En mycket märklig söndagsstart - innan jag blinkat sömnen ur ögonen befann jag mig i källaren, ivrigt strykandes. Darlingen sveptes med i den allmänna virvelvinden och städade kaminen. Sedan blev han purken på att han drogs med i min frenesi, hämtade tidningen och meddelade att det var frukost.

Efter frukost växlade jag mellan tvätt och strykning i källaren och badrumsstädning. Än slank jag dit, än slank jag dit. Badrumsstädningen påkallades av det faktum att gardiner skulle sättas upp.

Mamma och pappa kom vid halv tre, vi fikade och sedan har det varit full fart. Jag har lagat mat, Darlingen har skrivit något slags inlaga för jobbet, mamma har sytt gardiner och pappa har läst databöcker i soffan. Någon gång efter middagen kom gardinerna upp i badrummet på bottenvåningen. Såååå skönt. Nu kan ingen se mig när jag inte vill bli sedd. Jag har lust att strippa bara för att jag kan. Inte för att jag behöver eller borde.   

Mamma hade med sig ett antal trasmattor varav två får bo kvar hos oss. Nu har vi en perfekt trasmatta i sovrummet och en i hallen där upp. Igår var vi på IKEA och köpte skrivbord och snurrstol till Bonusen. Det monterades igår och min gamla dator hämtades upp från källaren och fick bo in sig. Det är ett ganska litet skrivbord, men så är det också ett ganska litet rum.

Idag kom också en griffeltavla från IKEA upp. Sedan försökte vi oss på att hitta väggar till våra nya tavellistor. Det gick inget vidare. Det finns gränser för vad man orkar på en och samma helg.

Darlingen nyser och snörvlar lätt. Jag tittar strängt på honom varje gång han låter förkyld. Som om baciller bryr sig om stränga blickar. Det är nog bara ett talesätt det där "om blickar kunde mörda... "

Det är hemskans svårt att dricka te utan att sörpla.

Jag till Darlingen:

"Ååååh, du låter så högt när du äter nonstop!"

"Jaha. Retar du dig på mig?"

"Jaaaaaa"

"Jaha... vet du vad jag retar mig på?"

"Eh... ja?"

"När du dricker te på morgonen sörplar du jättemycket. Så mycket att jag knappt kan koncentrera mig"

Förbluffad paus. Darlingen brukar aldrig kritisera mig.

"Varför har du aldrig berättat det tidigare?"

"Av hövlighet och artighet"

"Är du inte klok!? Hur kan du hålla inne med sånt? Så om jag inte frågat dig nu hade du kommit hem en dag om 10 år och sagt "Nu drar jag - du har sörplat din sista gång""

Nu känner jag mig lurad. Vi har druckit te ihop i flera år. Jag har aldrig hört att jag sörplar. 

Jag till Darlingen mitt i Så ska det låta.

"Är du lite kär i Jill Johnson?"

"Ja"

"Då tänker jag vara kär i Martin Stenmarck"

"Jaha"

Nu är jag svartsjuk på Jill Johnson. Logik är inte min starka sida.

Men jag har ett äss i skjortärmen. Jag tänker nämligen snart avslöja att jag dessutom är kär i Frida Murenius. Då kan Darlingen sitta där och begrunda om han vill vara kär i röda läderbrallan. 

Jag vinner.  

Vi har köpt en bok om Taiwan. I den står mycket intressant. Som t ex: "Before entering someone's home, always remember to first remove your shoes, even if your host at first says it's not necessary. Most Taiwanese don't wear their street shoes inside the home... "

och så fortsätter det med

"Slippers are usually provided to wear indoors, and if you're wearing socks it's best to leave them on".

BFA har sagt till oss att ha skor på oss på alla fotografier. Men nu börjar jag misstänka att BFA har en egen liten sko-buffert. I stil med "med skor på är man aldrig naken eller har hål i strumporna (jo, det kan man ha men det syns inte...)".

Men tänk om Taiwaneserna tycker att vi är förfärligt oförskämda som struttar omkring med skor inomhus? Jag menar - vi svenskar pruttar inte offentligt och spottar inte hit och dit, men i andra kulturer är det ok. Liksom en stor rumpa är vackert i latinamerikanska eller afrikanska ögon men den är ful i andra delar av världen. Jag tycker stora rumpor borde vara vackert överallt.  

Kulturella skillnader är svårt. Och att framställa sig från sin bästa sida är ännu svårare när man inte vet de dolda budskapen i det man gör eller visar upp. Jag gillar t ex svarta kläder för att då ser jag smäcker ut (nåja... ). Men i Taiwan  är det kanske bara miffon som är svartklädda?  

Och vem i hela friden är mottagare av vår fotobok - barnet, myndiheterna eller biologiska föräldrarna? Man uttrycker sig ju olika beroende på mottagaren av informationen. Och var kommer vår bok att hamna? Följer den med barnet, stannar den hos myndigheterna eller lämnas den till de biologiska föräldrarna? Tänk om de biologiska föräldrarna en dag står på trappan och vill träffa vårt gemensamma barn? Allt om oss står ju i fotoboken - det är lätt att hitta oss om man har den...

Någon som har lite input?

Veckan har rusat fram och jag har försökt hålla jämna steg med den. I måndags började jag coacha kollegor på ett kontor. I princip innebär det att jag inte längre har något utrymme för oförutsedda händelser i min kalender. Så tajt är schemat. Det har gått ofattbart bra och jag känner mig riktigt nöjd med min insats och hur mina kollegor responderat på mitt besök. Jag är sjukt trött på min egen röst... undrar hur det kommer kännas fram i maj när jag har gjort det är så många gånger att jag tappat räkningen....

Jag har blivit kallad till intervju i slutet av mars. Jag hinner knappt tänka på framtiden men magkänslan är ok.

På adoptionsfronten intet nytt. Vi fnular och grejar med vår fotobok. I ärlighetens namn fnular Darlingen mest - han är mycket tålmodig och envis. Han ritar kartor, skriver texter, arrangerar och redigerar foton. Han är som en arbetshäst... bara fortsätter och fortsätter. Jag är mycket tacksam för att han tar så stort ansvar. Jo förresten, våra referenter har blivit uppringda. En av dem till och med två gånger. Men det var bara för att familjerättssekreteraren blandade ihop korten... Vi har inte hört ett dugg om när vi ska upp i nämnden. Vi har inte heller fått den slutgiltiga utredningstexten eller vårt välsignelsebevis i retur.

I fredags vimsade jag omkring på jobbet och fick inte så mycket gjort. Stressen tilltog på eftermiddagen. Till sist fungerade jag inte speciellt bra och beslöt mig för att åka hem och hålla helg. Min plan var att jag skulle jobba under helgen istället men så blev det inte. Det tog flera timmar att komma ner i varv och få distans till dagen och min stress inför den kommande veckan. Bonusen kom vid 21-tiden. Då kröp vi ihop i soffan och kollade på inspelat Let's Dance.

På lördagen fotograferade vi en himla massa till fotoboken. Åkte bland annat till mitt jobb för att fotografera mig på arbetet. Det blev hyfsat ok. Sedan tog vi en sväng på bokrean. Bonusen är inte så road av att gå på stan men boklådor brukar väcka hans intresse. Det var svårväckt denna gången - det var först när Darlingen hittade två böcker om hur man tecknar manga-figurer som han börjar lysa. På kvällen kom Farmor, vi åt middag, gjorde brasa och kollade på Melodifestivalen. Väldigt mysigt att få rå om Farmor på egen hand - bara vi och inte en 4-årig Kusin som studsade omkring och krävde uppmärksamhet. Jag VET att jag kommer bli förälder till ett barn i den åldern men det är skillnad på eget barn och andras barn...

Söndagen ägnade vi åt att rita manga-figurer alla tre. Det blev en ganska mysig stund och Bonusen var inte speciellt intresserad av att följa med sin mamma när hon kom för att hämta honom vid lunch. Han var ganska uppe i varv eftersom vi har lovat honom en dator och ett skrivbord. Det är min gamla dator som aldrig kommit i bruk efter flytten. Vi använder nästan bara Darlingens bärbara dator numera eller våra bärbara arbetsdatorer så vi tänkte att Bonusen kunde få ha min gamla dator på sitt rum. Han strålade som en liten sol.

Igår ringde Bonusen och meddelade att han fått en dator av sin Kusin också. Det är så typiskt. Varje gång vi köper något till Bonusen som är hett efterlängtat så tar det inte mer än 1-2 dagar innan samma sak har införskaffats hos Bonusens mamma. I julas köpte vi Guitar Hero till familjen. Bonusen sken som en liten sol och hade knappt tid att prata med sin mamma när hon ringde. Sedan tog det inte mer än en dag så ringde mamman och meddelade att det stod en Wii med Rock Band och väntade på honom. Jag tog upp det med Darlingen igår och sa att jag tror att mamman känner sig lite hotad när vi ger Bonusen något som är hett efterlängtat eller som blir mycket uppskattat. Han sa att det alltid varit så. Hon copy-cattar oss - jag tror att hon är lite rädd för att Bonusen ska tycka att det är alltför roligt att vara hos oss.

Imorgon har jag en dag utan inbokade möten. Det är ljuvligt. Jag ska försöka sluta tidigare och njuta av helgen. Faktum är att det redan känns som helg...