosenroten. Jag är speedad på nätterna. Imorgon ska jag gå upp halv 6. Här sitter jag och är osömnig. Ingen bra kombination.


Fast hellre utan sömn än med förkylning.


Eller?

Skapa flashcards